Sveriges bästa ungdomstidning!

Jag hatar dem som mobbade mig

Jag är en tjej på 14 år. Jag var mobbad och utfryst från dagis till sexan (går i sjuan nu och har bytt skola). Som du förstår är mitt självförtroende i botten och jag har haft självmordstankar sen i fyran. Det enda som har hindrat mig är min bästis. Om jag dog skulle ju hon bli superledsen. Men nu börjar vår vänskap förändras, jag tror hon tycker att jag är tråkig, men jag vågar inte prata med henne om det.

Dom som gick i min förra klass HATAR jag. Det känns som om dom har förstört mitt liv, dödat min sociala del och skurit tusentals sår i min själ.
Självmordstankarna har hållit sig borta ett tag, men nu är dom tillbaka, jag har bara suttit och hängt och velat gråta. Till mina vänner har jag sagt att jag bara är trött.
Det enda som kan muntra upp mig lite är att läsa, mitt motto när jag blev mobbad var: Böcker kan inte svika...
När jag är ledsen eller arg skriver jag dikter. Jag har fått beröm för dom men ingen fattar att det är mina verkliga känslor och inte min fantasi.
Mina vänner verkar inte förstå att jag lugnt skulle gå genom eld för dom, jag tror dom tycker att jag är tråkig och då vill jag bara gråta. Jag blir mer och mer deprimerad men jag vill ändå inte dö än. Vad ska jag göra?! :(
/Anonym

GLÖD svarar:

Till Anonym

Jag tycker om ditt motto om böcker, och jag förstår att det har hjälpt dig att hålla modet uppe när du har varit ledsen och utsatt för mobbning. Glöm aldrig att det inte var dig det var fel på, det var mobbarna som löste sina personliga problem genom att vara elaka.
Jag förstår också att dikterna är en kanal för dig att beskriva hur du har det. Jag hoppas du hyllar dig själv för att du har förmåga att njuta av böcker och skriva dikter fast du bara är 14 år.
Du har bra vänner skriver du. Då är du också en bra vän för dem. Kanske skulle du behöva vara lite öppnare och våga säga att du är deppad i stället för trött. Det skulle visa att du litar på dem. Vänner är bra på att ge stöd om de vet hur en kompis har det.
Du behöver också prata med någon vuxen om hur du har haft det från dagis till sexan. Det fantastiska är att när man berättar för någon som kan ställa frågor och lyssna, då minskar ledsenheten, ilskan och hatet. Jobbiga erfarenheter ska man alltid prata om. Det gäller både unga personer och vuxna. Kanske har du en skolkurator eller ungdomsmottagning där du bor. Ta kontakt och börja med att visa brevet som du har skrivit till GLÖD.
Många hälsningar
Margareta