Marjaneh skrev en bok för skojs skull
Marjaneh började skriva på sin bok för tre år sedan. Eftersom hon både pluggade och jobbade, skrev hon när det fanns tid över. Hon visste inte från början om det skulle bli en roman eller novell eller något annat. Men till slut var hon uppe i 300 sidor, som blev till romanen Kalla det vad fan du vill.
När Marjaneh Bakhtiari var sju år, kom hon och hennes familj till Sverige från Iran. Det gjorde också Bahar, som är en av huvudpersonerna i Marjanehs bok. Så värst mycket mer än så har inte Marjaneh och Bahar gemensamt.
Kalla det vad fan du vill handlar om familjen Irandoust (mamma Panthea, pappa Amir, dottern Bahar och sonen Shervin) som flyr från kriget i Iran till Malmö. Med stora förväntningar på detta rika och fredliga land kommer de till ett Sverige fullt av småstadsrasism och fördomar men också möjligheten till ett nytt liv. Marjaneh berättar att ingenting i boken har hänt på riktigt och karaktärerna är extrema och stereotypa. Det är meningen, för att det ska vara roligt att läsa.
”HUR TÄNKER BERTIL?”
Marjaneh hade aldrig skrivit på det sättet förut, ”för skojs skull”, som hon säger själv. Men hon har alltid haft lätt för att skriva.
– När jag skrev fick jag försöka sätta mig in att vara alla de här personerna, som exempelvis Bertil, som är Bahars pojkväns morfar. Han är en människa som tycker att han har byggt upp det här landet, som under sin ungdom gjort en massa saker för att vi ska ha den standard som vi har i dag. Han är inte glad att det kommer hit en massa människor från andra länder som han menar inte har gjort någonting för Sverige men ändå får bidrag eller tar jobben från svenskarna. Och då börjar man tänka ”hur är det att tänka som Bertil? Hur ser man då på saker och ting? Vilken annan karaktär kan man sätta honom mot för att det ska bli roligt?” Och så tänker man likadant om en annan karaktär. Om man tänker sig de två sitta och äta middag ihop – vad säger de då till varandra?
Marjaneh skrev inte boken bara för sin egen skull.
– Då hade jag inte behövt skriva en hel bok. Men jag har samlat en massa roliga tankar och idéer, och tänkt på olika situationer hela tiden. Alla roliga situationer har nu blivit olika kapitel. Syftet med boken är väl just det, att underhålla.
MAN BEHÖVER INTE SÄTTA NAMN PÅ ALLT
Marjaneh vill inte kategorisera och sätta namn på allt – därav bokens namn Kalla det vad fan du vill – men hon vill uppmärksamma mediernas och samhällets behov av att göra det.
– Ibland måste man förenkla och generalisera för att kunna prata om saker.
– Det går ju trender i namn och begrepp. Ett tag säger man till exempel ”människor med annan etnisk bakgrund”, men så kommer någon och kritiserar det, och så ska man säga ”svensk medborgare”, men någon annan kritiserar det, och då ska det heta ”nysvensk” i stället. Jag tycker att det är en rolig grej: behovet att hela tiden ha namn på allt och att man hittar på nya begrepp hela tiden. Jag vet inte om det skulle vara bättre att sluta använda de där begreppen, jag har inget svar på det. Men eftersom jag har skrivit en skönlitterär bok så behöver jag inte ha något svar heller. Det räcker med att jag skojar med det. Hade jag vetat vad man skulle göra åt det hade jag väl skrivit en avhandling om det i stället, och pratat med experter. Men det har inte varit det viktiga för mig.
ÅLDER: 25 år.
BOR: Malmö.
FAMILJ: Mamma, pappa, lillebror.
GÖR: Läser journalistik på Skurups folkhögskola.
FEM FAVORITFILMER: Medan vi faller, Bröd och kruka, Sacrificio, Amelie från Montmartre, Gösta och Lennart.
FAVORITBOK: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.
LYSSNAR PÅ: Potatoes, Nina Simone, Ebi, The Roots, Mos Def.
UR BOKEN:
– När säger man bara tack, och när säger man tack tack? Man låter ju som en klocka. Ticktacktacktackticktack!
– Men ta det lugnt, mamma! Det räcker med att bara säga tack. Kolla, det är därför du aldrig lär dig svenska. Du tänker för mycket.