Rädd för att bli kär
Hej! Jag har ett… jag vet inte om jag kan kalla det problem, det är det inte just nu men det kanske kan bli. I alla fall, saken är den att jag är rädd för att bli kär. Jag har blivit sårad av killar förut, och nu är jag rädd för att bli det igen. Jag har märkt att jag är väldigt misstänksam mot killar som visar minsta intresse av att bli ihop med mig. Än så länge har detta inte bekymrat mig, men mina kompisar tycker att jag är konstig. Jag har inte berättat för nån varför jag är rädd för att bli kär, jag är rädd för att de inte ska förstå eller för att de ska bry sig för mycket (jag tycker inte om när folk bryr sig för mycket om mig). Jag tycker som sagt inte att detta är ett problem, men med tiden kanske det blir det. I väntan på svar, många kramar från
”FiFi”
GLÖD svarar:
Till FiFi!
Hej och tack för ditt brev. Egentligen tycker jag att du skriver till GLÖD i precis rätt tid, nämligen innan dina funderingar har växt till ett problem för dig. Du skriver att du är rädd att bli kär, för du vill inte bli sårad. Du skriver också att du är rädd att berätta om dig själv för dina vänner, ifall de inte skulle förstå, eller bry sig för mycket om dig. För mig låter det som två sidor av samma mynt: din rädsla för att bli sårad, eller sviken, hindrar dig att bli kär, men också att släppa dina vänner nära dig. Du skriver att pojkar har sårat dig. Och så är det i livet att kärlek och vänskap innebär både trygghet och sårbarhet. I nära relationer visar vi oss som vi är, och oftast leder det till något gott för oss. Och ibland sårar andra oss, genom att svika oss, bedöma oss, få oss att känna att vi inte duger som vi är. Det gäller att minnas de trygga relationerna, så att vi inte fastnar i rädslan att bli sårade. För då gör vi oss ensamma. Tänk efter i vilka relationer du har känt dig trygg och accepterad som den du är. I familjen, av någon kompis, av andra vuxna. Det är dom relationerna du ska tänka på när rädslan slår till. Du har en utmaning framför dig, nämligen att inte låta rädslan styra dig. Rädslan för hur det skulle kunna bli om du vågade bry dig, eller låta andra bry sig… för egentligen vet du ju inte det i förväg. Första steget är att börja dela med sig av sig själv. I den stunden ökar din trygghet med dig själv. Andra steget är, att när du känner rädslan komma, berätta det för någon kompis som du gillar. Blir det för mycket ”bry sig” kan du bara säga: Stopp, vänta ett tag, det är inte synd om mig. Jag vill bara berätta.” Det är din utmaning i både vänskap och kärlek.
Många hälsningar Margareta
Jinx av Margaret Wild