Jag klarar bara att kela
Hej! Jag vet inte varför jag skriver. Känner mig så dum. Jag har ett litet problem. Jag har varit med om olika övergrepp, som jag håller på att bearbeta. Det är jobbigt, men det måste gå. Jag har träffat en kille nu, och jag är jätterädd. Jag klarar inte mer än att typ kela. Jag vill bara ha närhet. Men jag klarar inte av mer. Han vet inte så mycket om mig. Han vet inte vad jag har varit med om. Jag vet inte vad jag ska göra … ibland när han kysser mig eller kramar mig, så ser jag bara den som förgrep sig på mig överallt. Det är så himla jobbigt. Kommer mitt liv alltid att förbli så här? Känner mig så himla misslyckad. Hoppas att jag inte stört dig … förlåt för att jag skrev …
/Caroline
GLÖD svarar:
Till ”Caroline”
Hej! Du har inte stört mig med ditt brev, inte heller behöver du be om ursäkt för att du skriver. Tvärtom ska du berömma dig själv för din styrka att ta kontakt och din vilja att bearbeta det hemska du varit utsatt för.
Att bli utsatt för övergrepp, fysiska och psykiska, är att bli djupt kränkt av en annan människa. Någon, eller några, har på grund av egna stora problem, kränkt och skadat dig. Låt inte de människorna få dig att känna dig misslyckad. Låt dom inte få den makten över dig. Jag förstår att du behöver gå långsamt fram i relationen till din pojkvän. Jag hoppas att han är mogen nog att låta dig få bestämma takten. Är han inte det, är han fel pojkvän för dig – det är inte dig det är fel på. Förr eller senare måste du berätta för honom, så att han förstår. Du behöver också få professionell hjälp, för att gång på gång få berätta vad du utsatts för. Bilden av förövaren behöver komma bort från din näthinna. Bearbetningen hjälper dig med det, och självklart kommer inte detta hemska att styra ditt liv i framtiden. Det måste gå, skriver du. Jag vet att det går. Så håll i din bearbetning, och respektera ditt behov av att gå långsamt fram.
Många hälsningar Margareta
Einsteins fru av Liv Strömquist