Det kan vara true
Får ingen luft. Kan känna han föra in den i mig. Trycker upp den, hårt. Det gör så ont.
Plötsligt, vaknar jag, drömde jag? Det kändes så verkligt. Jag kan snart inte känna skillnaden på dröm och verklighet. För vad är verklighet, när man lever som jag? Reser mig hastigt upp ur sängen, tar på mig de gröna byxorna som ligger nedanför min säng och rusar mot spegeln. Sätter upp det långa håret i en tofs. Ser de blå, beige, gröna märkena på min hals. Det som kallas blåmärken ser jag, de är överallt. De hälsar på min kropp regelbundet, för det är mycket jag vill att Han inte ska göra mot mig. Då slår han, då slår han mig.
Jag drömde, allt var en mardröm.
Alla de här tankarna började när jag var tretton år, då jag var den tjejen som alltid lät och sågs mest. De brukade säga till mig att jag var överallt och ingenstans. Och en kväll när jag gick i min ensamhet, på väg hem från min bästa kompis Sara, och lyssnade på musik på högsta volym, så kom Han. Han kom. Plötsligt stod han där och gav mig en hatisk blick. Att en levande människa kan ge en sådan blick, trodde jag aldrig var möjligt. Det var en sådan blick jag endast hade sett på film, i skräckfilmer. Det kändes som att jag stod där. Att vi hade huvudrollerna i en skräckfilm. Han kom, och jag stod kvar, vågade inte röra mig. Han smekte sina smutsiga händer mot min kropp, Han kysste mig med sin äckliga mun och sina ruttna tänder, Han klädde av mig, slet av dem från mig. Jag var utlämnad, skämdes, ville kräkas och förtränga det som hänt. Han slet mig itu, Han tog det mest dyrbara, min oskuld. Han märkte mig, skrev sitt namn med ett vasst föremål, tror det var ett rakblad, men jag minns inte så väl. Det stod Owner, som i att äga på svenska. Vad skulle min pappa säga? De skulle hata mig för att jag tillät Honom göra så mot mig. Men vad skulle jag göra? Han var alldeles för stark. Hans händer kändes som två cementklumpar. När Han hade gjort sitt, märkt mig, klätt på sig, så gick han. Lämnade mig ensam, där jag låg naken, och grät i min tystnad, kände mig som en levande död. Han viskade i mitt öra:
”Du kommer aldrig att bli av med mig. Jag hinner alltid i kapp, ingen mening att fly gumman. Du kan inte fly från ditt förflutna, för det är snabbare än du. Jag är snabbare än du.”
Timmarna gick långsamt, och jag plågade mig själv att ligga kvar där, på samma plats i timmar. Ville inte röra mig, vågade inte. Kollade på armen, såg blodet, och läste, Owner. Vill sova, vill förtränga, men det går inte. För vart jag än kollar, så ser jag Honom. Han som förstörde mitt liv.
Jag reste mig upp till slut, när jag såg solen gå upp. Klädde långsamt på mig de kläder som var något hela och började gå hemåt. Det var nära hem som tur var, jag sprang, fort. Tror aldrig jag har sprungit sådär fort i hela mitt liv.
Väl hemma låste jag upp dörren och klev tyst in, ropade efter min pappa, men han var inte hemma. Läste på kylskåpsdörren:
”Är på jobbet, ta gärna mat, finns färdiglagat i kylen, kommer hem senare ikväll. Kram pappa.”
Visste inte om jag skulle bli arg, ledsen eller glad för att jag var ensam. Ville ha min pappa nära, men jag var rädd, rädd för hur han skulle reagera.
Jag gick in på mitt rum, klädde av mig och gick in i badrummet, måste duscha, tvätta av mig, Hans äckliga, smutsiga stank. Luktade förskräckligt. Kände mig så smutsig, skämdes när jag såg mig själv i badrumsspegeln. Skrubbade ren min kropp och tvättade den gång på gång med tvål och skrubbade, hårt och länge. Ville bli av med Honom och Hans stank.
Efter jag hade duschat, lade jag mig i sängen, ville sova, inte vara vaken, inte tänka på Honom. Plötsligt vaknar jag av att någons hand tar på mig, känner dess värme, reser mig hastigt upp, svettig. Pappa, vad glad jag är att se dig, tänkte jag. Han kollar på mig precis som att jag vore galen. Kanske håller jag på att bli det? Han frågar mig varför jag ligger i sängen mitt på ljusa dagen, när solen skiner som mest. Jag svarar bara att jag inte mår bra, och att jag behöver sova. Han säger okej och lämnar rummet. Hör hur han sätter på teven, och slår sig ned i soffan. Pappa somnar nog snart tänker jag. Han är alltid stressad, går på högvarv, jobbar dagligen och är alltid upptagen med en massa saker.
Jag reser mig upp, vill inte sova längre. Mår dåligt av att ligga i sängen för då tänker jag bara. Tänker på Honom, äcklet. Tar på mig nya kläder, slängt de gamla trasorna, vill göra mig av med allt som Han har rört vid, till och med mig själv. Livsglädjen tog slut i går. Lusten av att leva dog. Den dog i samma minut som han stoppade in den. Tryckte in den, riktigt hårt och känslolöst. Jag dog också. Men jag lever. Jag är en levande död. Jag ska dö på riktigt. Vet inte riktigt hur, måste tänka lite på det.
Går ut på gården, känner solens varma strålar lysa på mig, himlen är blå och de små barnen hoppar hopprep. Allt verkar vara så bra. Ytan är vacker, men torkar man av ytan med en disktrasa och rengöringsmedel så är inte allt så vackert längre. Då brukar de flesta saker komma fram, det gör de alltid, eller hur?
Sitter inte så längre på gården, utan jag går, går ut, bort. Har bestämt mig, jag ska inte vara rädd längre. Vill Han göra illa mig igen, så varsågod, du är välkommen. Har ingenting att skydda längre, inte ens min oskuld kan jag skydda, för den tog Du. Nu existerar inte längre några känslor, ingen kärlek. Nu är allt bara svart och ytligt. Går omkring och försöker, fast jag egentligen inte vill.
Går ned mot sjön, och sätter mig på berget, kollar på det fina vattnets blanka yta och försöker kasta macka med stenarna jag hittar. Jag är inget bra på det, men jag vill. Just idag, så vill jag det, jag gör det också. Tänker för mig själv på den där idén jag fick idag när jag steg upp ur sängen, hur jag ska dö. Det tar tid, har aldrig haft sådana tankar inom mig, men nu är allt slut, jag har gett upp hoppet av att leva ett liv efter det som hände.
Tack så mycket, ditt äckel, hoppas Du är nöjd nu. Du ska inte få äga mig så länge till. Du rubbade hela min tillvaro, min personlighet. Var Du tvungen att slänga de största stenarna i mitt glashus?
Plötsligt slog mig tanken, hoppa från bron. Jag har alltid sagt att innan jag dör vill jag flyga fri, fritt för mig själv. Ville alltid vara en fågel när jag var mindre. En fågel som var oslagbar.
Hoppa över bron var det bästa som jag kunde komma på, då kunde jag uppfylla mina två högsta önskningar på en och samma gång. Att flyga fritt, och dö, perfekt. Jag reste mig upp och sprang hem. Hade den perfekta planen för att lösa allt på det bästa sätt. Jag bryr mig inte längre om pappa. Han måste förstå mig. Jag kommer aldrig att leva levande igen, inte efter det som hände.
Han vill inte leva mig mer, jag vet det, vem vill ha en smutsig dotter?
Gick hem, skrev ett brev till pappa.
Hej pappa!
Jag har åkt, åkt i väg för gott. Vill inte kämpa mer, inte efter det som hände.
Han tog det mest värdefulla ifrån mig, han tog allt. Slet ut mitt hjärta, stampade på det.
Han märkte mig för livet, han skrev Owner på min arm. Han lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd. Min sista gnista hopp, var att synas, bli sedd. Jag glömde bort att andas, för sex och våld var något som jag blev utsatt för, då själen min blev såld.
Han kidnappade min livslust, glädjen av att leva och jag vill inte mer pappa.
Så nu tar jag tag i min egna hand och går, för det spelar inte längre någon roll.
Jag springer fast min kraft är slut, och denna låga brinner aldrig ut.
Ta hand om dig pappa, kram.
Efter det lade jag det på köksbordet, satte på mig en vit lång klänning, som var min mammas.
Nu undrar du varför jag skrev, som var min mammas, det är därför att min mamma dog, blev påkörd när jag var liten. Minns ingenting av henne, och jag saknar henne ibland. Pappa saknar henne också, jag vet det, bevis på det också. För när pappa inte är hemma brukar jag ligga i hans säng och kolla igenom hans lådor, och i lådorna bredvid hans säng har jag hittat och kollat på en massa bilder på min mamma. Han pratar aldrig om henne, men det gör ingenting. Alla har olika sett att bearbeta sorg på.
Jag har inte tänkt så mycket på henne, och har aldrig mått dåligt för att min mamma inte är i livet idag. Jag har haft en bra uppväxt med min pappa. Han har alltid tagit hand om mig och gjort det mesta för att jag ska må bra. Och det har gjort att jag har fungerat bra i de flesta sammanhang. Positiv energi har jag aldrig fått för lite av.
Såg på mig själv i spegeln, hade rullat upp de långa armarna på klänningen, läste Owner och var glad. För det var sista gången jag skulle behöva se de där fem bokstäverna som har påverkat min situation, min positiva inställning till döden. Satte upp håret i en tofs, vill inte längre dölja mina märken på halsen, de blå, beige och gröna märkena, blåmärken heter det. Jag öppnade dörren och gick, gick mot bron där jag skulle få se världen en sista gång. Det var slutet på mitt liv, tretton år. Såg min dödsannons i tidningen, såg hur den skulle se ut.
Sanna Erixon f. 1992- 11- 27 d. 2006- 07- 14
”Jag önskar dig lycka, hoppas du har det bra, tänker på dig så gott som varje dag.
Vill ge dig all min kärlek. Hälsa mamma i himlen från mig.”
Tänkte mig in i pappas situation, och undrade hur han skulle reagera på det hela, hur mina vänner skulle reagera på det. Undra om pappa förstod vad jag menade i mitt brev?
Han kommer att bli ledsen, gråta, bli deprimerad, kanske kommer han till och med säga upp sig från jobbet. Sitta hemma varenda dag och bara stirra in i väggen? Han kommer att samla ihop bilder på mig och lägga i samma låda där han förvarar bilderna på min döde mamma. Nu har alla han älskat dött, han har ingen kvar. Mamma, som var hans fru, dog. Hans enda dotter, som han alltid var så stolt över och älskade, har dött, tog sitt liv, hoppade från bron. Vi som skulle resa utomlands, och flytta.
Våra framtidsplaner kan rivas sönder, läggas i elden och låta de brinna upp. För de existerar inte längre. Och mina vänner, skulle de komma på min begravning? Kanske tycker de inte om mig efter det här? Tycker att jag är en egoist som bara tänker på mig själv, och hur jag mår. Glömmer de andra.
Jag gör det inte för att jag är egoistisk, gör det för att Han slet mig itu, han tog mina drömmar.
Visst kan jag fly, prata om det, men ärret i själen sitter alltid där. Och även om jag flyr, så hinner alltid det förflutna i kapp. Det är snabbare än jag. Det sa Han, äcklet till och med.
Han hittar mig till slut.
Jag föll ett par tårar när jag väl var framme, när jag stod där och såg mitt öde, men jag stod på mig, ville vara stark. Ställde mig på kanten, tittade ner, såg vattnets yta, den som skulle komma att ta mitt liv. Jag tänkte, tog tag i räcket, hoppade över, och dog.
Jag kan inte leva med det Du har gjort, farväl.
Efter min död, vill jag se de jag älskade, de som älskade mig. Jag vill se deras reaktioner, hur många som kom till min begravning, vilka som är ledsna, vilka som bearbetar det bra, och vilka som inte bryr sig alls. Undra om något förändras, och om, i så fall hur? Kommer allt att fortsätta vara som förr?
Tror du pappa kommer att göra de sakerna som han och jag planerade?
Jag vet inte, jag hoppas det. Vill att min pappa ska leva vidare och må bra.
Jag vill hälsa honom att jag har det bra här uppe, här uppe i himlen. Har träffat min mamma, och det var först då jag träffade henne jag verkligen insåg, hur mycket jag har saknat henne. Hur mycket jag har saknat att ha en mamma. Vi går hand i hand och svävar runt på molnen, kollar ned på pappa.
Han verkar klara sig riktigt bra. Han, äcklet, har jag inte sett sedan kvällen då han mördade mig, mördade mig psykiskt. Hoppas Han tog sitt liv, att han begick självmord. En levande människa kan inte leva med sådana saker som Han utsatte mig för. Hoppas Han dog, och kom till Helvetet.
Han hör hemma där, Han förtjänar inte en plats i himmelriket.
Den dagen min pappa kommer hit, är vi en hel familj. Då kan vi leva vi tre tillsammans.
Leva lyckliga i alla våra dagar, jag längtar redan dit och hoppas pappas väg hit inte är alltför slitsam.
Här kan inget ont hända oss, vi är oslagbara. Inget kan göra oss illa här. Vi har en osynlig mur, och den muren stoppar allt det onda och skickar det tillbaka där det kom ifrån, Helvetet.
Jag skall förbanna honom i all evighet för det Han gjort. Han har gjort mig en bra sak, och en dålig sak. Han kidnappade bort min livslust. Men Han förde mig till min mamma.
Jag älskar Honom, jag hatar Honom.
En avgörande grej som gjorde att jag ändrade mitt tankesätt kring döden. Det var våldtäkten.
Hade alltid sagt att det mest egoistiska en människa kan göra är att ta sitt liv och lämna alla de som älskar dig ensam, alla de du älskade. Men efter den kvällen, ändrades allt det där. Ingenting spelade längre någon roll. Tänkte bara på mig själv, men det gjorde ingenting, inte just då.
Jag flyttade från något realistiskt till något jag endast hört talas om. Jag trodde aldrig att det var något verkligt. Men för mig är det, jag lever där i dag, i himmelriket. En flytt som både förde med dig något gott, och något dåligt. Men den flytten var bra för mig.
Redan som liten såg jag dina smärtor, du var alltid så ledsen och alltid så dyster.
Vi gick genom livet sida vid sida, jag älskade dig för du var ju som en syster.
Jag ser dig nu springa snabbare mot döden, men snälla försök att hitta tillbaka till glöden. Jag vet hur det var där borta hos dig, sönderslagen så fort du sade: Nej!
Våldtagen för det var din ”ägares” grej.
Don’t Be a Stranger - Frutti di Mare