Novell: En decemberdag

Han var borta. Endast spåren efter hans blå Volvos blankslitna däck syntes i den nyfallna snön. Ensamheten tränger sig på så fort, tänkte hon uppgivet. Ena sekunden står man där omgiven av kärlek och värme, skrattande och möter hans underbara blick. Nästa stund är hallen återigen ett tomt mörkt rum vars enda funktion är att låta människors kläder pusta ut ett tag på hårda plastkrokar.

Livet är hårt. Hon visste det, hade alltid vetat det, skulle alltid veta det. I början tyckte hon att det var väldigt tragiskt. Varför kunde man inte gå lycklig för alltid? Nu såg hon ganska likgiltigt på det hela, i alla fall när han inte var hos henne.
De bråkade, det var därför han åkte. Som så många gånger tidigare. Hon lät honom gå, sprang aldrig efter. Undrar vad han tycker om det egentligen? Tanken for fram med ljusets hastighet och försvann lika fort som den första snöflingan smälter när den vidrör varm människohud. Ibland kändes det som om de hade varit tillsamman i femtio år och bara väntade på att den andra skulle falla död ner som av en stroke eller liknande. Andra dagar var hans beröring som den allra första gången han nuddat henne; brännande het och elektrisk, och känslorna svallade som på den värsta klimakterietanten. Kärleken fanns ju där, men varför måste den dyka upp i en sådan komplicerad form?
Snön började falla utanför fönstret och alltmedan mörkret lade sig drömde hon sig bort till en värld där hennes liv liknade alla de där perfekta tonårsfilmerna som jämt gick på tv. Ni vet, där killen träffar en töntig tjej, lurar henne och sedan faller pladask för henne, går emot sina kompisar och i slutändan lovar att alltid vara hennes? Vilken klyscha. Vilken underbar jävla klyscha. Filmjävlar.
Med ett ryck vaknade hon upp från sin dagdröm precis innan prinsen skulle kyssa henne. Vad hände? Fan. Men utanför fönstret stod han, ägaren till den blå Volvon med luciaglitter i håret, tio röda rosor i famnen och en påse lussebullar i munnen. Hur länge hade hon suttit där egentligen? Efter en hastig blick på klockan och en sekunds matematiska brottarmatcher i hjärnan kunde hon snabbt räkna ut att hennes verklighetsfrånvaro varat i cirka tre timmar. Herregud, det var rekord.
Han andades på rutan och med den lediga handens pekfinger ritade han klumpigt ett hjärta. Hon log och mötte hans blick, prinsblicken. Han pekade mot dörren och hon sprang honom till mötes, tänkande att detta fortfarande måste vara en dröm. Eller? Försiktigt vred hon om låset och släppte in honom i värmen. Huttrande grävde han ner sin kalla nästipp mellan hennes hals och axel. Trots kylan var det värme som spred sig i hennes kropp och hon drog sig undan, vågade inte riktigt titta på honom. Rosorna låg på golvet bredvid bullpåsen men glittret satt fortfarande stadigt på hans snöklädda huvud. Det klädde honom, tänkte hon och fnittrade för sig själv.
Hennes söta skratt väckte honom ur den trans han fallit i när han värmde näsan och andades in hennes doft, som för att få henne inom sig. Med ett stadigt tag om hennes midja tog han ett steg närmare henne, placerade sina läppar mot hennes och gav henne en kyss. Hon slappnade av, drog honom med sig ner på golvet och där, bland rosor och lussebullar, började deras nya liv.

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Cecilia Cederstrand, Foto: Camila Galdamez