Akt två i pjäsen alla spelar
Jag kommer ihåg det. För så länge sen nu. När livet utspelade sig i en solig trädgård. När man var naivt och euforiskt inställd till livets rikedom. När man var sju år gammal. När alla lekte med alla. När allt var så enkelt.
Nu glimmar den tiden i vårt undermedvetna. I drömmar och diffusa minnen. Det finaste vi har när tider förändras och förvandlingen ska påbörjas. Akt två i den pjäs alla spelar. Det skede i pjäsen när vi ska föreställa vuxna och ansvarsfulla. Det skede när man drabbas av smärtsamma insikter om livets skörhet, och när man förväntas veta vad som är rätt och fel.
* * *
Det var fortfarande småkallt. Februari var här. Kylan kröp under mitt skyddande lager av kläder, som gjorde mig dubbelt så stor som jag var. Den gången var jag 16 år gammal. Huttrade i mina kläder med attityd. Frös för mina principers skull. Jag skulle träffa tjejen från festen. Hon med de gråa, mystiska ögonen som genast fångat mitt intresse. Vi började prata på festen som jag inte tyckte var något särskilt till en början men sen vände och verkade bli en av de bästa fester jag varit på. Hennes sätt att vara, hennes raka men grubblande sätt hade charmat mitt hormonstinna hjärta.
– Dricker du latte? Hade hon frågat den gången.
Jag hade aldrig provat men sa att de var något av det bästa jag visste.
Varför ljuger man? Barn ljuger aldrig. Barn behöver aldrig ljuga. Är vi inte alla som skådespelare som lamt gestaltar oss själva i ett skådespel där vi är åskådare? Applåderar åt vår egen föreställning, men glömmer andras.
Den dagen hade hon sin halsduk hårt knuten runt sin hals. Vi stod mitt på torget under den bara himmelen och de första trevande snöflingornas fall. Luften var frisk och snöflingorna gnistrade som kristaller i solens reflektioner. Kylan stack i mina tår genom tyget i de tunna skorna och min nästipp var röd. Vi stod där och tittade på varandras skor. Jag betraktade henne blygt under min lugg. Tyckte hon var fin. Hon gnistrade, precis som snöflingorna.
Kaffet var gott. Jättegott. Underbart gott. Kanske var det för hon log mot mig. Kanske var det för hennes klara, glittrande ögon var fästa vid mina. Eller tyckte hon också just att kaffet smakade så otroligt gott?
Vi gick sakta och pratade. Om allt. Jag pratade med någon som verkligen lyssnade. Någon som förstod mig. För första gången i mitt liv verkade någon förstå allt jag sa. Hon var så varm och sprallig. Hon visade hur spännande allt kan vara. Hon visade hur starka känslor kan vara.
Plötsligt var det inte betydelsefullt var vi var, det som räknades var att jag fick vara med henne.
* * *
Ibland sitter jag lugnt och sansat på min plats. Ser saker hända utanför mitt fönster utan att bry mig. Ibland rusar allting förbi utan det går att hindra. Min ångest, min panik hjälper inte när jag kastar mig mot dörren med all kraft. Jag är fast på ett tåg som bara har en riktning och en slutstation.
Jag vet att man bara ska vara glad över att man sitter i en sån bra kupé, men ibland önskar man att tåget kunde stanna upp och backa tillbaka. Mitt skrik borde få glas att rämna men människorna runt omkring hör ändå inte.
De kanske inte vill höra, kanske de lyssnar på sitt eget skrik i sin kupé, i ett annat tåg. I slutändan lurar vi oss själva. Vi tror att skuggorna i kupén är våra vänner. Vi delar livet med dem, berättar de djupaste hemligheterna men de är inte mer än luft och skuggor i ett tomt rum.
Till sist möter vi livet på samma sätt som vi började det.
Ensamma.
* * *
– Du tänker för mycket. Låt inte dina hjärnspöken ta över dig. Låt dig inte kontrolleras av dem.
Det sade alltid mamma. Även fast jag innerst inne vet att hon har rätt, tror jag att man behöver tänka ibland. Vissa tankar vill man fly från, men jag tror att man måste vara sin egen psykolog och tänka igenom allt. Tankar och funderingar går inte att fly från. Om man inte tar tag i dem maler de, skaver och gnager mot dina sinnen. Påverkar allt du gör. Gör det svårt för din själ att få ro.
Därför tänker jag. Tänker på allt som jag vill tänka på. Jag skriver för att få ut de känslor eller tankar som inte går att säga, som inte går att sätta fingret på, som passar bäst förklädda i ord. Sanningen är naken, lögnen förklädd.
Jag har alltid fascinerats av människor. Både bra och dåliga. Alla har en historia att berätta. Det finns alltid något intressant som gör just den människan unik. Det är viktigt att försöka förstå människor som inte är som du själv. Ibland tror jag man kan vara för lika. Ibland för olika. Hon och jag var lika.
Den dagen vi var hemma hos henne ville hon också ha oboy. Hon ville se samma sak på tv. Vi skrattade åt samma saker.
Hur kan en människa vara så underbar medan en annan är så fruktansvärd? Vad är det som gör oss till de vi är?
Vi var ute många kalla kvällar hon och jag.
– Vad hårt din halsduk sitter, sade jag plötsligt en kväll och sträckte fram min hand. Lossade hennes gråsvarta halsduk lite grand.
– Vill du dela den med mig? Viskade hon.
Jag knöt den runt oss båda, innan jag kysste henne för första gången och värmen omslöt oss båda tillsammans med hennes söta parfym och den stickande syntetiska aromen av hennes halsduk.
En kväll när vi gick genom vår favoritpark kände jag att allt inte var som vanligt. Vädret hade förändrats.
Nu var det knoppar på buskarna och de första löven hade kommit på de kala träden. Fåglarna kvittrade och vattenpölarna bildade små blänkande speglar som reflekterade naturens skönhet. Det hade blivit varmare i luften, men jag kände mig med ens kall inombords. Jag ville inte att något skulle vara fel. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Hur jag än kämpade för att hålla borta mina känslor tyckte jag att hennes hand kändes stel och kall inuti min. Inte sådär mjuk och varm som den brukade. Jag vände mitt huvud mot henne och mötte hennes blick.
– Vad är det, vad har hänt? Frågade jag.
– Jag älskar dig, viskade hon med hes röst.
– Jag älskar dig med vad som än händer, svarade jag. Det enda jag hörde var mitt eget dunkande hjärta.
– Jag ska flytta till USA, hon sa det snabbt, men orden träffade som ett knytnävsslag i magen.
– Jag flyttar med dig, sa jag tyst och trotsigt, men kände att tårarna redan strilade ner för min kind.
– Jag… Jag önskar det kunde vara så. Det är ju dig jag älskar. Mina föräldrar säger att du inte är bra för mig och att du förstör min framtid.
Hon grät förtvivlat mot min axel. Jag kände hur tröjan blev våt av hennes sorg.
– Jag är så ledsen. Så ledsen, snyftade hon.
Jag stod stilla som huggen ur sten. Jag kände inget just då. Bara tomhet. Jag såg mig själv göra saker, men det var inte mina händer som gjorde det och det var inte mina tankar och min röst som hördes. Det var någon annan. Jag hade försvunnit.
Vi stod och omfamnade varandra länge. Bara vi två. Gråtandes. Tröstandes.
Det var en stjärnklar sista natt vi hade tillsammans. Som om stjärnorna och månen fanns där som våra strålkastare och vår tigande publik. Som om det var meningen, att jag äntligen skulle förstå livets pjäs, akt två i pjäsen alla spelar.
Det var sista gången jag såg henne, min skimrande snöflinga som för ett ögonblick lyste upp min tillvaro för att sedan segna ner mot marken och smälta bort.
Hon åkte nästa dag, men lämnade en lapp och ett litet paket.
Mitt hjärta kommer alltid vara ditt.
I paketet låg halsduken.
Så att vi alltid kan vara varandra nära.
Jag skulle aldrig glömma flickan som lärde mig dricka latte, och bevisade att livet, likt hennes halsduk inte nödvändigtvis behöver upplevas ensam.´
Av: Anton Emanuelsson, 17 år
Mig äger ingen