Sara slogs istället för att tänka
Rätt som det var kunde Sara explodera. Ilskan steg upp i huvudet och hon visste inte längre vad hon gjorde. Det kunde gå ut över någon som bara råkade vara i vägen. Snart fick hon ett rykte som slagskämpe. Men inuti var hon förvirrad och ledsen.
Sara Persson berättar om hur hennes liv såg ut när hon gick på högstadiet. I sjuan började bråken och slagsmålen. Allt som krävdes var att någon tittade konstigt på Sara, eller hade snackat skit om henne bakom hennes rygg. Då sökte Sara upp den tjejen – för det var oftast tjejer – och gjorde upp med nävarna. Det var i stort sett alltid den andra tjejen som fick mest stryk.
– Jag brydde mig inte om hur den andra personen kände. Och det var inte bara just då när jag slogs. Även en timme efteråt när jag hade lugnat mig så brydde jag mig inte mer för det, berättar Sara.
– Nu kan jag sätta mig in i en slagen persons känslor bättre, jag förstår hur rädd man måste vara. Och sånt sitter ju i.
EMPATI PÅ SCHEMAT
17-åriga Sara är liten, mörk och väldigt söt. Ser absolut inte ut som en härdad fajter, men i hennes ögon anar man att det brinner en låga – som tidigare haft lätt att bli till en rasande eld. Det senaste året har Sara jobbat hårt på att tygla sitt humör, att ta några djupa andetag och tänka efter, när hon retar sig på någon eller något. Vi möts i hennes skola på Xist i centrala Stockholm, en förberedande gymnasieskola för tjejer. Många av dem har av olika anledningar inte fått det att funka i vanliga skolor.
Det är lunchtid när jag kommer på besök, och mitt i lokalen sitter ungefär tio elever och äter tillsammans med nästan lika många lärare. En tjej som ätit klart ligger i en soffa intill och läser tidningen. Känslan av skolbespisning är långt borta, och resten av miljön är heller inte speciellt skolaktig. På Xist pågår också en hel del annat än bara skolverksamhet. På kvällar och helger kommer unga tjejer för att gå kurser i allt från sambadans till filmanalys och yoga. Även på skolschemat finns ämnen som inte alla skolor har. Förutom kärnämnena ges lektioner i ämnet livskunskap. Genom de lektionerna har Sara börjat fundera över hur våld kan upplevas ur den slagnas synvinkel, och vad som har legat bakom hennes egen aggressivitet.
– Jag tror att man lätt kan hålla inne en massa grejer. Man går och tänker på saker som stör en, men pratar inte med någon om problemen. Till slut tar man ut det på någon – helt fel person egentligen, funderar Sara.
JOBBIGT HEMMA
I sin gamla skola i Järfälla norr om Stockholm fick Sara ett rykte som slagskämpe, som också spred sig till lärarna. De kunde komma fram till henne och säga att det fanns yngre elever som var rädda för att gå genom korridoren när hon satt där.
– Men jag ville inte alls att folk skulle vara rädda för mig, förklarar hon.
För Saras del var det situationen hemma som hon gick och bar på inombords. Ungefär när hon skulle börja högstadiet började mamma och pappa bråka om vårdnaden om Sara och hennes storebror och lillasyster. Till slut bestämdes det att Sara och hennes syskon bara skulle träffa pappa varannan helg.
– Ja, vi hade alltså rätt att träffa honom då, men gjorde det aldrig ändå, berättar Sara. Nu har jag knappt träffat honom på ett år. Det känns jobbigt.
De jobbiga bråken hemma ledde till att Sara vid tretton års ålder gick in i väggen. Hon fick ätstörningar och var tvungen att stanna hemma från skolan i tre månader.
– Det var bara jobbigt att gå till skolan. Jag hade ju andra problem som kändes viktigare. Även när jag började i skolan igen så gick jag egentligen inte i skolan. Nej, faktiskt knappt alls på tre år.
BLEV POLISANMÄLD
Under högstadiet var Sara visserligen i skolan, men inte ofta på lektionerna. Det kunde bli en halv lektion, sedan fick hon ett ryck och började kasta stolar omkring sig, berättar hon. När hon skickades ut från klassrummet hängde hon resten av dagen i korridorerna med kompisar som inte heller var intresserade av lektionerna. Och så hamnade hon i bråk. Ofta när hon fick reda på att någon annan tjej snackat skit om henne.
– Det var inte så att man stod och slog på varann just i skolan. Där kunde lärare och kompisar komma emellan. Det var värre utanför skolan.
– Värst var nog när jag gjorde en dum grej. Jag hade hamnat i bråk på en fest med en tjej från en annan skola. Veckan efter åkte jag till hennes skola tillsammans med några kompisar för att leta upp den tjejen. Då gav jag henne så mycket stryk att hennes mamma anmälde mig till polisen.
Efter det blev det en massa samtal med skolan, med den slagna tjejen och hennes mamma och en fritidsledare. Även hemma pratade Sara mer och mer med sin egen mamma, som alltid försökte hjälpa och stötta.
Det var också mamma som tyckte att det vore en bra idé för Sara att gå ett år på Xist efter nian.
– Framför allt tyckte hon att det var bra att det bara var för tjejer, och att det var extra bra för tjejer som haft problem i sina tidigare skolor.
Runtom oss i Xists lokaler vandrar tjejer mellan lektionssalar och soffgrupper. Men eleverna är inte alls lika många som på andra skolor. Det ger lärarna mer tid till var och en. Sara tycker att hon behöver mest stöd i att faktiskt ta sig till skolan. Tre år av skolkande gör det svårt att komma in i skolrutiner igen. Men även om hon fortfarande har en del svårigheter så tycker lärarna på Xist att Sara har kommit långt under det år som hon gått där.
Sara har också fått stöd utanför Xist. Genom Fryshuset, ett aktivitetshus för unga i Stockholm, har hon fått kontakt med en tjejcoach: en vuxen tjej som Sara ringer för att prata med, fika eller gå på bio med någon gång i månaden. Själv får Sara vara något av en coach till sin lillasyster.
– Tyvärr har hon börjat upprepa en del av mina misstag. Hon börjar bli tonårstjej helt enkelt. Jag försöker tala henne tillrätta och förklara att man inte kan gå runt på stan hur som helst och tro att man är störst, bäst och vackrast.
ÄR LUGNARE NU
Under högstadiet var Sara ute varje helg, på fester eller bara ute på stan. Det har hon lagt av med till stor del. Kompisarna från högstadiet träffar hon inte alls. Hon säger att hon just nu inte orkar engagera sig i att umgås med en massa kompisar. De hon ändå träffar är sådana som hon kan sitta och fika med.
– Jag tycker att jag egentligen är samma person som på högstadiet, men jag har mognat och lugnat ner mig. Numera kan jag sitta hemma och ta det lugnt.
Jag ber Sara förklara hur hon tänkte när hon slogs som mest under högstadietiden.
– Det blir bara så som att en knapp i skallen slår till, och man vet inte längre vad man gör, svarar hon. Det är det enda sättet jag kan förklara det på.
Är den knappen i skallen definitivt avslagen nu?
– Ja..., jo det är den. Det tror jag. Jag har i alla fall inte slagits på jättelänge.
Sara heter egentligen något annat. Hon vill inte framträda tydligt på bild.