Varför just jag?
Musiken dunkar ur högtalarna och överallt dansar glada människor runt Micke. Stämningen är på topp. Då, mitt i en rörelse, känner han första slaget i bakhuvudet och sedan rädsla som ekar i kroppen.
Micke blev slagen. Utan anledning. Hjärnskakningen och såren läkte snabbt. Men kränkningen och rädslan tar tid att komma över.
Torsdagen innan Valborg var det, säger Micke och tittar ner på sina händer. Ena benet rör sig rastlöst upp och ner och han får något allvarligt i blicken. Det har gått en tid. Men minnet av den där torsdagen är lätt för honom att återkalla. Och den sprudlande, självsäkre Micke som världsvant mötte upp vid tunnelbanan för en stund sedan är plötsligt förändrad. Nu sitter han på en bänk i försommarsolen. Kroppen är spänd och ögonen tittar allvarligt bort. Ut mot ingenting. Bort mot cykelvägen, där några killar i tioårsåldern busar och låtsasbråkar. En liten krokig tant vaggar förbi. Men Micke lägger inte märke till någon av dem.
– En perfekt superkväll. Som slutade på sjukhus, säger han och blir tyst igen. Samlar sig för att fortsätta berättelsen.
Det var vår och frihet i luften. Bara någon månad kvar till sommarlovet och till studenten. Micke var på studentskiva på ett uteställe i centrala Stockholm. Alla kompisar var där. Öl, skratt och värsta stämningen. Efter en trevlig middag fortsatte Micke och hans kompisar festa och hänga runt.
– Jag skulle bara gå på toa. Lämnade mina kompisar och gick ensam.
Efter toabesöket kollade Micke efter kompisarna men han såg dem inte. Det var ett ganska stort ställe med flera barer och dansgolv.
– I stället träffade jag på en gammal tjejkompis på dansgolvet. Vi kramade om varandra. Det var länge sedan vi sågs och vi blev glada. Jag stannade och dansade med henne.
TAPPAR BALANSEN AV SLAGET
Det är då det händer. Snabbt och utan förvarning. Micke känner ett hårt slag i bakhuvudet som får honom att tappa balansen. Bakifrån tar någon tag i hans armar och håller fast dem. Micke ser inget ansikte. Någon står framför honom och slår. Någon med brunt hår och blå kavaj. Det är allt han skymtar innan han stänger ögonen och sänker huvudet för att skydda sig mot slagen.
– Jag känner ingen smärta. Det är som om allt runt om kring mig stängs av. Det som far genom kroppen på mig är bara rädsla: ”Hur tar jag mig härifrån?”
Mickes händer är låsta i ett grepp på ryggen. Han känner hur någon drar honom bort från musiken och människorna på dansgolvet.
– Jag tror att det är någon av deras kompisar som ska ta mig till ett undanskymt ställe.
Jag tänker att nu går det riktig illa. Dom kommer fortsätta slå och snart faller jag och då kommer sparkarna.
Men Micke lyckas stå på benen och han lyckas ta sig mot utgången. Där släpper greppet om armarna, slagen upphör och personerna som slog försvinner.
– En vakt griper tag i mig istället och slänger ut mig. Jag försöker prata med honom och dom andra vakterna: ”Ser ni inte? Jag har åkt på stryk! Ni måste hitta dom! Dom är ju där inne! Dom som gjorde det här mot mig!”
Micke försöker komma in på stället igen. Han vill hitta dem som slog honom. Sätta dit dem. Han är arg, kränkt och skakad.
Men vakterna vägrar. Han kommer inte in. Och de bryr sig inte om honom. Eller vad som verkligen hänt. Så Micke går till sist därifrån. Det är först då han riktigt känner hur ont han har. Han ringer sin mamma och pappa som kommer och hämtar honom med bilen och kör honom till sjukhuset.
FALLET ÄR NEDLAGT
Ansiktet är svullet. Micke blöder från båda ögonbrynen. ”Hjärnskakning, säger läkaren, det kommer att bli bra. Men du måste ligga och vila en vecka.” Micke tittar upp. Tar en paus i berättelsen och kommenterar vädret i stället.
– Vad kallt det blev.
En blek sol och kalla vindar kivas om utrymmet i dag. Micke drar på sig jackan som legat bredvid honom på bänken. Några kråkor kraxar vemodigt.
– Jag gjorde en polisanmälan efteråt. Men jag kommer ju inte ihåg så mycket. Blå kavaj och brunt hår. Det är inte direkt ett bra signalement, säger Micke. Så det blev nedlagt. Det kommer väl aldrig redas ut vilka det var som gjorde det.
– Jag missade hela Valborg och det var tungt att ligga hemma fast jag inte gjort något fel. Varför ska dom komma undan med det?
TRASIGT INUTI
Micke minns hur det var att gå ut första gången efter en vecka hemma med hjärnskakning. Han ska åka och hälsa på sin flickvän. Till och med den vanliga promenaden känns förändrad nu. Han går genom gångtunneln och längs den välbekanta grusvägen. Med bultande hjärta ser han sig över axeln. Ingen där. Han är alldeles ensam. Han skyndar vidare förbi höghusen och lekplatsen. Måste se sig om igen och igen och igen.
– Jag mötte inte en enda människa innan jag kom fram till tunnelbanestationen, berättar Micke. Men oj, vad den promenaden var jobbig.
Hjärnskakningen gick över och såren läkte. Men inuti Micke har det fortsatt att vara trasigt. Om och om igen har han gått igenom händelsen.
– Frågorna går som i cirklar: Ville dom bara slåss eller var det för att jag dansade med fel tjej? Hon ser väldigt bra ut, min tjejkompis. Eller retade dom sig på mig på något annat sätt?
Micke kan komma på hundra orsaker och ändå är det ingen som stämmer in.
– Hade jag knuffat till någon på dansgolvet? Hade jag tittat på någon? Jag kan inte komma på någonting som jag gjorde fel. Jag hade inte ögonkontakt med någon och jag minns ingen knuff innan slagen kom. Det fanns hundra andra killar där samtidigt. Varför just jag?
Micke har också tänkt mycket på vakterna som slängde ut honom. Det gjorde kränkningen ännu djupare.
– Jag hade ju betalat inträde på deras ställe och så fick jag stryk. Hur kan dom bara skita i mig? Dom hade kunnat hjälpa mig att hitta personerna som slog mig.
HJÄLP ATT PRATA
Micke har pratat mycket om det som hänt. För att gå vidare med livet och inte fastna i tankar och rädslor. Han säger att det har varit viktigt att känna att kompisar och mamma och pappa verkligen bryr sig.
– Vissa kompisar fattade. Jag märkte rätt snart vilka som fanns för mig och vilka som inte gjorde det. Vilka som är mina verkliga vänner.
Micke har också fått hjälp och samtal hos brottsofferjouren.
– Dom har träffat så många med liknande historier. Där har jag fattat att det inte är konstigt att jag känner mig rädd efter det som hänt.
Micke gillar fortfarande inte att gå ute ensam. Då kommer oron krypande. Grumliga tankar om det som hände.
– Eller om jag är i en situation som liknar den. Senast jag var ute blev det prat om vart vi skulle gå och så där. Då kände jag att oron kom.
– Det går inte att koppla bort helt. Det sitter i bakhuvudet. Jag snurrar runt och tänker: Vad har jag för folk bakom mig? Finns det någon jag kan råka knuffa till?
– Jag gillar inte att dricka speciellt mycket. Jag ger mig inte ut mitt i smeten på dansgolven heller och jag håller koll på kompisarna.
AKTAR SIG FÖR ATT STICKA UT
Micke berättar om andra säkerhetsgrejer: Alltid pengar på telefonen. Tunnelbana och buss i stället för att gå. Sova över hos kompisar i stället för att åka ensam hem. Och så förstås, att prata med mamma och pappa. Berätta vart han ska och be om skjuts och hämtning.
Två killar går förbi en bit bort på cykelvägen. Micke hojtar till. Hoppar upp från bänken. Ansiktet blir ett stort soligt leende. Paus i berättelsen igen. ”Hallå där!” och ”Hur mår du i dag? ”. Vänskapliga handslag och skratt. Fulla av energi pladdrar Micke och hans kompisar på om gårdagens utekväll. De skrattar och kramar om varandra innan kompisarna går vidare.
– Han i brun jacka är en av mina bästa vänner. Han var med den där kvällen, säger Micke. Och tittar efter vännerna som försvinner i en krök.
– Mer ytliga kompisar ser säkert en negativ förändring hos mig. Jag är mer tillbakadragen. Förut var jag typen som stod i centrum. Nu backar jag tillbaka mer och blir en i mängden.
– Jag har också tänkt på hur jag klär mig, säger Micke. Jag hade ju kavaj och skjorta på studentskivan. Man vill klä upp sig när man går ut. Men man kanske inte ska klä upp sig för mycket. Jag har tänkt att jag kanske sticker ut och varit rädd att reta andra.
När de tankarna kommer försöker Micke hejda sig. Han vill inte anpassa sig och har bestämt sig för att trots allt fortsätta klä sig som han vill. Det som hänt ska inte påverka honom så att han förändras för alltid.
– Då vinner dom som misshandlade på något sätt. Jag måste våga leva mitt liv. Vara lagom försiktig.
Mickes styrka är på väg att komma tillbaka. Det inre lugnet återvänder långsamt. Ett steg i taget.
– Jag känner mig trygg nu, här där jag bor. Men inte i andra områden och stadsdelar. Där får kompisarna fortfarande möta upp mig.
– I början, när jag skulle hem om kvällarna, tog jag tunnelbanan först och sedan bussen så jag slapp gå ensam. Nu kanske jag struntar i bussen. Och går hela vägen.
Micke heter egentligen något annat. Han vill inte framträda tydligt på bild.
MICKES RÅD TILL DIG SOM HAR BLIVIT UTSATT FÖR VÅLD
ANMÄL
Du får ett tydligt avslut på händelsen även om det inte leder till rättegång. En anmälan hjälper dig att ta händelsen på allvar och det hjälper dig att gå vidare och lämna händelsen bakom dig.
PRATA
Behåll inte rädslan och minnena inom dig. Prata med kompisar och med dina föräldrar eller någon annan vuxen du litar på. Även om du kanske drack alkohol eller var ute för sent och tror att dom vuxna ska bli arga är det viktigt att du berättar. Bara då kan dom stödja dig! Berätta i skolan om det som hänt. Det gör att till exempel lärarna kan ta hänsyn till att du mår dåligt och ge dig extra stöd och förståelse.
TA EMOT PROFFSHJÄLP
Ta hjälpen som erbjuds från till exempel brottsofferjouren eller psykologer. Kräv hjälp om ingen erbjuder dig det. Börja med skolkuratorn eller ring till brottsofferjouren.
GÖR SAMMA SAK IGEN
Gå tillbaka till platsen och gör samma sak som då när du utsattes för våld. Du kan ta med någon du är trygg med. Det hjälper dig att komma över rädslan.
HIT KAN DU VÄNDA DIG OM DU BLIVIT UTSATT FÖR VÅLD
På Brottsofferjourernas riksförbunds sajt www.boj.se hittar du landets alla 110 brottsofferjourer. Du kan även ringa Brottsofferjourernas telefoncentral på 0200-21 20 19.