Novell: Som vinden flyttar löv/Alvedonsorger
Ensam på en gunga, långt inne i en flickas medvetande. I sitt medvetande ser hon sin själ, sårad, utelämnad. Löven drar med sig själen i en virveldans… Pling! Psykologen ringer i klockan, det betyder att hon måste släppa taget om världen hon just var i. Det är nu hon måste berätta om vad hon upplevde.
Hon fortsätter vara tyst. Tankerummet är ett bättre alternativ, ingen vet ju om pennan hon gömt i troslinningen. Ingen vet att orden på tapeten är hennes. För henne, är tankerummet ingen bestraffning.
- Vad såg du?
Hon fortsätter att tiga och psykologen följer henne genom den långa ljusblå korridoren som leder till tankerummet. Hon har varit i den här byggnaden i tio dagar, tre timmar och fyrtiosju minuter nu. Hennes syster har besökt henne en gång, hennes mamma ingen. De tycker båda att det är skönt att hon bor här, de vill inte ha henne. Det är morgon, klockan är 09.53 och snart ska hon gå till utbildningsrummet, även kallat helvetesgapet. Där måste hon arbeta med idiotiska uppgifter i hela tre timmar för att sedan gå till mrs. Moore, psykdoktorn. Hon hatar att gå till psykdoktorn. Nu måste hon ta piller, det blir hon tvingad till två gånger om dagen. En kärring i vita kläder kommer med en mugg och en plastgrej med pillren i, Alvedon, och Zoloft, lyckopiller.
Piller är bra, piller tar bort lite tankar. På väggen i hennes sovsal: ”Jag vill vara den blomman helt ensam i sitt slag.”
Matsalen i psykhuset serverar alltid äcklig mat, förutom när chefen fyller år. Det gör hon idag, den tolfte dagen, de får muffins till efterrätt. Muffinsformar glänser när solen skiner, foliekanter är vassa. Hon tycker om vassa saker och tystnad i rum, tystnad som byts ut mot skrik inuti. Det är aldrig bra att gråta röda tårar i ett rum med vitt golv, det blir så uppenbart vackert. Hon sitter i en blå fåtölj, och hennes handleder är lindade. När psykkärringen ställer frågor och låtsas att hon förstår någonting av hur det är så blir hon spyfärdig. Hon kommer inte att sluta vilja dö bara för att en fitta i vit rock ”förstår” henne. Nej, nej.
Idéerna börjar gro i hennes hjärna. Det känns ändå lite bra, nu när samtalstimmen är slut, idag hade hon pratat. Det var inte hemskt, bara lite, men lite skönt också. Men allt kommer hon aldrig att berätta. Hennes innersta hemligheter är alltför dyrbara. När alla andra sover, då ligger hon vaken. Hon väntar tills nattvakterna går färre ronder. Sedan smyger hon ut i korridoren, dold av mörkret. Hon får rysningar när hon sitter på golvet. Och alla släckta lampor blinkar. Människor underskattar ensamhet. Utan ensamhet lär man sig ingenting. Och ensam, det är precis vad hon är, när fåglarna sover. När tolv minuter har gått så smyger hon tillbaka in i rummet och lägger sig i sängen.
Hon sluter sina ögon och tittar upp mot stjärnhimlen. Den första snön faller.
Det är perfekt för att göra snöbollar, men hon får inte gå ut. Löven virvlar inte längre runt på grusvägen utanför. Snön har tagit över. Hon kan känna hur vatten fryser till is. Hon känner det som om det var blodet i hennes ådror. Hon skakar. Det hon just såg skrämde henne. Sköterskor springer in och ut ur rummet.
De ger henne vatten och några slags piller. Hela kroppen rycker och skakar. Det är en skräck hon aldrig någonsin känt förr. Hon kan inte längre kontrollera sin egen kropp. Allt som hon känner är ren rädsla. Psykkärringen ruskar på henne, frågar henne vad hon såg. Hon vill berätta. Hon vill säga att djävulen hälsade på henne. Allt hon vill är att höra att det inte var sant. Men hon kan inte, orden vill inte komma. Pillren börjar verka, världen tonar sakta bort i blått.
Hon glider in i en drömlös pillersömn. Hon sa till den där psykfittan att hon bara blev knäppare av att vara instängd inomhus. Så nu ska hon få promenera i trädgården varannan dag, bevakad av två sköterskor. Hennes mamma kom med vinterkläderna, men gav dem bara till personalen. Hon såg henne när hon åkte iväg. Hennes mamma hade bytt till vinterdäck.
Imorgon ska hon gå ut för första gången på arton dagar. Det är bara ett steg på vägen som kantas av kyla. Det är kallt ute. Det kändes som om hon hoppade in i en frysbox när hon klev ut genom dörren. Hon andas in djupt, det smakar frihet. En sån vacker vinterdag det är den här dagen. Hon står i snön och bara njuter. Hon har en snöboll i handen som hon kramar med sina händer på. Hon låter den glida genom lufthavet och landa på en av sköterskornas ben. Sköterskan ser arg ut, hon är inte det minsta road.
Men vem bryr sig? Hon lägger sig ner på en orörd plätt och gör en snöängel.
Eller gör hon den? Hon vet inte om hon gör ängeln, eller om hon är den. Hon springer runt ängeln och gör en rund ram runt den. Gjord av nertrampad snö.
"Utan ensamhet lär man sig ingenting. Och ensam, det är precis vad hon är, när fåglarna."
Dagarna flyter ihop. Hon vet inte längre hur länge hon varit där, runt tjugofem dagar tror hon. Hon vet att hon inte blir friskare av att vara här, hon sover fortfarande inte. Hon väntar bara på en chans. Dom bevakar henne mindre nu, och hon njuter av det. Hon svarar snällt på psykologens frågor, men det hon säger är långt ifrån hela sanningen. Hon har börjat spela pjäsen, den som ska göra henne fri. Hon ska komma ut från dårhuset. Hon har ingen anledning att vara där, hon är ingen dåre. Tröttheten tränger på mer för varje dag. Ibland stiger hon inte upp. På väggen: ”snöflinga som smälter” Allt hon gör är en del av hennes plan.
De litar på henne nu. De tror att hon är ”friskare”. Hon ska visa dem. Hon ska få dem att förstå. De hjälper ingen. Hon skriver klart orden på väggen. Hennes liv i ord. De tjocka blyertsbokstäverna som den trubbiga pennan ger är så vackra mot den vita väggen. Hennes öde är färdigt. De ropar efter henne. Hon kan känna snön frasa under skorna när hon springer. Hon ökar farten, de kommer aldrig hinna ikapp. Hon har alltid varit bra på att springa. Hon vet hur långt det är kvar, ungefär 100 meter. Hon kollade när hennes mamma körde henne till dårhuset den där dagen. Hon kommer ut ur svängen och ser räcket. Hon fortsätter springa utan att kolla bakåt. Hon är framme. Hon andas djupt, nu kommer friheten. Nu ska fågeln flyga. Hon tar av sig den röda jackan, mössan och vantarna. Hon ser djävulen le mot henne. Hon känner kylan strömma i ansiktet i en evighetslång sekund. Hon hör isen knaka under henne. Hon är stilla, korpen flög fritt.