svart syn på livet

hej jag har lite problem med livet. jag har alltid stått vid sidan om och tittat på känns det som. som att vissa saker man vill göra är så utelämnande och svåra att våga sig på. ja endel saker har jag förståss vågat, men det är de här grejerna som jag verkligen skulle vilja våga som bara skiter sig. varför var jag aldrig en i det där gänget som åkte å tälta på sommaren? som hittade på saker utanför skolan? spännande saker som fester.....>< många människor vågar, de vågar gå ut med vad de tycker, de vågar se ut på ett visst sätt, vågar fråga in sig på grejer. inte jag. eller det handlar mer om att jag ser mig som ganska töntig i många lägen, sådär tråkiiigg....och jag antar att jag varit det nu under den senaste tiden. jag har bara varit så nedstämd och kännt olust inför allt. jag är deppig för jag vill ha ett liv!!!! jag vill inte känna mig skräckslagen när jag är bland folk, det blir som att jag isolerar mig mitt i folkmassan: stel av skräck för att ingen ska acceptera, för att folk ska ta mig för en tönt för att de tycker att jag pratar töntigt, för att folk ska missförstå mig, för att folk bara ska se till min osäkerhet och inte mina ord. varför varför kan jag inte bara slappna av?

Det du skrev olga hade likväl jag kunnat skriva, det är så likt mig att jag började rysa, har exakt samma problem...Jag vill inte kalla mig blyg, för jag kan ju prata med dom flesta, men jag har problemet att jag har svårt att inleda konversitioner med främmande personer. När jag är med två personer samtidigt så klagar nästan alltid någon av dom att jag är tyst, vilket jag faktisgt är då. Men när det bara är jag och 1 annan så flyter snacket på. Jag vet inte.....Jag gillar att lyssna på andra som pratar helt enkelt, jag är inte den som vill stå i centrum. Men detta verkar bara skapa problem för mig, tillexempel att dom tycker jag är tråkig och det tar minst 1-2 månader innan jag är med personen igen. det är ju inte iheller någon som gillar en lite mer inåtriktad person som jag :/ Jag älskar inte direckt mitt utseende, men jag har inget problem med det och är ganska nöjd, Problemet för mig ör min personlighet, jag är för tråkig, jag vet absolut inte vad jag ska göra åt det, och hur jag ska träffa nytt folk kanske hitta någon som jag gillar , som även gillar mig. Jag ställer mig frågan, Hur?, Varför? Men misslyckas alltid svara på dom. (Olga förlåt för att jag snor en del av ditt inlägg) Vill gärna ha svar, men svara förstoch främst på olga.

hej Lill! först, det är alltid skönt att höra att vi är flera som känner samma....men samtidigt blir man arg, för så här ska vi inte behöva känna....för frågan är också vem det är som tycker att man är tråkig. är det dom eller är det man själv som tycker det? den dåliga självkänslan har vi fått genom folk som trycker i oss att vi inte är något. den dåliga självkänslan har vi också fått genom att vi accepterat deras dumheter och gjort det till vår sanning: att vi är tråkiga och odugliga. dålig självkänsla medför att man stannar i relationer där man blir illa bemött, eftersom att man tror att de har rätt, "det är jag som måste ändra på mig för att duga".. och nu har man tagit till sig deras ord och tycke, så börjar man förminska sig själv, det blir svårt för dom att respektera en om man inte respekterar sig själv.... Nu svarar jag nästan på mitt eget, men bara nästan för mitt problem är att jag bara ser dessa som dömer mig som tråkig, jag vet sanningen men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. jag ser det svart. det var svartare förut, då jag kunde älta dygnet runt om saker som "bevisade" min oduglighet, det var rktigt riktigt riktigt jobbigt. för varje dag var en ny utmaning, "ska jag bli accepterad idag?", "nu måste jag ändra mig och bli bättre snyggare coolare".......ett aktivt letande efter det som var fel på mig. idag är jag ganska utmattad av det hela och det som fick mig att ta ett steg in i rätt riktning var att dag och natt säga till mig själv "jag är värdefull, jag dugar, jag kan, jag är bra"..........utgår man från det i livet blir saker klarare och bättre, man blir stadigare. utgår man från att man suger blir livet en utmattande, sårande kamp där varje minut ägnas åt att analysera vad man gjorde för att bli utfryst, nedtrampad och illa bemött. man försöker ändra sig. men sanningen är att man är lika enastående som alla andra, lika intressant, lika rolig. de som inte ser det hos dig, de vet inte vad som är roligt!

Svar till olga och Liill: De ni har skrivigt är så likt mitt liv att jag nästan blir lite rädd. Jag känner mig utstött och osynlig även när jag är med mina allra bästa kompisar. Jag intalar mig själv att saker kommer att bli bättre.Om jag bara väntar så kommer saker att ordna sig. Tidigare försökte jag göra som ni , ändra mig så att folk skulle börja acceptera mig...men sen insåg jag att jag vill att dom ska acceptera MIG för den jag är, inte den dom vill att jag ska vara. Känns som om jag sitter och tittar på medans alla omkring mig lever sina liv och jag bara väntar på att mitt eget ska börja. Har alldelles nyss hittat någon som jag kan prata med det här om och plötsligt känns det som om saker faktiskt kan ordna sig...men att det kommer att ta tid. Men hur mycket längre klarar jag av att vänta?