Dumpad av sin familj
Februari 2001 till mars 2003. Kommer du ihåg vad du gjorde då? På två år hinner man med en hel del. Ahmed från Sollentuna blev iväglurad till Somalia. För honom var de två åren en ensam kamp för att få komma hem igen.
Det är februari 2001 när 13-årige Ahmed, hans mamma och lillebror Khalid landar på flygplatsen i Somalias huvudstad Mogadishu. Pappa och de andra syskonen är kvar hemma i Sollentuna, men Ahmed får förtroendet att följa med mamma ner till landet som familjen en gång kom från. Khalid är med på resan för att han är så liten att han fortfarande ammas. Mamma och pappa har förklarat att
Ahmed ska hjälpa till att hitta släktingar som försvunnit under inbördeskriget i landet. Trots att kriget är över så är Mogadishu fortfarande en laglös, livsfarlig stad. Ahmed tycker att det är obehagligt att se så många män med vapen på gatorna, men det uppvägs av känslan att föräldrarna valt ut just honom för att hjälpa till att hitta släktingarna. Ahmed känner sig helt enkelt stolt. Han har inte varit i Somalia sedan han var riktigt liten, och ser fram emot att få berätta om resan för kompisarna i Eriksbergsskolan när han kommer hem.
I två veckor ska de vara i Somalia, har mamma sagt. Men det kommer dröja mycket längre än så innan Ahmed kommer hem igen. Mer än två år. Efter bara ett par dagar i Mogadishu försvinner mamma och lillebror, och Ahmed lämnas ensam. Dumpad. Hos människor han inte känner. Av sina egna föräldrar.
– Nu känner jag ingenting speciellt gentemot dem, berättar Ahmed när vi ses. Men under den tiden som jag var nere i Somalia så jag var jag mycket arg på dem. Jag hade mycket hat och ilska inom mig, men har kommit över det nu.
Det här kan inte vara sant, tänkte han. Det kan inte vara möjligt att mamma gjort så här. Kan inte, kan inte, kan inte! vrålade det inom honom.
Citat ur boken Dumpad som handlar om Ahmeds liv.
Namn: Ahmed Hassan Ali Ålder: 17 år Bostad: september 1993 - oktober 1999 Sollentuna
okt 1999 - jan 2001 Norge
jan – feb 2001 Sverige
feb 2001 - dec 2001 Mogadishu i Somalia
dec 2001 - mars 2002 Hargeysa i Somalia
mars 2002 - mars 2003 Addis Abeba i Etiopien
mars 2003 Addis-Stockholm
KOMPISARNA VIKTIGAST
Att den 17-årige kille som jag nu träffar vid gymnasieskolan i Kista har levt ett helt annat liv än klasskompisarna är svårt att förstå på en gång. Ahmed ser ut som vilken gymnasiekille som helst, och kommer till vår träff direkt från ett hårt pass i gymmet.
”Är helt slut i armarna”, förklarar han med ett utmattat leende. Träning, skola, kompisar – livet börjar bli någorlunda normalt igen, men under flera år tvingades Ahmed klara sig utan sådant som de flesta jämnåriga tar för givet. Dels under åren i Afrika, men även dessförinnan, hemma i Sollentuna. Då kunde han räkna med stryk av pappa om han inte kom hem raka vägen från skolan.
– Jag tror att de blev oroliga hemma när jag växte upp och blev mer och mer etablerad i det svenska samhället. Jag lade ner allt mer tid på skola, kompisar och sport, och det uppfattade mina föräldrar som negativt, berättar Ahmed.
Ahmed bor nu i fosterfamilj i en annan del av Stockholm. Men det första han gjorde sedan han kom tillbaka till Sverige igen var att sätta sig på pendeltåget i riktning mot Sollentuna.
– Det kändes faktiskt som att jag bara hade varit borta i ett par dagar. Jag gick raka vägen till de kompisar jag brukade umgås med innan. Alla väntade på mig, och det var en härlig stämning. Jag åker fortfarande och hälsar på dem. Det är skitskönt – man vet att man har folk som bryr sig även om man varit borta två–tre år.
Kompisarna hade han längtat efter enormt under tiden i Afrika. Andra saker som han saknade under de två åren var skolan, musik och – snö.
– Man tröttnade på solen hela tiden, skrattar han, under tiden som nysnön faller tungt utanför fönstret i Kista där vi sitter.
VILL HJÄLPA ANDRA SOM ÖVERGES
Det är i och för sig inte alldeles ovanligt att föräldrar skickar ner sina barn till det gamla hemlandet. Det händer då och då, att speciellt tonåringar, som anses ha blivit ”för svenska” sänds iväg att bo med släktingar, och för att gå i skola där. På så vis hoppas vissa föräldrar att deras barn ska få bättre kunskap och kontakt med sin hemlandskultur.
Men Ahmeds fall går inte riktigt att jämföra. Ahmed lämnades inte hos släktingar,
och han sattes inte i skola i Somalia. Han lurades iväg på falska grunder, lämnades hos främmande människor i en främmande stad, och i stället för att gå i skola så användes han i stort sett som slav av de människor han bodde hos. Varje morgon fick han gå till brunnen och hämta vatten. 160 liter om dagen i dunkar, ett par hundra meter till brunnen, ett par hundra meter hem igen.
Han tänkte på alla där hemma i Sverige och undrade om de hade förändrats mycket … Mest av allt tänkte han på snö.
Citat ur boken Dumpad
– Det jag gått igenom vill jag inte att någon annan utsätts för, säger Ahmed i dag.
I framtiden kan jag tänka mig att engagera mig mer i att hjälpa ungdomar som blir ivägsända mot sin vilja, även om jag vet att just det som hände mig inte förekommer ofta – att föräldrarna slänger iväg ett barn och sen inte vill ha kontakt längre.
Alla visste tydligen vem han var. Men den uppmärksamhet som hans och mammas ankomst hade väckt var inte lika positiv längre. Nu kändes det mest som om folk glodde och pratade om honom för att han var … Han ville inte ta ordet i sin mun. Dumpad, det lät så brutalt.
Citat ur boken Dumpad
BESTÄMDE SIG FÖR ATT FLY
De föräldrar som skickar iväg sina barn från Sverige brukar skicka pengar för barnens uppehälle, men det gjorde inte Ahmeds. De hörde inte ens av sig. Efter ett tag förstod Ahmed att han lämnats med avsikt. Han bestämde sig då för att göra allt för att komma tillbaka till Sverige och sitt vanliga liv. Men hur? I Somalia fanns ingen svensk ambassad, utan den närmaste låg i grannlandet Etiopiens huvudstad Addis Abeba. För att ta sig dit krävdes det pengar, och Ahmed hade bara med sig det han hade sparat ihop som reklamutdelare hemma i Sollentuna. Lösningen på problemet fanns på marknaden i Mogadishu. Ahmed började hjälpa äldre damer att bära hem sina matkassar, och för det fick han några slantar varje gång. Så höll han på i ett halvår, tills han hade tillräckligt med pengar till en bussbiljett till Addis Abeba. Då gick han upp tidigt en morgon, medan resten av huset sov, och hoppade på bussen. Det var i december 2001. Men det skulle dröja flera månader innan han nådde Addis Abeba, och ännu längre innan han kom till Sverige. Ahmed hade inget pass – det hade mamma tagit med sig när hon försvann. Därför fick han ta en lång tur genom norra Somalia – och vänta med att ta sig in i Etiopien tills han lyckades få någon att hjälpa honom över gränsen.
TRÄFFADE NYA MÄNNISKOR
Och hjälpsamma människor skulle Ahmed möta flera gånger under resan. Redan när han hoppade på bussen i Mogadishu lärde han känna en jämnårig kille. De snackade hela den långa resan, och Ahmed fick äntligen tillfälle att prata ut med någon och berätta om allt han varit med om. I norra Somalia träffade han två bröder som blivit ditsända av sina föräldrar i Norge. I väntan på att ta sig in i Etiopien fick han bo hos bröderna och deras släktingar. Väl framme i Addis Abeba fanns ännu fler ungdomar som försökte komma tillbaka till Europa eller Nordamerika, efter att av olika skäl ha skickats till Somalia. Precis som Ahmed hade de flesta tagit sig till Etiopien utan tillstånd, och när de inte besökte ambassader höll de sig undan från etiopiska myndigheter så gott de kunde. En jobbig tillvaro, men den underlättades av att de peppade varandra hela tiden. Alla var fast beslutna att komma hem igen till Danmark, Kanada eller Sverige. Även om det var skönt att ha lämnat Mogadishu var det först när han kom i kontakt med svenska ambassaden i Addis Abeba som han vågade tro att han faktiskt skulle få komma hem igen. Det hade då gått mer än ett år sedan Ahmed övergavs i Mogadishu. Ett år som krävde både mod och beslutsamhet kan man anta. Men så här i efterhand håller Ahmed inte riktigt med.
- Nu när jag är tillbaka i Sverige så kommer folk ibland fram till mig och säger ”du är en väldigt stark person som klarat dig igenom allt det där”. Men jag ser det inte så. Det var bara något nödvändigt. Alla människor är starka inombords, men alla har inte anledning att visa det.
Varje kväll bad han till Allah om att han skulle få komma hem. Han visste att det kunde gå illa. Vad som helst kunde hända. Oturen kunde vara framme, och kanske, gud förbjude, var det Allahs vilja att han aldrig skulle återse Sverige.
Citat ur boken Dumpad
”DU ÄR INTE VÅR SON”
Trots att han fick hjälp av personalen på ambassaden så blev Ahmed kvar i Addis Abeba mycket längre än han tänkt sig. I ett år till. Eftersom han var minderårig och saknade pass så krävdes det att föräldrarna skrev under en passansökan. Från ambassaden lyckades han till slut ringa hem till Sollentuna för första gången på ett år. När pappa svarade kom nästa smäll, kanske den värsta
av alla. ”Varför ringer du hit? Du är inte vår son. Vi borde aldrig ha tagit dig till Sverige, vi lämnade dig där du hör hemma”.
– Jag blev förtvivlad när jag hörde det, minns Ahmed, helt lugnt. ”Han försöker bara manipulera mig”, tänkte jag. Jag ville inte ge efter, och trodde inte på honom. Hade de inte varit mina föräldrar skulle de väl sagt det för länge sedan? Men jag blev arg och la på luren. Det var sista gången jag pratade med honom överhuvudtaget.
Det som Ahmed fick höra genom telefonluren där i Addis Abeba visade sig faktiskt stämma. Den man och kvinna som Ahmed hela livet sett som mamma och pappa – de som såg till att dumpa honom i Mogadishu – var inte hans riktiga föräldrar.
De var hans moster och hennes man. Ahmeds egna föräldrar i Somalia var väldigt fattiga, och lät därför mostern ta hand om honom. När mosterns familj senare flyttade till Sverige tog de med sig Ahmed som sin egen son, utan att tala om det för hans riktiga föräldrar. De har hela tiden trott att Ahmed varit död. Men allt det här visste inte Ahmed om under tiden han var i Somalia. Sanningen har sakta kommit fram först det senaste året. Ifrån Sverige har Ahmed nu tagit kontakt med sina riktiga föräldrar.
Nu när jag är tillbaka i Sverige så kommer folk ibland fram till mig och säger ”du är en väldigt stark person som klarat dig igenom allt det där”. Men jag ser det inte så. Det var bara något nödvändigt. Alla människor är starka inombords, men alla har inte anledning att visa det.
Citat ur boken Dumpad
VILL ÅKA TILLBAKA
– Först i början var jag både chockad och förvirrad. Men allt börjar komma på plats nu. Ju mer vi pratar på telefon och mejlar, desto mer växer vi ihop, jag och syskonen, mamma och pappa. Det är viktigt att veta att jag har föräldrar, och att de bryr sig om mig, även om de inte finns i närheten av mig. Numera har Ahmed ständig kontakt med den familj som han inte visste fanns mellan två och 16 års ålder. Trots att han under hela tiden i Somalia gjorde allt för att komma därifrån så vill han ner igen snart. Nu vill han äntligen träffa sina riktiga föräldrar. Och han vill lära känna landet på ett bättre sätt än när han var där senast. Ändå ser Ahmed i efterhand inte bara negativt på den påtvingade tiden där.
– Har man det som jag har haft det så inser man att livet inte bara är att vakna, umgås och gå och lägga sig. Jag tror att många ungdomar skulle lära sig mycket av att resa till fattigare länder. Man får upp ögonen för orättvisor i världen. Bortser man från allt negativt så är jag på ett sätt glad att det hände mig.
Läs hela Ahmeds historia:
Dumpad – den sanna historien om Ahmed Hassan Ali
av Per Brinkemo och Ahmed Hassan Ali, Tiden förlag, 2004