Olivias ord får publiken att rysa
– Egentligen är jag blyg, säger Olivia Bergdahl, snart 16 år. Hon har just klivit av scen, i Poetry Slam-SM i Göteborg, med kvällens högsta poäng. Med sin inlevelse, sina skarpa formuleringar, humor och självutlämnande texter har hon fått publiken att rysa.
Olivia Bergdahl är med i SM för andra året i rad, både i den individuella tävlingen och som en av fyra poeter i Göteborgslaget. I laget är hon yngst, precis som ifjol.
Olivia menar allvar. I vardagslivet är hon inte alls alltid sådär kaxig som hon framstår på scen. Hon har lärt sig att behärska poetry slam-tekniken. I motsats till vanliga livet har den tydliga regler. Olivia har studerat andra poeters tekniker sedan hon började med estradpoesi år 2001. I mars fick hon extra inspiration när hon var med sin familj i New York och såg poetry slamartister i estradpoesins födelseland. Det var häftigt!
RÖST, RYTM OCH RÖRELSE Poetry slam skapades av Marc Smith i USA på 1980-talet. Det går ut på att poeten själv, utan rekvisita, framför en text hon skrivit själv. Hur poeten framför dikten, med röst, rytm och rörelse, är en del av konsten. Första SM i Sverige hölls 1995. Sedan dess har poeterna blivit allt fler. Många gillar att stå på scen och reglerna är enkla:
De som är med ska läsa något de har skrivit själva, på vilket språk de vill. Dikten får ta max tre minuter, drar man över på tiden blir det poängavdrag. Frivilliga jurygrupper i publiken poängsätter uppläsningen genom att värdera innehållet, språket och framförandet.
Både killar och tjejer håller på med poetry slam, fast än så länge är killarna något fler.
– Det finns ju många tjejer som är poeter, säger Olivia, så det är synd att inte fler står på scen.
Under hösten och våren har landets poetry slam-orter haft uttagningstävlingar bland sina poeter. De fyra vassaste från uttagningarna bildar ortens grupp. De som vill kan också tävla individuellt. 2005 års SM hålls i Musikens hus i Majorna, Göteborg med poeter från femton orter. Alla tävlar uppdelade i tävlingsomgångar kallade boat, då grupprepresentanter blandas med individuella tävlande.
MINNS VARTENDA ORD
Klockan är 22.00. På konsertscenen är det upplyst, i övrigt är det dunkelt sorl med laddad spänning. Nedanför scenen sitter funktionärerna som räknar jurygruppernas poäng och tar tiden på poeterna. Kring de runda borden samlas allt fler, några av dem tar villigt emot uppdraget att vara jury. Ungefär som juryn vid konståkning får de siffror från 0–10,0 att hålla upp när de enats om sin bedömning. Upp på scenen går både tjejer och killar, från tonåringar till äldre. Olivia är nästan sist ut.
Många andra har ett papper till hands, men inte Olivia. Hon formulerar och minns allt utantill – trots att hon ska hålla på i tre minuter.
– Jag har kladdminne, säger hon enkelt. Det bara fastnar.
Många av dikterna har hon inte ens skrivit ner. Men det har hon börjat med nu, på en gammal mekanisk skrivmaskin.
– Det är inte alls för att verka poetisk, utan för att datorn hemma inte har någon skrivare som fungerar, säger hon.
NERVÖST MEN ROLIGT
Olivia har alltid läst mycket, gärna klassiker. Läsningen har lärt henne mycket om litteratur. Hon började skriva på allvar när hon var tolv år, ofta just dikter.
– Jag har alltid haft lätt för att skriva, säger hon.
Sedan några månader har Olivia gått över till mer bunden form med rim.
Vid uppläsningarna får poeten träffa andra som älskar att skriva, som gillar utmaningen att stå på scen och direkt utsätta sig för publikens reaktioner.
– Att skriva är tråkigt och ensamt, därför är poetry slam kul som kontrast, säger Olivia.
Dessutom är dikterna i poetry slam ofta roliga, det är ett bra sätt att få kontakt med sin publik.
Egentligen bryr hon sig inte om ifall hon vinner. Nu när hon sitter och laddar inför sin tur på scen får hon ett uppslag, pennan åker fram och hon får ner några rader direkt på SM-programmet. SM är inte allt för en poet. Olivia har flera vanliga uppläsningar inbokade, en i Malmö, en i Helsingborg och kanske blir det fler uppläsningar under sommaren.
– Jag börjar tycka att det här är min grej nu, men ju mer betydelsefull poesiuppläsningen är desto mer nervös blir jag när jag ska upp. Men det är kanske bra, för då är jag helt närvarande när det är dags!
Nu är det Olivias tur att gå upp scen. Långsamt så att varje ord fräser till i lyssnarens inre läser hon sin poesi. När hon ligger där på rygg i dunklet, med mikrofonen tryckt mot munnen är alla med henne. Klart hon får toppoäng.
HUR GICK DET FÖR OLIVIA I SM?
Första individuella deltävlingen kom hon på första plats, andra deltävlingen på 10: e plats (poängavdrag för att hon drog över tiden), tredje deltävlingen på fjärde plats. Hennes lag, Göteborg hamnade på fjärdeplats. Årets vinnare blev Malmö.
RYTMEN OCH RÖSTEN ÄR VIKTIGA I POETRY SLAM. PROVA SJÄLV ATT LÄSA DIKTEN HÖGT. DET GER DEN RÄTTA KÄNSLAN.
OLIVIAS DIKT:
Han gick– jag är trött
Jag stod med pannan mot fönsterrutan
och såg honom gå,
och jag visste att en tid var över
han sade jag har äntligen träffat nån
jag låg på hans arm och undrade vem
han sade nån du känner
jag sade ingenting för jag vet att jag inte är
vad han behöver
jag såg honom gå och visste att en tid var över
så jag försökte dränka mina sorger,
jag duschade i flera timmar, drack två liter
apelsinjos och ännu mera te
men det hjälpte inte
det sura flöt upp till ytan ändå
så jag prövade att leva upp till allt folk
såg mig som
varenda fördom, förväntning, förhoppning
men jag stirrade min spegelbild i ögonen och
jag kunde bara inte komma på
vem den där tjejen mittemot var
så jag tog upp den gamla skrivmaskinen
vi har i källaren
tände levande ljus, kokade en kanna te till
och var riktigt riktigt poetisk
jag skrev dikt på dikt på dikt
och jag blödde
fram varenda liten stavelse
jag slog hårt på tangenterna
(för det är en riktigt gammal skrivmaskin så
man måste verkligen slå på tangenterna om
man vill skriva någonting…)
det smärtade
bläck ur hjärtat!
och det blev verkligen inte bra,
när morgonen kom satt jag med tom blick och
stirrade in i min sovrumsvägg
”Vad ska jag ta mig till?”, frågade jag
men den svarade inte
”Jag är bara så trött…”, sade jag
Jag är så trött på att skämmas ibland
på att aldrig hitta en säker strand
jag vill bli räddad vid avgrundens rand
men vem räddaren skulle vara vetefan
Jag är så trött på att det mesta inte är lätt
på att det är så svårt att hitta rätt
jag vill bli frälst på alla sätt
men vem frälsaren skulle vara vetefan
Jag är så trött på allt bråk och gräl
så trött på känslan av att ta farväl
jag vill bli älskad från huvud till häl
men vem älskaren skulle vara vetefan
jag kan ju inte ens svara på om jorden är rund
nu när natten har kommit och gått och jag ändå inte har sovit en blund
allt ser ju så rakt ut ur vårat perspektiv
och man vet inte om gud existerar förrän man redan har tagit sitt liv
och då är mål och mening det sista man behöver
allt är ju redan över
det här är den sista dagen, tror jag
och jag lovar mig själv att inte sova bort den
att inte sova överhuvudtaget
göra något vettigt istället; tänka på verkligheten och allt det
andra i värsta laget
tänka på vad som går att glömma, trots allt
jag måste nog göra det för därute blåser det så kallt
det känns lite ensamt, men något måste det kännas
om man kryper för nära helvetet kommer det garanterat att brännas
men att bränt barn skyr elden är en förbannad myt
bränt barn älskar värmen älskar allt som till synes ger flyt
det är mer en fråga om vad det är värt
om man inte måste betala ett väl högt pris
för att hitta nyckeln till sitt påstådda paradis
jag som trodde att det äkta himmelriket inte har någon lag
att där finns bara vägar, kanske bara jag
och jag är så trött,
på att allt i mig känns övergivet
och osäkert, maktlöst och efterblivet
det kanske är som man säger att sånt är livet
men om gud då skulle vara gudomlig vetefan
Jag är så trött på blåögd blick
på att det var han och inte jag som gick
på att jag svävar i tomma intet och går på deras trick
men vem som lurar vem vetefan
Jag är så trött på all taktik och list
på att man försvinner om man kommer sist
jag vill hitta nyckeln till bojan runt min vrist
men vad friheten skulle vara vetefan
Jag är så trött på att vi inte kommit längre än hit
på X mot Y och svart mot vit
jag kan nog ana paradiset, men inte vägen dit
och vem guiden skulle vara vetefan
För här finns bara alla de utan ambition
jag är så trött på att åsikter kvävs och på
känslokall tradition
jag vill också starta en revolution
men var alla rebeller skulle vara vetefan
Jag är så trött på iskallt prat
på småfalska vänner och en tyst kamrat
jag vill skriva sanningen på stora plakat
men vad det skulle hjälpa vetefan
Jag är så trött på blaskigt te
på att läpparna spricker när jag ska le
jag vill öppna ögonen och kunna se
men vad jag skulle göra då vetefan
Jag är så trött på att slicka mina sår
på att jag bara tystnar och på att tiden går
jag vill hitta en sanning som inte är allt för svår
men om jag håller mig uppe så länge vetefan
Jag är så trött på smutsig snö
på de som påstår att de snart vill dö
visst är det sant att ingen människa är en isolerad ö
men vart alla broar tagit vägen vetefan
vart har alla broar tagit vägen?
har vi låtit logiken segra över förnuftet?
över de varma känslorna,
över ömheten?
man får inte tro att världen är förlorad, inte än
för där ute finns mer än en ny bästa vän
och till och med när vi sover så drömmer vi.