Krönika: Sluta frys, och tänk på andra
Titta på bilden på TV-rutan. Tryck på Pause. Barnet har mörk hy och svart krulligt hår. Naglarna är oklippta och smutsiga. Magen är uppsvälld på grund av för lite eller dålig mat. Barnet gråter. I den frysta bilden ligger en tår på väg från ögat ner mot kinden. En fluga står helt still på barnets huvud. En annan är på väg in i dess öra. Tryck på play så hör du barnet gråta. Runtomkring är det kaos. Nyhetsinslaget fortsätter. Det är AIDS. Det är misär. Det är död.
När jag gick på mellanstadiet hade vi Sveriges bästa mat i skolan. Man hade gjort en undersökning och det visade sig att just vår skola hade den allra bästa maten. Vår bamba hade hemlagat till skillnad från många andra som köpte in mat. Bamba är ett göteborgskt uttryck. Alltså barnmatsbespisning. Alltså skolmatsal. Alltså stället där man äter när man pluggar.
Varje lunchrast sprang vi till bamba och ställde oss på led och gled sedan in för att äta. Korv och potatis. Ärtsoppa med fläsk. Ris med någon asiatisk gryta. Bambatanterna var oftast gråhåriga och hade nät över huvudet för att det inte skulle trilla i några strån i maten. Bambatant är man när man jobbar i en bamba och är en tant. Alltså en äldre kvinna som arbetar i barnmatsbespisningen. Alltså som lagar maten på stället där man pluggar.
Så vi åt och pratade. Som barn gör och vi var barn. Men när det kom till att slänga mat så gick det inte för sig. De tidigare snälla bambatanterna spände sina ögon i oss och hytte med fingret. Man slänger inte mat.
”Tänk på barnen i Somalia. De får ingen mat.”
Jag gick skamsen tillbaka till min plats vid bordet och tryckte i mig det sista av maten. Trots att jag inte orkade. Jag tänkte på de stackars barnen med uppsvällda magar som inte fick någon mat.
Titta på bilden på TV-rutan. Den är nästan identisk. Fast nu är det ett annat u-land. Samma död. Samma Aids. Samma misär. Några år senare. Barnen slutar aldrig gråta.
Jag är lite äldre och sitter på ett café med mina vänner. Det är så här vi umgås. Med en kaffe i ena handen och den andra med pekfingret spänt eller knogarna slutna för att markera ett visst ord eller fras. Det är tunga meningar. Det är tunga diskussioner om liv och död. Jag dricker en klunk av mitt kaffe och påpekar att jag inte har någon vinterjacka. Jag fryser när jag går utanför min dörr och kommer förmodligen bli sjuk om jag inte har råd med jacka snart. Utan ett andetag får jag ett svar:
”Sluta lipa. Det är väl inget problem. Du har ju det asbra jämfört med många andra”.
Asbra är ett göteborgskt uttryck som betyder väldigt bra. Alltså jättebra. Alltså att jag är lycklig i mitt i-land och inte har några som helst problem. Perfektion.
Tryck på Play och tryck ner skammen i skorna. Att skämmas för att man bor i Sverige går bort helt och hållet. Att ignorera sina egna problem gör inte att barnen i tredje världen mår bättre. Om vi skulle leva i misär bara för att sympatisera med mindre privilegierade är det som att spotta dem i ansiktet.
Tryck på Play. Barnen kommer alltid att fortsätta gråta. I andra länder. I Sverige, Turkiet, Iran, Australien, USA. Det finns alltid anledningar att gråta och ingen är bättre eller sämre än den andre. Köp vinterjacka. Sluta frys och börja sedan engagera dig i tredje världen.