Hinner ingenting annat än fotbollen

Hej Glöd...

Jo det är så här, jag spelar fotboll på ganska hög nivå (div 1 södra) och jag är 17 år. Folk säger att jag har talang och jag går på fotbollsgymnasium. Men jag vet inte om jag vill fortsätta spela fotboll. Jag ligger och tänker halva nätterna på vilken situation jag skulle sätta klubben i, och på mina föräldrar som kommer bli lite ledsna, om jag skulle sluta. Innan jag gick upp i a-laget, så var min pappa tränare för mitt lag, och även året efter. Då gick mamma hemma och mådde dåligt för att hon kände sig ensam. Då tänkte jag att det var mitt fel att det blev så, eftersom pappa tränade mitt lag. Nu vet jag att det inte var mitt fel, men tanken har ändå liksom etsat sig fast. I vår kommer jag ha 9 träningar i veckan och dessutom behöva stressa ihjäl mig eftersom jag slutar runt 17 två dagar i veckan, med träningar som börjar 17.30 eller 18.00. Jag har funderat på att ge det ett halvår till, tills skolan slutar och det är paus i säsongen, och känna efter om jag fortfarande har kvar glädjen. Men om jag slutar förstör jag tredje ring, eftersom specialidrotten ger en tredjedel av betygspoänget.

Jag vill göra andra saker än att bara spela fotboll – lära mig spela gitarr, hinna med skolan, träffa mina kompisar mer, för dem har jag glidit ifrån för att jag tränar så mycket. Jag vet att det handlar om inre och yttre motivation, och det känns som det är den yttre som har tagit över helt nu. Jag vill ändå fortsätta spela för jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag är väldigt kluven just nu, vet inte vad jag skall göra. Jag vet också att det bara är jag som kan bestämma till slut, men jag tror inte jag är modig nog att ta ett, för mig, så stort beslut. De som är runt omkring vill ju att jag ska fortsätta och därför skulle jag behöva få någon annans syn på det hela. Jag har alltid spelat med äldre spelare. När jag var 14–15 år spelade jag med 18–19 åringar, och nu spelar jag i a-laget. Jag känner att jag är rädd på plan för att de andra är mycket äldre, och då kan jag inte ha kul. Jag har storleken att matcha dem, men det är åldern och rutinen som spelar mig spratt. Så fort jag gör ett litet misstag känns det som om alla blir jättearga på mig, i stället för att uppmuntra mig, och då känns det inte så kul att vara där. I sommar vill jag ta körkort också ...

Jag hoppas att det inte låter för rörigt, men jag skulle verkligen behöva en ”utomståendes” åsikt.