Novell: Utifrån sett

UTIFRÅN SETT VAR nog allt som vanligt när jag stod och lutade mig mot kiosken mitt på torget. Folk som gick förbi tittade lite konstigt på mig, förmodligen för att jag bara stod och tittade. Vore jag lite mer rädd för att folk tittade skulle jag ha vett att köpa mig en glass som ursäkt för att jag stod och spanade, men nej, jag ville bara titta, inte äta glass.

Det gick förbi så mycket olika människor och jag som alltid längtat till en större
stad fick nu en känsla av att den här staden var för stor för mig.
Det var så roligt att se alla människor, det var spännande att försöka se igenom
dem. En tvillingmamma gick förbi, släpande på sina barn i varsin hand och jag
önskade att jag alltid skulle ha en hand över. En äldre man, han var kanske närmare åttio, gick förbi och jag blev rädd för tanken på att någonsin dö.
Så genom den strida strömmen av folk kom en tjej gående, hon gick inte fort men
släpade inte heller fötterna efter sig. Hon hade en axelväska snett över ryggen och
när jag tittade noga kunde jag se en sladd som forslade musik till hennes öron
avslöja sig i väskans kant. I hennes ögon syntes det att hon hade ett mål, men
genom att titta sig omkring, vara vaken och le åt folk runtomkring avslöjade hon inte vart hon var på väg.
I ena kanten av torget stod en lysande gul brevlåda. Man tänker aldrig på brevlådorna längre, och fler och fler tas bort, har liksom ersatts av allt mejlande. Det var brevlådan på torget som var hennes mål. Några meter ifrån den kunde jag och alla andra se hur hon saktade in lite och liksom höll brevet lite stadigare, som om hon var rädd att det skulle flyga iväg med vinden. Så stod hon där, stilla och tittade på sitt brev.
Från min plats vid kiosken kunde jag se att adressen var handskriven och frimärket
valt med noggrannhet, hon tittade på det. Så gav hon torget och människorna runt
omkring en snabb blick, eller försäkrade hon sig om att ingen tittade på henne? Förde sakta brevet mot sin mun och sina läppar, pussade på det hastigt och lät det falla ner i brevlådan.
Och sen gick hon, hon fortsatte bort men jag kunde inte släppa henne med
blicken förrän hon svängde in bakom ett hus och gjorde sig osynlig för mig.
Jag vet inte om det var nyfikenhet eller något annat men jag önskade att
jag var brevbäraren som fick se vart det där brevet skulle. Hon som var så
säker på sitt mål hade gett kuvertet med den handskrivna adressen ett mål, men
jag fick inte veta vilket.
Där stod jag lutad mot kiosken och blev otålig över någonting som jag aldrig skulle
ha vetat om jag inte hade stått där. Jag ville så gärna veta om hon skulle skicka brev till en vän eller till en kärlek, eller kanske bara skicka in ett svar till någon tävling. Finns det fortfarande människor som skickar kärleksbrev? Jag kom på mig själv med att stå och titta på den där brevlådan och började gå därifrån, jag gick sakta och tankspritt, jag funderade, jag funderar fortfarande på vart det där brevet är på väg.

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Lina, Bild: Freja Holmberg