Paranoid Park
Jag har alltid tyckt att amerikaner är speciella. De går liksom inte att komma inpå skinnet, hur mycket man än försöker. Man får bilden av att man är så nära som det går, men sen dyker det ständigt upp saker som förvånar och förvirrar. Lite samma känsla får jag av Paranoid Park och speciellt huvudrollsinnehavaren Alex.
I filmen träffar vi Alex, en helt vanlig kille från Portland, som råkar döda en säkerhetsvakt nära den berömda skateparken Paranoid park. Med en dagbok och återblickar får vi insyn i vad man tänker på som ung när man dödar en annan människa, samtidigt som livet runt en fortsätter som vanligt. Kan man fortsätta leva som vanligt eller försvinner man in i sina tankar?
Paranoid park är lika melankoliskt vacker som Elephant - Gus van Sants tidigare film om skolmassakern i Colombine. Jag kan inte annat än sköljas bort och sugas ner i hans värld. Man blir totalt uppslukad i den gråa Portlandmiljön, trots att klippen är långa och musiken ibland känns oprovocerad. Då menar jag inte att det är dåligt, utan snarare underbart att man kan ta till sig musik som borde vara mer deppig i ett sorgset klipp, men som inte är det.
Man blir aldrig ledsen under filmen, snarare tom, fast fylld med någonting vackert. Även de darriga skatescenerna filmade med super-8kameran får mig att rysa och drömma mig bort. För trots att det är något i Alex värld som inte stämmer, kan jag inte förstå vad det är. Det är någonting i filmen man aldrig får veta, som gör det så otroligt vackert.
Min typ brorsa