Intervju: Signe träffar The Donnas
GLÖDs musiktipsare Signe älskar det amerikanska rockbandet The Donnas. På Hultsfredsfestivalen intervjuade hon sångerskan Brett. Så här säger Signe om intervjun: " Tre timmar innan The Donnas spelning på Pampas stod jag på ostadiga ben - en för övrigt fet underdrift - i någon slags inhägnad och väntade på att sångerskan Brett Anderson skulle uppenbara sig. Nervositeten släppte dock när vi hade satt oss, hon var jätteschysst och trevlig trots att de hade vaknat två på morgonen för att kunna spela på Hultsfred.
Nu har The Donnas släppt sju album och turnérat världen runt. Var det er dröm när ni började spela ihop som tonåringar?
- Det var inte ett alternativ, så vi drömde inte ens om det. Vi spelade musik för att det var kul helt enkelt, vi hade inga stora planer.
Är det som ni förväntade er att vara såhär stora?
- Oh! Vi känner oss inte alls speciellt stora! Men nej, det är inte som vi hade förväntat oss, det så olika för alla band att det inte går att förutse på nåt sätt.
Jag spelar själv i ett band, vad tycker du att vi ska göra för att nå ut med vår musik?
- Att spela mycket live är det bästa man kan göra. Vi spelade jämt, när som helst och var som helst.
Jag har faktiskt sett er första spelning på youtube!
- Haha, oh my god! Det där första giget var galet! Efteråt gick vi och åt mexikanskt och vi var så lättade att det var över!
Finns det något du önskar att du visste när du var ung?
- Hmm… Vi var jättestressade över high school. Vi jobbade stenhårt, vilket jag i och för sig är glad att vi gjorde, men jag önskar att jag visste att jag kunde haft roligare. Att mitt liv inte var förstört om jag fick ett B istället för A. Man kan ha kul samtidigt som man går i skolan, det måste inte vara värsta tortyren.
Hade ni några förebilder på den tiden?
- Ja! När vi startade så var vi helt besatta av L7, vilket är häftigt eftersom vi just turnerade med deras sångerska Donita Sparks och hennes nya band. Sedan var det mest Faith No More, Shonen Knife, Kiss, Mötley Crüe och AC/DC.
Är det viktigt att ha förebilder?
- Ja, verkligen. Det är bra att ha någon att se upp till. På det sättet var L7 bra för oss, dels eftersom de var tjejer. På något sätt blev det mer inspirerande.
Fanns det många tjejband när ni började spela?
- Fler än vad det finns nu faktiskt. Riot Grrrl-rörelsen var som störst då, minns du det?
Nä, jag är bara 16 år…
- Jaha! Riot Grrrl-rörelsen uppstod ungefär då Nirvana och hela grungegrejen slog igenom. Det var feministiska tjejband helt enkelt. Riot Grrrl-rörelsen var mycket häftigare än grungen eftersom den var mindre och väldigt självständig. Banden ville inte bli lika stora som typ Mick Jagger - vilket är som att vilja bli typ Gud eller nåt! Det var mer på den nivån att man kunde se sig själv i samma sits som banden. På det sättet blev man mer inspirerad till att börja spela musik själv eftersom det var ett realistiskt mål.
Behandlas tjejer och killar likadant i musikbranschen?
- Definitivt inte! Musikbranschen är jättesexistisk, men vi försöker ignorera det, att klaga hjälper inte. Vi ser oss inte som ett tjejband, utan snarare som fyra personer som gillar att spela musik, och det är så vi vill bli uppfattade. Men samtidigt är det faktum att vi är ett tjejband lite svårt att komma ifrån. Det utmärker oss och därför nämns The Donnas och ”tjejband” väldigt ofta i samma mening. Det är inte så att vi låtsas vara killar heller, men folk ser redan att vi är tjejer, så vi fokuserar på musiken.
Har ni någonsin känt någon press att leva upp till någon image?
- Hm… Både ja och nej. Vi har faktiskt blivit jämförda med Britney Spears, haha! Men vi är inga popstjärnor! Det finns någon slags sexfixering runt de allra flesta kvinnliga musikerna och artisterna idag, men vi har varken personliga tränare eller folk som fixar hår och make up, och inte minst; vi är inga popstjärnor! Visst blir det lite press på en, men samtidigt gör vi sån musik att vi oftare blir jämförda med punk- och rockband som Turbonegro, vilket känns rätt skönt.
Hur är processen från tanke till färdig låt?
- Alla i bandet brainstormar, sedan kollar vi hur det vi kommit på passar ihop med varandra. Det är som ett pussel, alla kommer med sin del. På senaste skivan kom Allison på nästan alla melodier, och vi satte för första gången musiken före texterna. Innan har vi liksom försökt klämma in så mycket text som möjligt i låtarna, och jag tror man hör skillnaden ganska väl mellan nu och då. Nu är det mer musikaliskt.
Med tanke på er gamla hit ”40 boys in 40 nights”… Är 40 killar på 40 nätter fortfarande aktuellt, eller har ni blivit för gamla för sånt?
- Hahaha! Det där har faktiskt aldrig varit sant, vi väntar fortfarande på att det ska hända. Ganska många av texterna vi skrivit kan vara en aning överdrivna, men bottnar för det mesta i någon slags sanning. Men sanningen i den låten är inte så stor. Och vi är inte för gamla, bara 29!
Okej, det är dags att avsluta intervjun. Är det något du vill säga till alla svenska ungdomar?
- Sverige är ett av våra favoritställen i hela världen. När vi turnerade med The Hives och Sahara Hotnights så fick vi höra allt om hur de växte upp och hur de startade sin karriär, och vi förstod hur lyckliga de var över att ha växt upp och startat sin karriär här. Ni har jättemånga begåvade musiker, och det finns dessutom mycket stöd för musikerna, så jag hoppas att de svenska ungdomarna utnyttjar det.
Så här ser hela bandet ut, Brett är hon som står upp. Om du klickar på bilden kan du LYSSNA på The Donnas!
Don’t Be a Stranger - Frutti di Mare