Jag känner mig så maktlös
Jag har ett väldigt trassligt problem som oroar mig hela tiden. Jag känner en tjej som är lika gammal som jag (13 år) sedan förra året, men vi har bara kontakt över nätet. Jag har träffat henne en gång. Hon är nästan som en själsfrände för mig. Men under vintern och våren tappade vi kontakten, hennes dator gick sönder och jag hade det lite jobbigt hemma (över nu). Sedan fick vi tillbaka kontakten och nu mår hon otroligt dåligt. Hon skär sig djupt med rakblad och hon håller på att utveckla anorexi. Jag vet, för jag har själv haft den sjukdomen, men jag är frisk nu. Jag vet vilket helvete hon har och allt hemskt som väntar henne. Ingen runtomkring märker. Och hennes beteende är ju bara tecken på att hon mår dåligt, eller hur? Hon tycker att det är jobbigt att skriva om det och hon säger bara att hon är så otroligt fet och måste banta, och att hon skär sig för att det är skönt ...! Jag vet inte vad jag ska göra! Känner mig så otroligt maktlös. Ingen runt omkring henne märker något. Antingen ser de men förnekar, eller så ser de inte alls. Tids nog lär de ju förstå, men inte ska det väl behöva gå så långt?! Jag vet att det är hennes föräldrars ansvar att se till att hon får hjälp men när de inte bryr sig då?! Jag har sagt åt henne att söka sig till BRIS eller BUP eller något, men hon har gått hos BUP förut och tycker inte att det var särskilt bra, och hon vill inte ha någon psykolog. Jag tror inte riktigt att hon förstår hur dåligt hon egentligen mår. Snälla, vad kan jag göra för att hjälpa henne?! Hon vill ju inte ha hjälp, inte prata med någon, och hon inser det ju inte själv... och jag vet att när anorexin börjar smyga sig på, kan man inte bara bli av med den själv.
VAD SJUTTON SKA JAG TA MIG TILL?!!!!
GLÖD svarar:
Till ”vad sjutton ska jag ta mig till”
Hej! Du är verkligen en fin vän som vill hjälpa din kompis som har problem. Jag förstår din vanmakt över att hon nobbar hjälp, speciellt när du delar hennes erfarenhet av anorexi. Du vet hur svårt det är att berätta och du vet att man behöver hjälp för att bli frisk. Jag tycker att du skall utgå från dina erfarenheter när du pratar med henne. Det vill säga ”det här behövde jag.....”, ”så här var det för mig...”, ”det här hjälpte mig...” och så vidare.
När man har problem är det lättare att lyssna på hur andra har gjort och följa det, än att få goda råd, typ ”så här ska du göra” ”så här måste du göra”. Hör du skillnaden? Självklart behöver din kompis hjälp. Det svåra är att man själv måste vilja få hjälp, ända tills man är så sjuk att hjälpen tvingas på en. Du skriver att hennes föräldrar inte bryr sig. Kanske döljer hon hur hon har det för dem. Jag har träffat många tonåringar som mått jättedåligt och som har lyckats dölja det för omgivningen. De flesta har önskat att någon skulle upptäcka hur de hade det, eftersom det är svårt att berätta själv. Din kompis har berättat för dig och det är ett stort steg. Nu behöver hon din uppmuntran att berätta för någon vuxen, hemma, i skolan, på ungdomsmottagningen. Be henne tänka efter vad som skulle vara minst svårt för henne. Om ni bodde på samma ställe, skulle du kunna följa med henne. Kanske har hon en kompis där hon bor, som hon kan be. Fråga henne. Hon kanske blir arg på dig om du börjar ställa krav på henne. Jag hoppas du står ut med det. Säg att du gör det utifrån att du själv vet vad som behövs. Ni kan hålla på att diskutera om hon är tjock eller inte, om hon är ful eller inte – det hjälper inte. Att du utgår från din egen erfarenhet kan hjälpa, att du ställer krav på henne kan hjälpa. Och det kan leda till att hon blir arg på dig, för att du påpekar det svåra som hon behöver göra i sitt liv, nämligen att berätta hur hon mår och be om hjälp.
Många hälsningar, Margareta
Patrik 1,5