Hur smakar kärlek?
Kärlek är långa ögonblick och knallpulver i magen. Och kärlek är när man faller handlöst, utan att ta sig upp igen. Kärlek är när ens tankar har bitit sig fast på en person som rymmer hela ens värld. Jag ska nu berätta om hur det är att vara dödligt kär och aldrig kunna släppa taget. Han var en sån där kille som alla tyckte om, som alltid skulle klara av allting och som hade världens vackraste ögon. I början visste jag knappt vem han var. För mig var han ingenting, ett IG-barn som söp sönder sina hjärnceller. Jag hatar när folk har fördomar mot mig, tror att jag är dryg bara för att jag ser ut på ett visst sätt. Ändå dömer jag själv människor efter utseendet. Och det gjorde jag även med honom. Jag kände honom inte ens men hade redan byggt upp hans personlighet framför mig. Första gången jag träffade honom förstod jag att jag hade haft helt fel om honom. Han var skitschysst och väldigt lätt att tycka om. Han skrattade alltid åt mina tokiga ideér och kändes så trygg att vara med. Vi pratade och hade kul tillsammans. Det var där allt började, det var då han blev min bästa killkompis. Jag kunde prata om allt med honom och han var nästan som en tjejpolare. Men allt som är bra kan ju alltid bli bättre.
En kväll när januari var som kallast och mina fötter inte längre gick att röra på, då hände det. Han och jag skulle precis säga hej då till varann och då pussade han mig, bara sådär. Hans läppar var mjuka och smakade lussekatter. Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Men jag stod ensam kvar under den upplysta gatulampan och log för mig själv. Jag skakade i hela kroppen, utav kylan och utav den där känslan. Känslan av tusen miljoner fjärilar som busade nånstans längst nere i magtrakten. Jag hade blivit kär i min killkompis. Vi blev ihop och 8 månader framåt var vi oslagbara, så kära som man kan bli. ”Om kärlek är en sjukdom, så var jag döende.” Allt var perfekt, vi passade perfekt. Vi gjorde allt tillsammans och kunde inte vara ifrån varandra mer än någon minut. Han var helt underbar och det fanns ingen finare. Han skulle alltid ta hand om mig och bry sig om mig som om jag vore en blomma som inte fick vissna. Alla klagade jämt på att vi var alldeles för mycket och den där nykära känslan fanns alltid där. Inget kunde gå fel, men varför blev det då fel?
Det var jag som förstörde det. Det var inte så att jag bara vaknade upp en morgon och tänkte: ” Jag tror inte jag älskar honom längre.” Nej, det pågick under några veckor. Mina känslor vill inte ha honom i sina tankar medans min kropp ville njuta av hans hud varje sekund. Jag blev förvirrad, kände mig instängd och ville bli fri. Jag vill vara min egen och vara för mig själv igen. Det kändes helt enkelt bara så...fel. En kväll blev känslan bara för mycket. Jag ringde upp honom och berättade för honom hur det låg till. Det kändes inte som min röst när jag sa till den enda som jag nånsin älskat : ”Jag älskar inte dig längre.” Aldrig har jag sårat någon så mycket, aldrig hade jag fått känna på hur det var när känslorna bestämde och tankarna bara följde med. Jag ville slå sönder mitt inre som tänkte så fel. Jag ville trösta honom, ville torka hans tårar som aldrig ville ta slut. Men det var jag som hade krossat och sårat honom.
Dagarna gick. Det kändes som om jag var en fågel som precis hade fått komma ut ur sin bur och för första gången fått pröva sina vingar. Men ändå kändes inget bra. Jag vet inte vad som hände med min kropp, men den sa ifrån om allt. Jag ville inte skratta, ville bara stänga mina öron när alla pratade om lycka. Det kändes som om nåt hade gått riktigt fel, men ändå så rätt. Jag hade faktiskt slutat tänka på honom och känslorna hade nästan försvunnit.
Han ringde ibland, vi pratade i timmar. Han var ledsen, jag tröstade honom fastän jag kanske egentligen borde ha tänkt på vad jag själv ville och tänkte. Det gick rätt bra för mig att förtränga honom. Men så kom den där låten. Låten där vi hade legat inslingrade i varann och lovat varandra evig kärlek. Det var kanske där allt brast. Eller så var det den dagen då jag träffade honom. Han ville ha en kram, en puss på kinden och jag stoppade inte mig själv. Förresten, det var nog där det började. Inom mig hade nu en tomhet börjat växa, en tom känsla som inte gick att fylla på. Jag saknade honom. Saknade honom otroligt mycket. De saknande orden fick min mattebok ta till sig. Varenda sida var nu nerklottrat av hans namn och ordet kärlek. Alla de där känslorna som fick mig till att göra slut var som bortblåsta. Det enda jag ville var att få honom tillbaks.
Det var lätt. Jag lagade hans trasiga hjärta och vi återgick till att vara ”de där två som sitter ihop”. Jag kunde inte låta bli att tänka tanken att jag nog var den lyckligaste i världen. Kanske hade jag varit blind hela tiden och inte sett att mina tankar varnade mig för att jag aldrig skulle kunna vara ifrån honom. Hur mycket jag än vill eller önskar så kan jag inte sudda ut honom ur mitt liv. För han är i mina tankar, känslor och den enda som jag någonsin älskat.
Don’t Be a Stranger - Frutti di Mare