Mitt liv var som en sorglig gangsterkomedi
Hej mina medmänniskor!
Jag tänkte berätta om hur jag var för några år sen, och vad som fick mig att tänka om, och hur det gick till och om det var svårt och hur jag kände mig, vad som hände och hur jag ser på framtiden just nu efter allt.
Mitt namn är Imat jag är 19 år, fyller 20 i början av augusti. Har en storebror och lillesyrra. Jag har bott i Tensta hela livet. Jag och mina syskon är födda i Sverige. Mina föräldrar har sitt ursprung i Bangladesh som ligger i Sydostasien.
Jag vill att du och alla ska veta hur min och många av mina gamla kompisars värld ser ut, kanske din? Visa en liten inblick i Stockholmsförorten Tensta. En ganska isolerad värld.
JAG VET ATT jag skulle kunna göra en film, en gangsterkomedi om hela den här storyn och att ni medmänniskor skulle gilla den men nu berättar jag för er. Till sist vill jag bara säga att jag står för ärligheten. Människor får döma mig hur som helst men jag säger:
”Only God Can And Will Judge.
All Eyez On Me And You.”
Man vilar i sängen och känner lukten av gammal tobaksrök, man är i sitt rum, ett rum man haft i 12 år. Temperamentet i rummet är vrede och ursinne.
Här har man många traumatiska och sömnlösa minnen, man ser alla knytnävsslag i hela bostaden, på alla trädörrar, kännemärken från alla jobbiga psykoser man haft. En massa bamse– klistermärken täcker över alla slagen.
Eländet började när jag var en fjortis och gick i Kämpingeskolan, när hormonerna och testosteronhalten var höga. Jag hade en särskild inställning mot alla. Det handlade bara om gängromantik, och att livet var en dans på röda rosor. Inget mer räknandes. Inte ens familjen.
SÅG UPP TILL BROTTSLINGAR
Skolan brydde man sig inte så mycket om, speciellt inte alla maktkåta lärare, dem skulle man ge igen när man blivit äldre. Man tyckte att alla vuxna missförstod en, man kände sig förnedrad och kränkt på alla sätt och vis. Man såg upp till alla äldre killar, de brottsliga, de som gav en uppmärksamhet och respekt, de som sa att man var cool och grym. De som suttit i behandlingshem, de med alla prylar, fina mobiltelefoner, fina kläder, skor, de som var populära. De som redan var kända av polisväsendet, de som suttit instängda på olika LVU och
LSU-hem*. Innan man förlorade allt ville man bli kock, producent, hälsopedagog eller dataspecialist, men allt det där glömde man när man bytt ut sin identitet, sin personlighet, sina intressen och sina gamla hederliga vänner.
Narkotika, sprit, kriminalitet och likatänkande vänner, var ens intresse, ens hobby, ens personlighet, det var mitt namn och min identitet. Mottot var att varje dag var en fredag. Jag tänkte inte på konsekvenserna.
Jag var ganska egotrippad. Men verkligheten kommer ikapp. Till slut var jag helt utbränd och omotiverad. Jag lyssnade inte på några vuxna. När jag tänker efter nu så ville mina föräldrar bara mitt bästa. Men det var jag som var så himla kall och inhuman mot dem. Något jag ångrar nu.
SJUK AV DROGER
Vid 15 till 16 års ålder steg kriminaliteten för mig och mina kompisar. Vi säger så här, man började med att panta burkar vid 6–8 års ålder sen snodde man cyklar, sen mopeder och sen bilar, då kan ni förstå att det gick bara uppåt. Min dröm vid den tiden var att göra ett stort rån. Jag blev mer intresserad av droger, som gjorde att jag behövde pengar. Jag minns överdoser, minnesförluster, kallsvettningar, schizofreni, skakningar, psykoser, alkoholförgiftningar, svimningar, hallucinationer, hörselvillor som varade ganska många veckor. Jag missbrukade narkotika relativt mycket, och det gick bara mot tyngre droger.
Jag hade turen att aldrig ta sprutor. Jag var ganska psykiskt sjuk och fysiskt dålig. Jag hade någon främmande kräksjuka som gjorde att jag spydde hela tiden.
Man hade en viss gångstil och beteende. Knarkarbeteende.
Skolan gick man till då och då när man orkade. Sakta började man sova ute med kumpaner.
Jag kommer ihåg en gång när jag och en kompis vid den tiden sov i trappuppgångar i Rinkeby för att hans pappa slängde ut honom.
LIVSVILJAN RASADE
Psykoserna blev allt fler och jag hade ingen kontroll längre, familjen hade jag glömt bort, jag bodde inte hemma på flera dagar eller veckor. Jag minns att när man var i T-centralen eller någonstans där alla förortsbarnen hängde, så kände man alla och alla kände mig.
Man sov i kompisars källare i Tensta. Började med narkotikalangning. Tjänade sina pengar.
En dag gav man narkotikan till fel person, dagen efter låg man där misshandlad och lindrade fysiska smärtan med mer narkotika. Då slutade man langa. Min livsgnista var låg. Jag minns när jag gick hem och tog en massa sömntabbleter och somnade men vaknade efter två dagar. Gud kanske ville att jag skulle leva? Till slut började jag i en terapigrupp, A.R.T ”Aggression Replacement Training”. Där skulle man lära sig social färdighetsträning, ilskekontrollträning och att stå emot grupptryck, genom teater. Alla mina barndomskompisar gick där vid den tiden. Men jag tog inte terapin seriöst och till slut gick jag inte dit alls. Jag hatade socialen, polisen och alla andra maktkåta yrken. Polisen hade gjort mig mer psykiskt sjuk än jag var genom husrannsakan som bara drabbade min familj och inte mig på nåt sätt. Det kändes förnedrande.
Men det kunde man inte göra nåt åt, man var i alla fall bara en till jävla svartskalle.
Jag kom inte in i gymnasiet vid 16 års ålder, jag fick börja i inviduella programmet i Fogelströmska gymnasiet. Många av mina barndomskompisar gick i min klass och det blev inte så mycket pluggande. Jag slutade skolan helt och hållet, precis som alla kompisar. Sakta åkte en efter en in i olika häkten och behandlingshem. Vissa blev tvingade att bo i föräldrarnas hemland.
KROPPEN SÄCKADE IHOP
Vid det stadiet hade jag ingen koll på något, hälsan var inget bra, man åt ohälsosamt utan någon koll, vikten pendla upp och ner, det gjorde så att man fick en massa bristningar i hela kroppen. Jag minns att jag kunde sitta i tåget och bara plötsligt få kallsvettningar och sen förlora medvetandet ett tag. Hallucinationerna stannade många veckor nu, man såg och hörde allt möjligt. En buske kunde vara en katt, jag kunde vara i folkmassor och höra människor säga mitt namn.
”Eländet började när jag var en fjortis och
gick i Kämpingeskolan, när hormonerna och testosteronhalten var höga.”
Till slut hamnade jag på den slutna avdelningen på Maria pol, men där var jag för hotfull och aggressiv, det blev bara en massa tumult. Då omhändertog socialen en akut under paragraf
12-lagen. De skickade mig till narkotikaavgiftning i Uppsala men där stannade jag bara 2 veckor. Till slut hamnade man i Huddinge på ett isolerat och låst behandlingshem av Statens institutionsstyrelse, inriktat på svåra psykosociala problem. Jag kallar det för mentalsjukhus för alla var störda i skallen på nåt sätt därborta. Där bodde jag 23 veckor. Jag minns första dagen, jag ville döda eller skada personalen, rymma, hamna på sjukhuset, drack massa tvål och hamnade i isoleringen. Jag fick stark sömnmedicin för att kunna sova och för att inte få hallucinationer.
Det var nu man skulle börja inse och ta livet på allvar, hitta tillbaks till sina intressen, inse att man måste ha tålamod, upptäcka glädjen i själen, bli intellektuellt och fysisk frisk.
EN DAG VÄNDE DET
Det bara kom en dag då man tänkte massa positiva tankar.
Man hade många timmar psykologsamtal, lämnade urinprov, tog hivtester, undersökte hjärnan, lämnade massa blodprover, arbetsterapi som innebar att man fick prova på olika hantverk, till exempel konstruera egna silverkedjor, textil, målning, snickeri, matlagningsvecka som innebar att jag skulle laga mat till alla i en vecka. Jag fick tillbaka glöden, passionen för att läsa böcker, skriva och styrketräna. Jag fick inte hålla kontakten med någon därute förutom mina föräldrar. Jag spelade på pianot varje dag under de här 23 veckorna. Man satt där under hela sommaren, men det gjorde inte mycket. Man var ganska omtyckt bland de andra problembarnen. Jag minns när min mamma och lillesyrra kom på besök en gång. Att se min mamma gråta gjorde så jag vaknade upp. Man blev ganska nedstämd och ångerfull, det kändes jobbigt, man kan säga att jag ångrar saker som gjorde så min mamma blev drabbad. Sakta men säkert vaknade jag upp i verkligheten och alla problemen började dyka upp. Kronofogden och inkassoföretagen väntade på att man skulle betala skadestånden och räntan var inte liten. Verkligheten började när jag kom ut. Nu hade man LVU i hemmet som innebar att man hade typ villkorligt.
NYA MÅL
Jag planerade mina nästa mål, vad jag ville göra. Jag hade många mål i livet den tiden. Jag ville till exempel få betyg i svenska och matte. Jag började i Fryshuset kunskapsskolan med estetisk inriktning, då var jag 17 år. Men det kändes förnedrande och jobbigt att gå med ungdomar som var i riskzonen, de här ungdomarna var inte som jag, så jag sparkade ut mig från skolan efter två dagar. Jag började istället i ett öppenvårdsprogram och dagverksamheten i Stockholmsförorten
Akalla. Där fanns ett behandlingsställe som heter Ungdomsstegen. Där gick många barndomskumpaner från Tensta. Så man kände sig hemma. Jag gick där 2 år, och under de här två åren förändrades jag mycket fysiskt och mentalt. De hade en privat lärare och psykolog och trevlig personal. Under första tiden var jag inte så motiverad att plugga och så. Jag tränade ganska mycket med de andra eleverna och på fritiden.
TRÄNINGEN BLEV EN VÄNDPUNKT
Personalen gav mig motivation. Jag fick passion för den fysiska tillfredställelsen med att styrketräna, som gjorde så man fick en positiv syn på livet och världen. Träning, näringslära, kost och anatomi blev min vändpunkt. Jag bröt upp med hur jag levt alla mina år.
Man fick en summa pengar i veckan. Man började spara pengar. Fixade identitetskort och bankkonto. När jag fyllde 18 började jag plugga matte och svenska på halvtid på individuella programmet i Fogelströmska gymnasiet igen. Jag hade drivkraften att klara allt till slut med hjälp från alla vänner och andra, ”inga namn nämnda”. Det slutade med att Fogelströmska bjöd mig på en resa till Polen och så fick jag ett diplom i sommaravslutningen. Nåt jag skrattar åt nu på ett positivt sätt. Men nu är man 19 år och det känns bra. Jag är glad, men ångerfull för familjen på många olika sätt. Det gör ont i hjärtat för familjen, man vet inte om det var man själv som gjorde så familjen splittrades, att farsan bor i Asien och morsan på denna plats med mig och lillesyrran, brorsan borta från Tensta. Framtiden ser bara bra ut. Jag går 3-årig linje i Hotell & Restaurang-programmet i Globen. Lärarna är generösa och tjejerna fina. Att detta hände gjorde mig till en mer disciplinerad, stämningsfull, kärleksfull, romantisk och stressfri person.
Peace out,
IMAT
(* LVU = lagen om vård av unga. LSU = lagen om sluten ungdomsvård.)