Ett desperat försök.

(Det här är ett väldigt långt inlägg, läs om du har tid/lust/ eller om du är intresserad av det som skrivs, lämna gärna ett svar) Jag blir så fruktansvärt less på människor. Eller människan i all allmänhet, vad har vi blivit? Alla bara sviker och hackar på varandra, ingen behandlar den andra med respekt. Vi alla är människor med rättigheter, känslor och behov! En sak som utgår ifrån att människor inte behandlar varandra med respekt: Är att allt fler människor mår dåligt pga av dagens samhälle. Och det är så många som inte vågar ta emot hjälp: Jag är en utav dom. Så länge jag kan minnas har jag aldrig kännt mig riktigt "riktig". Jag har alltid känns mig som en.. ja, "icke-människa". Första gången jag gjorde mig illa med flit var i slutet sexan. Vi hade träslöjd och höll på att skära i plåt. Som ni vet är plåtrester ganska vassa. Utan att riktigt veta vad jag gjorde rispade jag hela översidan av handen tills det började blöda. Efteråt undrade jag vad fan jag hade gjort. Och vad jag skulle säga till mamma och pappa. Jag ljög och sa att jag hade fastnat i nått på träslöjden. Sedan gjorde jag inget mer på ungefär 2 år. Men kände mig fortfarande lika ensam och vilsen. I åttan träffade jag min ängel. Min pojkvän som såg Mig, och inte den sockersötamasken som alla andra förtrollades av. Han brydde sig. Han finns. Ibland undrar jag om han är på riktigt eller om han är en sorts illusion jag skapat själv. Jag har alltid varit den lydiga, sockersöta, snälla tjejen. Under mina 9 skolår hade jag aldrig skolkat, supit, rökt eller liknande. Jag var fullt upp med mig själv. Jag hade fullt upp med att hitta mig själv. Jag isolerade mig, skärde/rispade mig i armar och ben, och grät. Jag döljde min smärta bakom ett stort leende. Ett leende som klistrades fast. I slutet av nian sökte jag hjälp hos ungdomsmottagningen. Jag fick prata med en kurator men började redan ljuga efter första besöket. Jag gick till henne ungefär 5-6 ggr. I hopp om att hon kanske skulle kunna hjälpa mig. Hon fick mig iaf att berätta för mamma och pappa om skärandet. Där rasade min fasad, min säkerhet och mitt förtroende till vuxna som tror de kan hjälpa. Mamma grät och var förbannad på både mig och sig själv. Pappa var ganska lugn, men ledsen. Jag kan aldrig glömma deras blick. Den sitter fastklistrad i mig. Besvikelse och förtvivlan är hur man kan beskriva den. Att berätta min djupaste hemlighet, var bland det bästa och bland det sämsta jag någonsin gjort. Och det var där ljugandet började. Från och med den dagen har jag aldrig kunnat vara riktigt ärlig mot mina föräldrar. Nu började skuldkänslorna. Nu började jag äcklas av mig själv. Den lilla perfekta tjejen hatade sig själv för vad hon gjorde/hade gjort mot sina stackars föräldrar. Hon hatade sig själv för att hon var feg och inte vågade lita på någon. Hon hatade sig själv för att hon skärde sig i smyg och döljde såren. Allra värst var det då dom märkte att jag döljde något. Jag var tvungen att visa mina sår. Jag äcklades av mig själv, "Hur kunde du vara så äckligt dum i huvudet?" var allt jag kunde höra. Min rädsla för människor började göra sig påmind i åttan. Jag klädde mig i svarta kläder, smink runt ögonen och med håret åt alla håll så kollade såklart folk på mig. Dom granskade mig, från topp till tå. Skrek "Jävla emo" efter mig. "Så klart jag är" tänkte jag, jag skärde mig, lyssnade på sån musik och klädde mig så. Såklart jag var emo, jävla idioter, det kan jag väl räkna ut själv, ni behövder inte berätta det för mig. (Och jag vet att emo= inte skära sig osv. Så ni som läser det här kan ta texten med en smula sarkasm) Folk retades, stirrade på mig och tog mina skåpnycklar och sprang iväg med dom. Jag var hård på utsidan medans min insida skrek av ångest, VARFÖR i helvete tittar ni på mig. Jag började dra mig tillbaka, var mindre med kompisar på fritiden och satt för det mesta bara vid datorn på mitt rum. Jag låtsades ofta vara sjuk så jag fick stanna hemma från skolan. Första året på gymnasiet var pirrigt, så som det ska vara, men för mig var det 5 ggr värre än för en normal 16 årig tjej. Jag skakade, svettades, höll på att kräkas, fick muntorrhet, huvudvärk och stammade. Allt jag inte ville skulle hända. Det sociala har blivit ett handikapp, en slags fobi. Som för er som är rädd för spindlar. Jag är rädd för människor. Jag är rädd för att göra bort mig, för att dra till mig uppmärksamhet. Nu ska jag börja tvåan på gymnasiet. Jag har underbara kompisar som jag har super kul med. Så min skolgång är väl helt okej. Beteer mig som en vanlig 16/17 årig tjej i skolan. Bortsett från min mask. Den åker på så fort jag kommer innanför skolans dörrar. Masken på och med leenet i högsta hugg. Utifall nån skulle se igenom den. Och samma pojkvän som innan, samma underbara ängel som skyddar mig. Jag förstår inte hur man kan ge så mycket kärlek till en människa. Och jag förstår inte hur han står ut med mig. Med mina humörsvängningar och med min negativa inställning. Jag vet inte hur mitt liv kommer att bli. Jag vill, men vågar inte ta emot hjälp. Jag vågar men vill inte. Min självdestruktivitet är det enda jag har. Det enda jag vet. Jag vet inte hur det är att leva ett normalt liv. Så ska jag bli ifråntagen min trygghet för att börja leva som alla andra? Jag vet inte. Jag antar att det kommer en dag då jag är redo för det. Men frågan är bara om jag orkar ända fram. Nå, vad ville jag få ut av det här inlägget: Mest bara ta upp ämnet och be folk att inte blunda för verkligheten. Det finns så många ungdommar där ute som behöver hjälp men inte vågar. Dom är rädd för att bli missförstådda. Sträck ut en hand, om dom knuffar bort den, sträck ut den igen. En dag kommer den personen fatta handen och våga ta emot hjälp. Och jag vill höra eran livshistoria. Jag vill bara veta om det finns sånna som jag. MEN, jag vill inte höra ditt medlidande, inget "gullegull" eller "oooh, stackars dig.." Och jag vill inte höra nån ful äcklig kommentar om "emo" eller liknande. Förstå att det är gammalt och ingen tycker du är rolig. Så varför orka? Ta hand om er, och varandra! / vemfanvet

Ursäkta röran i inlägget, hoppas ni orkar läsa trors att det är väldigt ihopsmält.

Dagens samhälla e så, det har förändrats så mycke på bara "några" år (de jag menar e att när tex min mormor var liten fanns de inge emo eller nåt sånt) Och nu kan man bli mobbad eller retad om man är för tjock, har annan stil än hip hop, fjortis osv. man blir utstirrad om man inte följer modet så noga, asså VEM bestämmer om man e för tjock eller tunn? VEM bestämmer att man får mobba dom som e "annorlunda"? VARFÖR kan inte folk låta bli att reta dom som har annan stil, dom som är tjocka, tunna osv.? Någon som har nåt bra svar? O du vemfanvet1 de va ju bra att det går bättre för dig nu:) kram Link

Dagens samhälla e så, det har förändrats så mycke på bara "några" år (de jag menar e att när tex min mormor var liten fanns de inge emo eller nåt sånt) Och nu kan man bli mobbad eller retad om man är för tjock, har annan stil än hip hop, fjortis osv. man blir utstirrad om man inte följer modet så noga, asså VEM bestämmer om man e för tjock eller tunn? VEM bestämmer att man får mobba dom som e "annorlunda"? VARFÖR kan inte folk låta bli att reta dom som har annan stil, dom som är tjocka, tunna osv.? Någon som har nåt bra svar? O du vemfanvet1 de va ju bra att det går bättre för dig nu:) kram Link

Det går bättre för mig, jag skär mig iaf inte längre. Nu har jag en känsla av att vara fånge i min egna kropp ist. Och den sociala fobin är värre. Antar att det kommer en dag för mig att våga ta emot hjälp. Och samhället är stört, ibland funderar jag på att ta mitt liv för jag vill inte växa upp i ett sånt här trasigt samhälle där man inte ser ngn annan framtid än att jobba->flytta in i hus->skaffa volvo->skaffa barn->jobba->jobba->jobba->dö.

Låter lite som min framtidssyn lite grand. Fast jag är ju övertyfgad dock att det är på väg åt en mörkare framtid. rena rama mardrömmen. ledsen att säga det.

aktivera er på revfront.org

Tänker inte aktivera mig på en sida vars åsikter jag inte delar. Är till vänster politiskt sett men jag håller inte med revfront.