Musikkrönika:

Att oroa sig för framtiden är lika effektivt som att försöka lösa en algebraekvation genom att tugga tuggummi

JAG HAR HÖRT världens bästa låt! Baz Luhrmanns Everybody’s free (to wear sunscreen). Aldrig tidigare har en låt fått mig att känna ett sådant lugn, en sådan trygghet och förtröstan inför nuet och framtiden. Den börjar med att han råder en att använda solskydd, sedan utvecklas låten till att handla om hur man ska leva sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Den är inte så klyschig som sådana låtar lätt blir, utan den ger perspektiv på tillvaron. Det känns som om Baz Luhrmann, med sin trygga djupa röst, lugnar det lilla ångestdjur som oroligt rör på sig långt inne i mig.

NÄR JAG LYSSNAR, och ett bra tag efter, har mitt stormiga hav av stress, ångest och hysteri över livet och framtiden mattats av till en blank yta utan minsta krusning. Den hjälper mig att leva i nuet och inte hetsa upp mig så mycket över allting. Han pratar om enkla saker som att man inte ska läsa skönhetstidningar därför att de bara får en att känna sig ful och att oro inte leder någonstans. ”don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum”. Texten är egentligen inte speciell, bara vardagliga sanningar som i vårt stressade prestationskrävande samhälle har glömts bort. Det är en sådan låt som de borde spela varje dag i skolan från lågstadiet. Vilken harmoni som skulle spridas! Visst skulle man bli ganska trött på den efter ett tag, men var får vi lära oss att få ut det mesta möjliga av livet? Jag har märkt att det bästa botemedlet mot ångest över livet och framtiden är att prata med människor som känner likadant.
I TEVEPROGRAMMET Rosenberg diskuterades varför ungdomar mår så dåligt. Anders Carlberg, chef på Fryshuset, sa att vad som fattas ungdomar är vuxna som de kan ha spännande och intressanta samtal med. Vuxna som kan dela med sig av sig själva. Någon som påpekar vad som i slutändan faktiskt var viktigt. En fast punkt, perspektiv och alternativ till den ström av ideal och press som sköljer över oss varje dag. Det är precis vad Baz Luhrmann gör i sin text. Han har varit i min situation och levt vidare.
JAG TROR ATT svaret på frågan ”varför mår våra unga så dåligt” är att i stället för att dränkas i krav på utseende, att man ska lyckas och bli något, helst nu på en gång, få höra en lugn, trygg och erfaren röst tala om för en att det går bra, det kommer att ordna sig. Det gäller att hitta värmen i vårt stålgrå samhälle. Att uppmärksamma och ta vara på ungdomars behov av att tala om livet och vad som är viktigt.

• Publicerad 2005-11-16
• Text: Jennie Aquilonius, Foto: Freja Holmberg