Sandra blev med barn i nian

När Sandra var 16 år fick hon veta att hon väntade barn. I dag är lilla Svea två år och fyra månader. Sandras vardag är tuff, med en dotter som ska till dagis, bli hämtad, matad och omhändertagen. Samtidigt ska Sandra hinna med sitt plugg. GLÖDs praktikant Elin har träffat dem.

På kaféet i Vällingby sitter Svea och pratar på och väntar otåligt på sin mamma.
– Var är mamma?
Hon tittar runt och ser henne stå vid kassan och betala. Sandra kommer tillbaka och sätter sig.
– Här är Sveas pärondricka och chokladbulle. Hon tar bort plasten och trycker ner sugröret i den lilla juiceförpackningen. Själv köpte hon ciabatta med skinka, ost, tomat och sallad. Hon sörplar på sitt vatten och tittar ner.
– Jag fick veta att jag var gravid när jag var i den sjunde veckan. Mamma började gråta när hon fick veta det. Både mina föräldrar och mina syskon tyckte att jag skulle göra abort. De ansåg att det inte fanns någon annan utväg.
Sandra tar en tugga på mackan och bryter av en bit till Svea. Svea smackar och tuggar på.
– De tyckte att jag var egoistisk, att det inte var schysst mot barnet. Men jag kände nästan på en gång inuti mig att jag skulle klara det.

MOTSTRIDIGA KÄNSLOR

Sandra märkte att hon var med barn när mensen uteblev och hon plötsligt gick upp i vikt.
– Jag var jättesmal innan, eftersom jag hade haft ätstörningar. Jag åt minipiller också och helt plötsligt steg min vikt och jag tänkte ”Det här var ju konstigt”.
– Graviditetstestet gjorde jag i skolan, jag var så nervös. När det visade positivt kom chocken. Först började jag gråta och sen skratta.
Hon tar en klunk vatten och tuggar på sitt bröd.
– Det var motstridiga känslor. Jag hade enorm ångest. Hur fan skulle jag klara det? Samtidigt var jag jätteglad.
Svea börjar sjunga en visa som de sjunger på dagis och klappar sina händer. Sandra hakar på. ”Klappa händerna bak och fram. Klappa bakom på rumpan”. Ungefär. Hon slutar och fortsätter prata.
– Jag var tvungen att tänka efter flera gånger riktigt ordentligt. Jag klarade inte att göra abort. Det var ju min bebis i magen.
Det kändes som om det inte var någon annan än jag som ville ha barnet. Sandra tystnar ett kort ögonblick.
– Pappan blev ju inte glad. Han sa att vi var för unga och att han inte ville ha barn. Han tyckte att jag var jättedum som ville behålla ungen. Vi pratade inte med varann på en och en halv vecka. Sen ringde han mig och sa att han tänkte ställa upp. Min mamma sa också att om jag tänkte behålla barnet så skulle hon stötta mig.

STOLT ÖVER SIN KROPP

Att få barn blev en ny start i Sandras liv. Hon hade haft en period av depression och ätstörningar. Det skulle bli en vändpunkt för henne.
– Redan i den tionde veckan köpte jag mina första mammabyxor. Jag var så smal så magen syntes jättefort. Min vikt ökade och jag kände mig kvinnlig. Jag hade haft ätstörningar men nu var jag för första gången i mitt liv stolt över min kropp.
Sandras ögon lyser, nästan tårfyllda. Hon tittar på Svea och plockar upp henne i knäet.
– De första tre månaderna mådde jag jätteilla. Jag kunde bara åka tre stationer på tunnelbanan, sen var jag tvungen att gå av och kräkas. Humöret var ju helt upp och ner på grund av alla hormonförändringar. Det var som en berg- och dalbana. Jag kunde bli ledsen för det minsta lilla. På nätterna hade jag de skummaste drömmarna. Efter att ha varit vegetarian i två år började jag drömma om kött. Biffar och köttbullar.
Sandra börjar skratta och det smittar av sig. Svea blir alldeles till sig, för att i nästa stund bli trött och grinig av att sitta på kaféet. Vi beslutar av oss för att gå hem till Sandras och Sveas lägenhet och fortsätta där.

FÖRÄLDRARNA VAR CHOCKADE

Vi kliver in i den stora hallen i lägenheten på 85 kvm. Sandra tar upp Svea från vagnen och ställer henne på golvet. Svea vinglar in till sitt rum.
Under Sandras graviditet stöttade inte föräldrarna henne direkt. De låtsades som om hon inte var gravid.
– De var ju så chockade. Det var tabu liksom. Min bror sa till och med upp bekantskapen med mig. Han ville att mina föräldrar skulle tvinga mig till abort.
Vi klär av oss våra ytterkläder och går in till köket. Sandra börjar göra kaffe och sätter sig ner.
Hon och Sveas pappa bodde hemma hos Sandras föräldrar tills det var två månader kvar till födseln. Då flyttade de in i lägenheten under hennes bror. Medan hon bodde hos sina föräldrar var det mycket hon ville berätta för dem. Till exempel om ultraljudsbilderna.
– Mamma sa bara ”jaha, det där har vi sett förut”. Likadant med att jag mådde illa. ”Det gör man”, var det enda hon sa. Men de sista två månaderna började hon och pappa stötta mig.
– Rent ekonomiskt ställde mina föräldrar upp jättemycket. Sveas pappa jobbade extra dessutom och vi fick kläder från mina syskonbarn och kusiner. Vagnen fick bli en begagnad eftersom vi inte hade råd med en helt ny. Den fick jag av min farmor i födelsedagspresent. Bebiskläder handlade vi på rea. Sandra tar fram två koppar och häller upp kaffe.
– I dag lever jag och Svea på mitt studiebidrag, underhållsbidraget och barnbidraget. En del av min nya killes studielån används också, och ibland när det kärvar ställer mina föräldrar upp.

Skolan hade skickat grattiskort och skrev att jag skulle njuta av min mammaledighet. Det var en stor motivation till att börja i skolan igen, säger Sandra.

FÖRLOSSNINGEN VAR HÄFTIG

När det var dags för födseln hade Sandra haft förverkar i en vecka. Det bar iväg till Karolinska sjukhuset och klockan 02.00 den åttonde december föddes lilla Svea.
– Födseln gick bra. Det tog sju och en halv timma. När man är mellan 16 och 22 år är det lätt för kroppen att föda barn. Den klarar mer då. Sjuksköterskorna var helt underbara. De stöttade mig och det var ju skönt eftersom jag var så ung. Sandra tar en klunk av sitt kaffe.
– Det var ingen som klankade ner på mig. Och pappan var också närvarande.
Hon sitter tyst ett kort ögonblick.
– Förlossningen är det häftigaste jag har varit med om.
Hon tar fram några bullar från frysen och lägger dem i mikron.
Efter förlossningen var det ingen som sa till Sandra om det blivit en pojke eller flicka.
Alla var upptagna med att ta hand om Svea för att navelsträngen hade fastnat runt halsen så hon fick ligga i kuvös.
– Jag kollade och såg att barnet inte hade någon snopp. Då kollade jag i pappans ögon, som var alldeles tårfyllda. Då sa jag ”Det är en flicka! Det är vår Svea!” Det var helt underbart.
Sandra och Svea fick ligga kvar på sjukhuset i fem dygn.
– Det var jätteskönt. Jag tror att det är viktigt att man får sånt stöd. Jag fick ju hjälp med amningen och så. Det jobbiga var att mina föräldrar verkade tro att jag inte kunde någonting. När jag bytte blöja stod de precis bakom min rygg och sa ”Kan du verkligen byta blöja?”.
Efter de fem dygnen på sjukhuset kom den nyblivna mamman och bebisen hem till lägenheten och pappan.
– Vi renoverade lägenheten då och pappan hade fixat under natten. Jag som hade sådana hormoner brast ut ”Jag vill inte bo här. Det ser för jävligt ut.”
– Skolan hade skickat grattiskort och skrev att jag skulle njuta av min mammaledighet.
Det var en stor motivation till att börja i skolan igen. Jag var ledig i åtta månader, så jag fick ju börja om ettan igen. Nu går jag mitt andra år och ska börja i trean till hösten.

Det blir tidiga morgnar med ett litet barn i huset. Sandra går ofta och lägger sig klockan halv åtta på kvällarna för att orka upp när Svea vaknar. Det blir inte mycket tid över till något annat än barn och plugg. Men framtiden känns ändå ljus och spännande, tycker Sandra.

FÖRAKT MOT UNGA MAMMOR

När Svea var kommen till jorden visade det sig vilka som var Sandras riktiga vänner och föraktet mot unga mammor visade sig också.
– De personer som jag trodde var mina vänner, var inte det. De tyckte att jag var dum i huvudet som behöll Svea och vände mig ryggen. Sedan var det folk på stan som tyckte att jag var en elak mamma, att jag hade klätt på henne för mycket. En man på tunnelbanan viskade väldigt högt ”Titta på den mamman, som hon ser ut. Piercingar i hela ansiktet har hon också. Stackars barnet”.
Jag blev totalt kränkt, jag blev jätteledsen.
Sandra tar ut bullarna från mikron och sätter dem på ett fat.
– En kvinna på bussen som också hade barnvagn och barn frågade mig hur gammal Svea var, Jag svarade sex månader. Sedan frågade hon hur gammal jag var. När jag sa att jag var 17 tittade hon på mig och sa spydigt
”Varför har du barn?”. Kunde inte komma på något annat svar än ”För att jag vill”. Om det hade varit i dag hade jag stått på mig mycket mer, men jag orkade inte då.
Sandra tuggar på en bulle och ropar på Svea. Hon kommer lite halvt vinglande springandes och gapar. Sandra tar upp henne i knäet och ger henne en bit av bullen. Svea ser belåten ut.
– En lärare i skolan sa under min graviditet till mig ”Herregud, hur ska du klara detta? Du som är så ung och ensamstående också”. Vad visste han om det? Varför skulle han lägga sig i? Vissa människor verkar tro att man kan behandla folk som sticker ut, som inte passar in i samhällets mönster, hur som helst.

SER LJUST PÅ FRAMTIDEN

Sandra kände sig kränkt av samhället. Hon vågade inte ens gå till doktorn med Svea ensam, utan bad sin pappa följa med.
– Men jag fick mycket stöd från mina vänner på Xist, tjejskolan. De hade mammaträffar och det fanns fler unga mammor som jag kunde träffa och prata med. Vi utbytte erfarenheter med varann. Sveas pappa och jag gjorde slut efter sex månader.
Sandra har ensam vårdnad om Svea, men hon skulle vilja att de hade delad vårdnad.
– Det passar inte i hans liv just nu. Han var inte redo men eftersom det är min kropp var det ju jag som tog beslutet. Han brukar träffa Svea sporadiskt. Hon vet att han är hennes pappa.
Sandra har träffat en ny kille som heter David, de har varit tillsammans i sex månader och bor ihop.
– Han och Svea kommer jättebra överens. Det funkar superbra. Han gör lika mycket med henne som jag gör. Vi delar och det är skönt för då måste man inte göra allt själv.
Svea börjar bli trött så Sandra går och lägger henne i hennes säng. Hon kommer tillbaka och sätter sig igen.
– Jag ser väldigt ljust på framtiden. Jag går i skolan nu och tänker plugga vidare inom media och så småningom skaffa ett till barn. Jag vet vart jag är på väg och har många projekt på gång. Det känns jätteskönt faktiskt.
Sandra dricker upp sin sista skvätt av kaffet och ställer muggen i diskhon. Sedan tittar hon upp.
– Jag mådde ju så dåligt innan jag blev gravid och jag hade aldrig trott att det skulle bli så här bra.

SANDRAS TIPS OCH RÅD TILL DIG SOM ÄR UNG OCH BLIR MED BARN

• Lyssna på dig själv. Vad vill du? Det är viktigt att du följer ditt hjärta.
• Var kan du få stöd och hjälp?
• Du måste också förstå innebörden av att vara mamma. Barnet är ingen docka som du kan ta hand om när du vill. Ni är bundna för livet.
• Barnet kommer alltid först. Du kan inte köpa den där snygga tröjan om inte barnet har mat och du inte har tillräckligt med pengar. Då är det maten som gäller.

www.gravid.se – Ett forum för gravida.
Man kan prata med andra gravida, utbyta erfarenheter och ställa frågor. Det finns många pappafrågor.
Xist – tjejforum på Tomtebogatan i Stockholm, har en nyöppnad förskola för unga mammor. Dessutom har de en föräldraskola för unga föräldrar. www.xist.kvinnoforum.se

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Elin Lönnberg, José Figueroa