Blod som är rött
Långt bort hörs det som jag tror är vågornas brus. Nära hörs ljudet av skräckslagen tystnad. Överallt är tystnad; mellan lakanen, i staden, i köket, i mörkret som vilar så stilla omkring mig. Det kan tyckas som om alla sover, men om man lyssnar noggrannare på tystnaden så hör man att den består av tusen ögon som blickar som för sista gången över lakanen. Luft som är samlad högst upp i lungorna, som för att ta sitt sista andetag. Jag ser halva himlen genom ett sprucket fönster när jag ligger i min säng. I rummet bredvid ligger min bror men jag vet att han inte sover. I det andra rummet bredvid det som jag sover i, ligger mamma och pappa. Jag kan känna min egen värme runt omkring mig i sängen. Hjärtat bultar, ungt och starkt, jag är bara elva år. Min önskan om att få sova tryggt tycks inte bli hörd av himlen som fortfarande glimmar i sin fulla frihet utanför mitt spruckna fönster. Mina händer smeker lakanet, det mjuka tyget, sängens ben i trä och väggens rispiga yta. Doften av värme, avlägsna kryddor och vindens viskning i mitt öra; Om jag inte kände den här doften som är så välbekant, vilken doft skulle jag då känna? Skulle jag känna någon doft? Och överallt bultar mitt hjärta och tusentals hjärtan. Blod som fyller min kropp, blod som är rött.
Varje ljud som bryter tystnaden får hjärtat att skälva, benen att bli matta, kraftlöst tryckas mot den mjuka madrassen. Varje ljud får ögonen att stelna, kroppen att frysa och bulta.
Jag vill att solen ska fylla himlen, mörkret skrämmer mig och jag undrar när, och om. Jag ser i fasa mitt eget blod fylla himlen och täcka alla stjärnor, färga staden röd. Röd av drömmen om att få leva. Varje stund är kroppen redo. Alltid på sin vakt, men vad ska den göra till försvar? Då finns inget att göra. Bomberna är starkare än mammas lugnande röst, och det vet jag, för jag har sett. Sett hur de färgar himlen röd och hur det sedan torkas bort som om ingenting någonsin hänt. Jag hör mamma vända sig i sängen och jag vet att hon väntar. Hon väntar och väntar, hoppas och väntar. Hennes rörelse får mig att nästan ge mig hän åt sömnen, men när den skrikande tystnaden fyller rummet igen stelnar benen, ögonen spärras upp, hjärnan hakar upp sig. Sömnen är långt borta, trots att jag inte kunnat sova på flera nätter. Jag kvider i tystnad, förskräckt.
Då hör jag någon komma in i mitt rum. Jag vrider på huvudet och ser en svag gestalt i vitt nattlinne se på mig genom rummets mörker. Det är min bror. Nattlinnet släpar i golvet för det är för stort. Han är tre år yngre än jag, och de små armarna söker sig framåt genom rummet. Med försiktiga steg kliver han upp i min säng och lägger sig bredvid mig.
-Jag kunde inte sova, säger han och han tar min hand i sin. Hans hand känns som min, bara lite mindre och lite lenare. Eftersom att jag är större så säger jag att ingenting kan hända, att vi ska leka i morgon och att solen snart går upp. Hans kropp blir tung och lämnad åt nattens vila, så försvarslös, ovetande, lätt som ett löv som dras med i oktoberstormen. Hans hand i min, alldeles slapp, lika varm, pulserande som min. Och jag ser hans stora vita ögonlock i ljuset från stjärnorna. Hans hår mot den vita kudden. Så hör jag ljudet. Ljudet som inte är mamma som vrider sig, ett äpple som ramlar från ett träd eller lillebror i dörröppningen. Ljudet som varje öra väntat på och hoppats, hoppats slippa få höra. Den skrikande tystnaden brinner av väntan. Lillebrors hand är fortfarande mjuk och tung, och jag trycker hans kropp mot min när tårarna kommer. Aldrig kan jag älska någon så mycket.
***
Det är dag och solen kom till oss även idag. Den bleker bort nattens svarta minnen, kvar är bara spår av himlens tårar, röda av viljan att få leva. Dammet yr av små fötter som springer över marken. Jag och lillebror spelar fotboll på gården och mitt löfte om att en morgondag skulle komma höll jag även denna gång.
***
Jag vaknar mitt i natten och ser mig förskräckt omkring. Men jag kan dra en lättnadens suck. Det var bara en dröm. Sånt händer inte i Sverige. Sedan somnar jag igen och jag är lugn. Om jag ska få se min bror vid frukostbordet om några timmar eller inte, tänker jag inte på. Jag tänker inte heller på vilken doft jag skulle känna om jag inte kände doften av mina nytvättade lakan. Jag är säker på att mitt blod kommer vara mitt när solen går upp.
Frida