Novell: Mötet

"Jag vet att hon älskar mig. Och jag tror jag älskar jag med. Ändå kan jag inte känna mig mer än otillräcklig när hon överöser mig med komplimanger och vackra ord. Jag kan inte mer än titta. Och hoppas att osäkerheten inte syns i mina ögon. Att de talar om annat än det jag känner när jag tittar på henne."

"Jag vet att hon älskar mig. Hon behöver inte prata, hennes ögon säger så mycket och allt jag kan göra är att prata, överösa henne med komplimanger. Utan de vackra orden hade jag varit försvarslös, hade jag fallit bort någonstans på vägen. Orden är mitt försvar, mitt skydd, min räddning. "

Det första mötet

Karolina
Jag minns faktiskt inte vilken dag det var men jag tror det var i maj eller slutet av april. Björkarnas gröna små knoppar hade äntligen spruckit upp och löven lyste upp hela min värld. Jag blir så lycklig när det är vår. Jag gick på den där stora gågatan med alla butikerna, de gröna bänkarna och allt folk som liksom jag njöt av solens första riktigt varma strålar den här våren. Jag minns aldrig vad den gatan heter och jag brukar inte minnas vad som utspelar sig på den heller men den här dagen har etsat sig fast i mitt huvud. Jag kan fortfarande höra vilken musik som strömmade ut från Åhléns och om jag anstränger mig kan jag också höra delar av de fyra små gatuspelande barnens låtar. Jag gav dem tjugo kronor, fyra stycken blanka femmor, man måste vara rättvis. Någon delade ut flygblad, en ballong smällde, en flicka sprang, en vacker, allvarlig pojke kom ut från ett fik. Jag studerade honom noga, en hjärtekrossare tänkte jag.
När jag vände blicken framåt igen slog det mig. Allt som skulle hända, allt som redan hade hänt hann ifatt, slog mig så hårt och brutalt att jag var tvungen att sätta mig ner. Och ingen reagerade (som vanligt).

Jessica
Jag var försenad som vanligt. Den trettionde april, valborg var det. Jag tyckte då att det var så konstigt att hon hade tackat ja till att träffa mig på valborg, det var väl då alla ungdomar festade som mest, hade som roligast. Söp sig fulla på gröna ängar och hånglade sig genom natten. Kanske hade jag fel, kanske var det inte så längre. När jag kastade mig in i bilen (ja, det var ju inte min bil, jag hade fått låna den dagen till ära eftersom jag är väldigt bra på att missa bussen) förbannade jag att vi hade valt den här dagen. Jag hade inget annat för mig men bara att veta att det var en högtidsdag gjorde mig ännu mer nervös. Annars är det väl inte mycket mer att säga. Det är klart jag hade mig själv att skylla på förseningen, sminkningen hade som vanligt tagit all min tid. Så småningom kommer den att bli min död, som mina vänner brukar säga. Men än så länge är den min räddning, jag ser åtminstone pigg och fräsch ut när jag kommer springande med andan i halsen.
Bilfärden gick i ilfart. Jag tackar ännu i mitt huvud alla poliser jag ser för att de inte var ute den dagen. Jag hade tur, jag hittade parkeringsplats nästan direkt, en röd Volvo lämnade sin plats åt mitt öde.
Karolina
Hon såg yngre ut än jag hade trott och en omsorgsfullt lagd make up talade om hur mycket mötet med mig betydde för henne. Vilket jag förstås inte visste då. Nu vet jag att hon sminkar sig noga för att bli mindre nervös, att hon kan stå i timtal framför spegeln när någonting kan vara livsavgörande. Då såg jag bara att hon bar rött läppstift, hennes mun och orden som rann i en strid ström var det enda min hjärna orkade uppfatta. ”Förlåt, är jag försenad? Nej men vad säger jag, vad härligt att äntligen se dig! Får jag ge dig en kram. Få se, så vackert ansikte du har, fina ögon, blå som mina…”. Jag vet inte om hon någonsin slutade och jag minns inte hälften av vad hon sa. Men jag var glad, faktiskt, så oerhört glad. Visst var jag lite förberedd, vi hade pratat innan men det kunde ha gått hur som helst och här var hon, vacker hon med, glad och pratig, här skulle det inte bli någon pinsam tystnad.
Vi drack kaffe. Hon bjöd på kanelbulle. Hon pratade och frågade, jag log och svarade, iakttog. Tänkte att kanske så småningom vill jag också veta vem han är, men inte än.
Jessica
Jag sprang nästan hela vägen fram men hejdade mig i sista stund, jag kunde ju inte se ut som en galning första gången vi sågs. Eftersom jag jämt kommer för sent har jag vant mina ben vid att gå fort och nu var det svårt att få dem att gå i normal takt. Jag bestämde mig för att inte prata så mycket utan låta henne komma till tals, jag ville egentligen veta allt om henne. När hon tog sina första steg, hennes första cykel, första dagen i skolan, hade hon många kompisar, första pojkvän - eller flickvän för den delen, frågorna hopades i mitt huvud. Så stod hon där framför mig, väntande som vem som helst och ändå inte. Hon väntade på MIG.
Det första mötet, så nytt och omtumlande. Det fanns så mycket jag ville veta och berätta. Ett halvt liv hade vi missat, för att livet skulle kunna bli helt igen ville jag fylla alla tomma hål med hennes minnen.
Det blev bara jag som berättade, kanske på grund av bådas nervositet, kanske bara på grund av min. Hon rörde i kaffet precis som jag, runt, runt motsols i kaffet, eftertänksamt.

Någonstans i mitten

Karolina
Jag är så lycklig att jag har henne. Hon är som en syster ibland, men närmare än så kommer hon inte. Vi brukar ta små promenader om kvällarna, vi bor i samma stad nu. Jag skulle ändå flytta hemifrån, till en större stad, ett utmärkt tillfälle att träffas mer. Jag känner inte så många så när hon är ledig brukar vi ta en fika. Hon pratar fortfarande väldigt mycket, speciellt om hur vacker jag är, jag förstår inte det. Ingen har någonsin sagt mig att jag är vacker, söt kanske men inte vacker. Hon brukar ta kort på mig med sin systemkamera, säger att hon ska framkalla när hon får råd med diverse vätskor och fotopapper. Då ska hon lära mig, hon har ett eget litet fotolabb i garderoben.
Hon älskar minnen, egentligen har vi inte så mycket gemensamt. Enligt mig blir saker och ting, minnen, så jobbiga när man måste berätta om dem. Jag uppskattar att höra henne om hon vill berätta, men mycket av mig vill jag ha för mig själv. Och jag vill ibland kunna överraska med en sång, en bild, en glimt ur min barndom, mitt tidigare liv. Vill inte att allt redan ska vara berättat. Vem vill upprepa minnen då man ska berätta, jag vill alltid att det ska vara nytt.
Men olikhet är också bra.

Jessica
Hon har flyttat hit. Bara för min skull. Hon känner ingen annan här. Hon säger att visst var en av anledningarna att hon flyttade hit att jag bodde här men inte den enda. Det måste vara på grund av mig, vad ser man annars i den här hålan? En dag kommer hon att flytta härifrån, när hon kommer på var hon bor. Därför ser jag till att ta så många foton som möjligt på henne. Jag försöker att få henne att prata lite mer, öppna upp och berätta om sig själv, det skulle vara bra för henne och vår relation. Fast hon har inga skyldigheter, det är jag som har det, kanske är det därför jag pratar så mycket. Jag blir så lycklig när jag tittar på henne. Ibland önskar jag att vi kunde bo tillsammans, som mor och dotter på riktigt.
Jag skulle vilja visa henne, jag skulle vilja ha så mycket att visa henne. En båt, en bil, en katt eller i alla fall ett foto på den andra delen av henne, ett foto på befruktaren. Här finns ingenting att visa, det enda som är bra här är hon. Jag träffade en man ett tag, han var helt okej, drog till och med ut stolen när vi skulle äta och han snusade inte. Men hon hade nog inte gillat honom och vad ska jag med en man till, de är bara till besvär. Vi har funnit varandra, det är det som räknas.

Slutet

Karolina
Vi satt hemma hos mig. Hon jobbade knappt längre, minns inte varför. Mina föräldrar, de andra, skulle komma på besök. För mig var de nu de andra, hon var den enda. Vi lagade soppa, löksoppa, gratinerad med ost i ugnen. Vi handlade tillsammans innan, hon borstade mitt hår, gjorde en vacker frisyr. Jag såg på när hon sminkade sig. Föräldrarna kom och gick.
Och kom. Dagen efter de hade ätit soppa kom de igen, slet upp Jessica, som stannat över natten och skrek.
De satte sig i sängen hos mig och höll om mig medan de tryckte ur sig ord som gjorde mig förlamad. Jag minns så väl de orden.
”Vi vet att du var tvungen att göra det här och vi var så glada när allt gick så bra för er. Men har det inte gått lite till överdrift? Ja, när ni tittar på varandra och vad ni säger åt varandra, Karro, det är sjukt, ni beter er som ett förälskat par. Det fungerar inte, det är äckligt att se. Jag måste säga det så här annars förstår du ju inte. Det måste få ett slut. Hon är din biologiska mamma, hon kan inte bete sig såhär även om hon vill ta igen nåt hon missade när hon lämnade bort dig. Hon måste låta dig få ett eget liv istället för att suga musten ur dig.” Så sa de andra. Så var det inte. Men de gjorde någonting, ändrade någonting och jag kunde inte förmå mig att säga ifrån. Jag såg henne aldrig mer.
Om jag älskar henne? Kanske. I alla fall nu efteråt.

Jessica
Jag älskade att fixa med hennes hår. Det var så lent och mjukt, jag kunde sitta hur länge som helst och låtsas göra frisyrer tills det inte var lång tid kvar, då slängde jag snabbt ihop något. Hennes andra föräldrar skulle komma på middag. Första gången jag såg dem var jag jättenervös men den här dagen var jag lugn, det fanns ingenting att frukta. Det enda som funnits var en liten bit avund över deras liv med Karolina men nog kunde jag visa att jag hörde ihop med henne lika mycket som de.
Så kom de tillbaka, sa att någon väntade mig och att jag gjorde henne illa, att jag gjorde min Karolina illa.
De sa att jag var sjuk. De sa att jag hade umgåtts för mycket med flickan, att jag glömt världen. Det var inte sant, hon var ju världen. De sa att jag var sjuk, att min lägenhet hade börjat lukta, grannarna hade larmat. Kanske glömde jag slänga soppåsen. Till jobbet hade jag sagt att jag var sjuk, de ville däremot inte tro att jag var sjuk, de sa att jag hade fuskat. Fuskat, som en barnunge. Min ”väninna” sa att jag var sjuk ”Hon lånar min bil om nätterna, kör staden runt” sa hon. Vissa nätter var fullmånen för stark. De satte in mig någonstans, bland galningar. Jag är inte som dom, jag försökte bara älska min dotter, min förlorade dotter. Jag är inte som dom.
Men jag älskar henne nu.
Då såg jag bara att hon bar rött läppstift, hennes mun och orden som rann i en strid ström var det enda min hjärna orkade uppfatta.
Jag blir så lycklig när jag tittar på henne. Ibland önskar jag att vi kunde bo tillsammans, som mor och dotter på riktigt.

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Linn Renström, Illustration: Freja Holmberg