Kärleken bröt tystnaden
Shit grattis, sa Filmons kompisar när de fick reda på att han hade blivit ihop med Annika. Den första sommaren var som en perfekt kärlekshistoria, minns hon. De var paret som alla ville vara. Men långsamt började en otäck tystnad att leta sig in mellan dem. Den lyckades nästan kväva deras kärlek.
Kärleken började med en snygg fint. Annika gjorde en tunnel på Filmon och satte sedan bollen rakt i målet som han skulle vakta. Då fick båda upp ögonen för varandra. Det var för två år sedan.
– Jag blev generad, men mest imponerad. Hon var så grym på fotboll och snygg.
Filmon börjar le av minnet. Han lutar sig fram och låter läpparna stryka lätt, lätt mot Annikas bara axel. Hon för handen till hans nacke och kramar om kärleksfullt.
– Men jag blev ju också generad. De där fintarna bara råkade bli! svarar hon med handen kvar i hans nacke.
Men bollen hade tagit skruv och det som hände sedan gick inte att stoppa. Annika gick i ettan på gymnasiet, Filmon året över i samma skola. Efter någon månad tog Annika mod till sig och skrev några rader till Filmon på sajten Playahead. Svaret kom direkt. Nätterna framför datorn blev snart allt längre, Annika och Filmon snackade på msn till klockan fyra på morgonen.
– Alltså inte ibland, utan jämt! Vi pratade om allt. Kom för sent till lektionerna och kunde inte koncentrera oss.
FJÄRILAR I MAGEN
I nattmörkret vid varsitt tangentbord var de roliga, smarta och modiga. Men i skolan blev det allt svårare. Ju mer de lärde känna varandra på nätet, desto svårare blev det att prata på dagarna. Oftast blev det inget mer än ett ”tja”.
– Det var så skumt. Jag fick verkligen fjärilar i magen. Varje gång jag såg henne ville jag gömma mig, men på samma gång ville jag synas. Jag ville ju träffas.
Filmon spärrar upp ögonen och skakar på händerna när han ska visa hur nervös han var. Annika ler åt att hon kände precis likadant. Kompisarna pushade på, pressen ökade. Gör nåt då! Och till slut fick de till det, mitt under den stekheta sommaren för två år sedan. En dejt, cola och chokladboll på ett fik. Prat om familjerna. Faktiskt ganska avslappnat, och lite färre skämt än vid datorn.
– Det kändes lite seriöst. På ett skönt sätt. Det var så lugnt, så jag trodde först att vi inte skulle få till någon kyss eller nåt, berättar Filmon.
Men det fick de. Sommaren som följde var romantisk. Filmon suckar till och kramar om Annika vid minnet. Fortfarande skulle det dröja länge innan det där otäcka tvivlet och tystnaden letade sig in mellan dem. Fortfarande fanns ingen oro.
– Fille jobbade natt på 7eleven och hans föräldrar var bortresta. När han var färdig åkte vi hem till honom och sov hela dagen. Vid sex på kvällen åt vi frukost på grillen intill. Inget var som vanligt, minns Annika.
NÅGOT GICK FEL
Annika och Filmon brann och gnistan fick liv av att de var så olika. Han lugn och tyst, hon rastlös, energisk och pratsam.
– Jag vill ha henne runt mig, då blir allting roligt. När jag är själv blir jag bara slapp och trist. Är hon med känns det som om det händer en massa, även om man bara är hemma, tycker Filmon.
Annika kontrar direkt.
– Men jag beundrar att du är så avslappnad. Jag mår bra och blir sådär skönt lugn av dig.
De är helt överens: allt började perfekt. Pirret fanns där, det växte och sprakade sedan intensivt. Det tog tid att få till det, men till slut fick de varandra. Precis som det ska vara.
Men sagan slutar inte här. Något gick fel. Redan från början har Annika och Filmon fått kämpa mot en tystnad som kan äta upp de varma känslorna. Först fanns den med som en blyghet, som de kunde köra fast i.
– Ibland var det helt sjukt. Minsta lilla grej blev svår, som att svara på frågan”Vad vill du äta?” eller ”Vilken väg ska vi gå?”. Vi var på något sätt rädda för att visa oss, eller att säga fel, berättar Filmon.
SVÅRT ATT PRATA
Den där första blygheten var nästan lite gullig, tycker de i efterhand. Men tystnaden kom också när någon av dem faktiskt var irriterad på någonting, eller inte mådde bra. De hade svårt att vara raka.
– Vi skriker aldrig, har aldrig bråkat. Men man märker direkt när det är nåt. Då blir det så där tyst. Och man får tjata i typ tre år för att få fram det. Först bara ”äh, det är inget”, härmar Annika med grinig röst.
Till slut brukar isen lossna. Då blir både Annika och Filmon lättade: jaså, men varför sa du inte det direkt? Eller: nu har du ju missförstått mig helt!
– Man får bara vänta ut varandra. Låta tiden gå, säger Annika.
Men till slut var det som om tystnaden kvävde kärleken. Båda mörknar när de minns förra hösten. Filmon ryckte in i lumpen efter studenten. Han åkte 94 mil bort från Annika, från Stockholm till Boden. Telefonen var deras enda band till varandra, men den släppte inte igenom någon värme utan fick avståndet att kännas ännu längre.
– Det blev så tydligt. Jag satt i min skog medan hon lärde känna nya kompisar. Vi levde helt olika liv. Och mellan oss var allt tyst, minns Filmon.
NÄRA GÖRA SLUT
Långsamt ströps deras längtan. Till slut bestämde sig Annika och Filmon för ett uppehåll.
– Det var liksom ”hallåå?!”. Vi hade bara tystnaden kvar och det var ju inte den jag älskade, berättar Annika.
Båda trodde att de höll på att glida ifrån varandra. Filmon säger att han fick panik. Alla visste att Annika och han var det perfekta paret, som aldrig hade tvivlat. Uppehållet varade i några veckor. Sedan krävde Filmon besked, han orkade inte med osäkerheten. När de väl började prata med varandra igen, hamnade de plötsligt på rätt kurs.
– Det konstiga är att jag började förstå mig själv också lite bättre av att hitta orden, tycker Annika.
Hon kom på att hon egentligen var både arg och ledsen för att Filmon hade åkt iväg. Efter den insikten lättade trycket. Minnen sökte sig upp till ytan, små korn av värme dök upp. Hon pratar om en magkänsla.
– Längst inne vet man om man vill satsa på just den här kärleken eller inte. Min känsla sa att vi är värda att kämpa för, säger hon allvarligt.
De bestämde sig för att satsa tillsammans, för att jaga bort tystnaden. Filmon ler.
– Okej, vi har en bit kvar. Det var inte som om allt bara fixade sig direkt. Men vi blir snabbare och snabbare på att få igång orden, tycker han.
Så tystnaden vann inte alls över kärleken. Bara i första halvlek.
TEXT: ELIN EKSELIUS, foto: ULRICA ZWENGER