Glöd älskar festivaler. Festivaler älskar Glöd.
GLÖDs festivalproffs Hugo kollade in Roskilde- och Arvikafestivalen sommaren 2006. Här kan du läsa om hans upplevelser och få inspiration!
Roskildefestivalen
Det tar mer än tio timmar att åka från Stockholm till Roskilde i Danmark med buss. Det är något som känns, ingen kul grej med andra ord. När man kommer fram känns det betydligt mycket skönare. Att vara på Roskildefestivalen är nämligen något du aldrig glömmer.
Vi kom fram till Roskilde på kvällen, efter en vedervärdigt lång bussresa. Trötta och jävliga var vi nu tvungna att hitta en tältplats, checka in och hämta ut armband innan vi kunde börja festivallivet. Det kanske inte låter som så mycket att hänga upp sig på, men försök själv att gå från ena änden av festivalen till den andra, det tar timmar även utan packning. Området är gigantiskt. Inne på festivalcampingen (som är stor som en mindre stad), var det en enda stämning som rådde; Fest. Överallt slår folk runt och sjunger, dansar, snackar skit, äter festivalmat och lever livet. Eftersom jag inte förstår ett ord fylledanska så försökte jag mig fram med engelska att hitta till en bra tältplats. Det gick så småningom. Vi satte upp tältet och hängde runt lite på festivalcampingen ett tag, sen var första kvällen över för min del. Det var många bra band jag var sugen på att se det här året, bland annat Immortal Technique, Shout Out Louds, The Streets och sist men inte minst, Roger Waters från Pink Floyd.
En sak som man blir lite förvånad över när man kommer till Roskilde är alla små saker man kan göra, det finns allt från miniscener med småband på campingen till skateboardramper och graff-väggar. Det finns en massa coola små aktiviteter om man får tråkigt. Campingen är uppdelad i olika avdelningar och varje sektion har sin egen specialitet. Sport, singel, konst, dans, miljö och komikinriktning till exempel. Man kan till och med fiska om man känner för det, eller varför inte öva lite på klätterväggen?
Min Roskildefestival blev underbar, mycket tack vare att folk var så vänliga, sociala och allmänt schyssta. Jag såg inte ett enda bråk under hela festivalen, och jag var ändå där i över en vecka. Jag ska definitivt dit igen.
Arvikafestivalen
Arvika är en mindre stad i Värmland, och jag och min polare bestämde oss för att åka dit med tåg. Resan tog några timmar. När vi kom fram till Arvika tågstation var det liv och rörelse överallt, och tydligen var man tvungen att ta sig ytterligare några kilometer med all packning för att komma fram till festivalcampingen där vi skulle bo.Min packning, med allt från kläder och deodorant till discokula och partytält kändes tung, alltför tung. Som tur var så träffade vi genast några trevliga människor som skulle åt samma håll, så vi delade på en taxi.
När vi kom fram var festen i full gång på campingen och stämningen var skön. Vi mötte upp med några polare som visade oss sitt läger, och där stannade vi. Först dagen därpå skulle själva festivalen börja, så vi tog oss en titt runt på området och snackade med en massa trevliga människor.
Den första dagens näst första spelning var den jag mest sett fram emot: indiebandet Laakso skulle spela klockan två. Jag och mina polare kom lite sent men trängde oss längst fram, och spelningen drog igång. Överallt hoppade, dansade, skrek och svettades människor och stämningen var på topp.
Efter det såg jag mycket mer, Thåström, Franz Ferdinand, The Embassy och Tiger Lou var alla höjdpunkter och i helhet är jag nöjd med festivalen, musiken, stämningen och till och med campingen.
Ett litet bandtips för er som vill upptäcka något nytt och udda är Sirqus Alfon, en skruvad scenmix av cirkus, världshits och röj. Det är bland det konstigaste, men också bland det roligaste du kan se på en scen idag.
Jag frågade Tone, 17 år, vad hon tyckte om festivalen.
Vad fick dig att åka till just Arvikafestivalen?
Jag och mina kompisar hade planerat det länge. Vi skulle ha åkt förra året egentligen, men då körde det ihop sig. Och så var det en massa bra band som spelade i år som vi ville se.
Vilket är ditt bästa festivalminne?
Det var nog när jag såg Hello Saferide, vilket jag sett fram emot jättelänge. Hon överträffade alla mina förväntningar, och de var ändå väldigt höga. Sen när konserten var slut och jag var på väg därifrån såg jag att hon stod ute i publiken och pratade med de få som var kvar. Då tvärvände jag och sprang tillbaka, och så fick jag en kram av henne. Efter det var jag euforisk i två dagar (vilket känns ungefär som två veckor när man är på festival).
Och ditt sämsta?
Jag var sjungande på väg hem från en konsert med min pojkvän då jag fick syn på en man som sålde blinkande rave-bollar av gelé. Jag blev genast förälskad och var tvungen att köpa en. På hemvägen gick jag och sjöng och var lycklig, och överallt ville folk känna på min rave-boll.
Men när jag vaknade dagen efter hade det varit några i vårt tält och snott saker. Folk var ledsna över förlorade mobiltelefoner men jag sörjde mest över min boll. Det var en kortvarig men intensiv lycka.
Sedan var det lite småjobbigt att ett gäng nazipunkare envisades med att slänga ölburkar på oss hela tiden, men lite får man ju stå ut med, det var ju trots allt festival.
Vad tycker du om festivalen i helhet?
Jag har aldrig varit med om något liknande. Eftersom vi var ett så pass stort gäng med folk jag gillade, så blev det så bra stämning. Man har så mycket minnen att berätta om men dom överhopar varandra. De band jag såg var jättebra, speciellt sånt man inte tänkt att se, exempelvis Tiger Lou var det tok-röj på.
Min typ brorsa