Jag vill inte vara ensam längre
Jag har sedan länge varit en kille som varit utanför den ”vanliga” kompiskretsen. Jag har varit utanför när det gäller mycket, musiksmak, klädsmak, smak för mat och mycket annat.
Jag har aldrig kysst en kvinna på riktigt, bara små smackar på läpparna. Jag har aldrig haft sex och jag har inte ens hånglat. Nu när jag är 20 år gammal håller mina ben på att skaka som utav h-vete och jag kan knappt sluta tänka på sex.
De flesta ”sexexperter” som kompisar, tidningskolumnister och psykologer, tycker att jag fortfarande ska vänta och totalt sluta tänka på det. Men jag undrar bara en sak: varför får alla andra gå ut och ha sex och hångla men inte jag? Jag är inte värst snygg och så har det varit sen barnsben. Men när det gäller snygga killar är det okej för dom att gå ut och göra vad fan dom vill.
Jag orkar inte vänta. Jag vill inte vara ensam, jag vill ha någon att vara med varje dag. Jag vill ha sex då och då. Jag vill hångla tills jag svimmar och jag vill älska någon och vara älskad tillbaka! Men ändå går folk runt och skiter i vad jag tycker och anser att jag ska vänta.
Tyvärr skriver jag inte bara av den anledningen. Att jag är ensam beror på att jag helt enkelt är lite asocial. När jag var liten var jag oerhört mobbad. Konstant fick jag höra att jag var värdelös och att ingen kvinna kommer att älska mig, så att jag till slut trodde på dom som alltid sa det. Var gång jag vill ragga någon kommer alltid upp röster i huvudet som säger att jag inte kommer att få henne för att jag är ful.
Jag går nu i högskola och har fått kompisar. Men jag får fortfarande röster i huvudet när jag går ut på krogen, de få gångerna jag vågar. Jag hatar dom rösterna och jag vill aldrig höra dom. Jag är inte schizofren, det är bara inlärt.
Jag vill ha hjälp. Hur får jag bort dom rösterna och hur vågar jag prata med tjejer? Hur kan jag få motivation till att gå ner i vikt? Jag har försökt länge att gå ner i vikt, men det slutar alltid med att jag går upp igen.
Snälla, hjälp mig!
GLÖD svarar:
Tack för ditt brev till Glöd.
Jag förstår att du längtar ut ur din ensamhet, och till att vara med någon som älskar dig.
Du har kompisar, så du vet att du kan ta kontakt och få kontakt.
Du skriver att du har en egen stil, som du själv och andra accepterar. Det är härligt kaxigt!
Du skriver också om djupa sår i ditt självförtroende som mobbningen lett till. De såren gör att du ältar och mal i dina tankar: "Det är ingen ide. Hon vill inte ha mig."
Jag tycker du ska göra en livsplanering i två steg.
Första steget: Samtal med psykolog eller kurator (finns på högskolorna). Målet är att minska din rädsla för att möta tjejer, så att du är öppen för dom i stället för rädd. Du ska be om hjälp att bearbeta den mobbning du har varit utsatt för, så att dina sår kan läka.
Du låter mobbarnas ord bli en sanning för dig, till och med så mycket att du, i dina tankar, upprepar orden dom sa. Det gör dig rädd och hindrar dig. Du ska veta att mobbare är osäkra personer, som bara känner sig bra och värdefulla, om dom kan få en annan person att känna sig dålig och värdelös. Att dom valde dig som måltavla kan bero på att du var kaxig nog att ha en egen stil.
Du ska också arbeta med att lära känna dig själv som den personlighet du är, och tycka om dig för den du är. Du ska ta tillbaka ditt förtroende för dig själv!
Andra steget: Ut och möt andra människor i så många olika sammanhang som möjligt. Killar och tjejer. Bli kompis med tjejer, och uppvakta dom du gillar. Både och!
Ge dig själv ett projektår. OBS: Steg 1 är nödvändigt för steg 2!
Många hälsningar,
Margareta
Patrik 1,5