Krönika: Vi klagar oss igenom livet

NÄR MAN FÖDS SKRIKER MAN och klagar på att man överhuvudtaget föddes. När man är fem förstår man inte varför man inte får plocka av lösgodiset som placerats närmast kassorna så att dom anställda kan ha uppsikt.
När man är tretton har man kramp i hjärnan och önskar att man kunde få vara precis som alla andra.
När man är femton fattar man inte att man fortfarande är oskuld nu när man kommit upp i byxmyndig-åldern. När man är sjutton längtar man till man blir arton mer än nånsin.
När man är arton får man köpa cigg och öl på Ica och då känner man sej plötsligt så gammal och man känner en aning kramp i ryggen och man börjar krympa.
Vid tjugo får man handla på Systemet och köpa ut åt andra som klagar på att dom inte kan köpa och som önskar att sprit såldes på Ica till alla som vill förstöra sina liv.
Jag ser på tjugofemåringar som flytt – inte övergått till vuxen genom utveckling – utan verkligen flytt från ångest och oro och gråtspill över krassliga förhållanden och nätter med döda poeters sällskap och titanic, till att helt plötsligt vara så trygga och så självsäkra och starka utan att behöva nåns famn eller
nåt att stå på. Dom tror att dom kan kasta sej utför stup och hålla sej uppe i luften utan att falla till marken.
Dom klagar på att yngre lever sina liv med rebelliska tankar och upproriska åsikter och politiska handlingar. Dom säger att ja, när man är ung är man så rotlös och förvirrad att man varken vet ut eller in eller korvskinka.
Dom konstaterar att så fort man bli vuxen kommer man börja må så bra och titta tillbaka på sitt liv som vilsen tonåring (för exakt en månad sen) och fatta att det var tokigt och så naivt.
Sen ser jag gamlingarna. Dom som har gått på Ica och handlat mjölk några tusen gånger mer än oss tonåringar och dom som hunnit skaffa barn och barnbarn och betalat mer hyror och läst fler böcker.
Deras åsikter är då viktigast. Lyssna till dom äldre.
Dom har varit med om så mycket mer och dom har mer erfarenhet och dom ser livet från ett annat perspektiv.

MEN HALLÅ? JAG SER LIVET FRÅN BÖRJAN.
INNAN DET UTVECKLAS TILL RYNKOR OCH GRATIS BUSSBILJETTER OCH ÅLDERDOMSHEM OCH PERSONLIG ASSISTENT OCH MÖRKA LIMPOR.

Gamlingarna har så mycket mer erfarenhet, mmm, men dom klagar på brödet på Ica och dom klagar på unga tjejer som säger fitta till sitt eget könsorgan, VAD ÄR DET DÅ? Daggvåt äng?
Dom klagar på sex i teve, dom klagar på grannar som spelar musik klockan fyra på eftermiddagen, dom sitter på tunnelbanan och ser sura ut eftersom dom vet att livet närmar sej ett tragiskt slut där Gud får huvudrollen som mjölkbilsförare.
Dom äldre klagar på oss för att dom egentligen inte kan undvika att se glöden och hettan och viljan att uträtta något stort eller viljan att inte bara låta allting vara precis som det är. Dom ser det i våra ögon och det är då dom säger att vi är vilse och förvirrade.
Vi klagar oss igenom livet och när vi är unga drömmer vi om att vara vuxna för då kanske våra problem löser sej.
Och när vi är äldre önskar vi att vi var yngre så att vi fick göra uppror och säga vad vi tycker utan att bry oss.

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Sabina "Loathing" Nyström