Krönika: Du kan bli odödlig
NÄR JAG BÖRJADE skriva härmade jag Karin Boye eftersom hennes namn för mig var synonymt med poesi. Jag läste ”Visst gör det ont när knoppar brister” om och om igen och försökte att skriva samma bilder och metaforer i samma anda som Karin hade gjort många år innan mig. Det kändes som att jag gjorde rätt.
Efter hand hittade jag nya hjältar. Majakovskij.
Bukowski. Tranströmer. Palahniuk. Ginsberg. Anyuru.
Jag försökte hela tiden föra min penna precis som jag hade sett dem göra. Det fanns upprivna spår i papperen och jag satt där natt efter natt och försökte fylla i med mitt bläck. Det kändes grymt. Det var som att jag också var däruppe bland de stora poeterna.
Gå in i en bokaffär. Vilken som helst. Titta.
Förra våren var jag i Berlin i några dagar. Jag bodde på ett vandrarhem med några vänner och vi utforskade så mycket vi hann av staden. Det var någonting som inte riktigt stämde med Berlin. Vart man än gick så hängde det hemgjorda planscher, dockor, skyltar, statyer och andra typer av konstverk. Mitt på gatan.
Hälften av alla väggarna var täckta av stora målningar som kunde vara alltifrån detaljerade landskap och fantasifoster till stora bläckplumpar.
VI HITTADE ETT HUS SOM VAR OCKUPERAT AV ETT KONSTNÄRSKOLLEKTIV. DE HADE TAGIT ÖVER HUSET OCH GJORT DET TILL SITT. BYGGT EN BIOGRAF HÖGST UPP OCH GJORT OM DE TIO FÖRSTA VÅNINGARNA TILL ATELJÉER OCH LÄGENHETER FÖR KONSTNÄRER. VI GICK OMKRING DÄR BLAND PENSLAR OCH SPOTLIGHTS, MADRASSER, KOKPLATTOR OCH NUDELMIDDAGAR.
GÅ IN PÅ ETT MUSEUM. Vilket som helst. Titta.
Det handlar om att hela tiden flytta ut konsten. Jag har suttit vid mitt skrivbord och skrivit i flera år. Men det var inte förrän jag ställde mig på en scen och fick ut mina dikter genom en mikrofon som jag kunde se att det var människor på andra sidan papperet. Precis som gatukonstnärerna i Berlin eller Prag eller Paris eller Stockholm kan se människor som går förbi deras verk på broar och väggar. Om de förbipasserande bara knycker till lite med huvudet och tittar en släng på den målade väggen så är det värt det.
Värt att tänka är att mina hjältar också haft sina hjältar. Och att det alltid börjar med att fylla någon annans fotspår. Det måste man. För att veta att man kan stå överhuvudtaget men sen gäller det att ställa sig upp och göra egna avtryck. Bli odödlig.
Just nu sitter jag bara och väntar på en ledig långhelg så att jag kan åka till Berlin igen för att få inspiration. Breda gator, små gränder, fyllda till bredden av målade fåglar, galna pirayor, porslinsfigurer och mosaik, målade cd-skivor som hänger på lyktstolpar.
Gå in på ett café. Vilket som helst. Fråga efter ägaren. Gå in i en konsthall. Vilken som helst. Fråga efter ägaren. Gå in på ett bibliotek. Vilket som helst.
Lämna ifrån dig dina dikter, dina tavlor, dina fotavtryck. Bli Karin Boye. Bli Allen Ginsberg. Bli Thomas Tranströmer.
Du kan bli odödlig