Min kille ljuger

Hejsan!

Mitt problem var till en början inte så stort. Men det kom smygandes.

Det är nämligen så att jag för nio månader sedan träffade en kille som är fyra år äldre än jag (22) och jag var jättekär och han var gullig och är fortfarande. Han är den snällaste människa jag vet. Men han kan tyvärr inte skilja på sant och falskt. Han kan ljuga om vad som helst.

I början av vårt förhållande trodde jag på det mesta, men nu vet jag, alla vet. Men vet han själv att han ljuger?

T.ex: om jag säger att mamma är sjuksköterska, då är hans mamma överläkare. Det är inte kul att höra när han berättar saker längre och han blir jämt sur när jag suckar när han berättar något.

Jag påpekade en gång för honom att det han sade nog inte var riktigt sant.

Då förklarade han att i och med att han hela tiden har fått hävda sig för sin farmor och farfar (för att de skulle tycka att han var "tillräckligt" duktig) så är det en gammal vana. Men att han inte håller på med att överdriva längre. Alltså inser han inte sitt problem.

Jag skäms över honom, för visst är det omoget när man är 22 år och hålla på så? Okej om han vore 14 men det är han ju inte. Min mamma hoppas att det skall ta slut, han är aldrig med hos släkten för att jag skäms och han vet att ingen gillar honom, men inte varför.

Han har ljugit om att han har en son också. Som han hade på en bild, men sen vände jag på kortet och där stod det han namn och året då han var född. Men då ursäktade han sig bara och sa: "oj, det måste ligga nån annanstans". Jag frågade om inte han betalar underhåll, men nej, det gjorde han inte för ingen visste var mamman var, men jag vet att man aldrig slipper undan att betala underhåll. Så jag frågade igen och då blev han upprörd och ville inte prata om det.

I somras på Roskildefestivalen sa han att han såg mamman. Men ingen visste ju vart hon var? sa jag då. Då blev han helt tyst.

I och med att han kommer från Stockholm och har flyttat ner hit för att starta om på nytt som han själv säger så träffar jag inte hans familj så ofta. Men när jag var hos hans familj pratade han inte alls lika friskt. Däremot sa hans bror "kan inte X skaffa sig ett barn snart?" då var jag nära att säga, han har ju redan ett. Men jag vågade inte.

Alla runt omkring mig, frågar hur f*n jag kan vara ihop med honom. Ibland funderar jag på det, för vad är det för mening om man inte kan lita på varandra. Men grejen är att han är så himla snäll och gosig. Allt är så bra mellan oss. Förutom detta infekterade mytomanigrejset, som jag är rädd ska förstöra hela vårt förhållande. Jag har bett honom gå till psykolog för att han kanske har saker han måste klara upp, men han säger att han inte har råd. Ändå erbjöd jag mig att betala hälften. Allt för kärleken, kärleken som snart lämnar mig.

Snälla, hur skall jag tackla situationen. Min mamma brukar jag prata med om allt, men ni kan tänka er själva, hon som bara sitter och hoppas att det skall ta slut.

Med mycket tacksamma hälsningar A