Scenen är min!
Det behövs bara en sak för att hålla på med musik: kärlek. Det är de unga musiker som Glöd har intervjuat överens om. Man måste älska att spela eller sjunga. Och när det sedan låter riktigt bra, då känns det bara sååå skönt.
Petter Fridell, 18, Örebro, Trombon
Sjunger i duschen: "Don't worry be happy" med Bobby McFarrin
Drömturné:med Desmond Dekker eller någon annan legend.
Lyssnar på en söndagsmorgon: Något lugnt som Coldplay eller The Verve med "The drugs don't work"
Petter äger ingen fet skivsamling, springer inte på konserter och har en ganska omusikalisk familj. Han säger att han inte lyssnar på andra trombonister och kan knappt namnet på någon. Ändå var han bara tio år när han bestämde sig för att spela blås, efter att ha hört en trombonist i ett första maj-tåg. Nu går Petter sista året på musikgymnasiet i Örebro. Där blir det mest storbandsjazz. Men om han själv får välja spelar han helst stompig ska med sjumannabandet Square.
- Det är roligare att lira med Square än när folk dansar vals och skit, säger Petter.
Vad är det bästa med trombon?
- Jag tycker att blås lyfter musiken. Det blir mer drag. En riktig fördel är ju att det är så få som spelar trombon. Spelar man gitarr måste man vara kalasbra för att få några jobb. Men jag behöver inte vara det, jag får jobb ändå, ha ha! Sen slipper man rigga. Man drar bara fram en mick och så är det klart.
Och det sämsta?
- Med ackordinstrument, som gitarr och piano, är det lättare att göra egen musik. Man får lite mer inblick i det teoretiska. Jag märker att jag ligger långt efter teoretiskt jämfört med dem som spelar ackordinstrument. Sen är det dumt att man inte kan dansa medan man spelar!
Är du nervös innan du ska upp på scen?
- Nej. Jag kan bli det om jag ska spela med nåt band som jag inte repat med så mycket. Men annars vet jag ju alltid vad jag ska göra med trombonen. Det sitter i ryggmärgen. Allt går automatiskt, jag tänker inte riktigt på vad jag gör.
Måste man ha bra självförtroende?
- Ja, det tror jag nog. Man måste våga bjuda lite på sig själv. Men självförtroendet ligger i musiken. Man kan ha dåligt självförtroende utanför scenen. Det är en helt annan grej att ställa sig på en scen och spela än att prata.
Tror du det finns det någon gemensam grej för trombonister?
- Hmmm, nej, det tror jag väl inte. Jag har i och för sig aldrig sett någon storvuxen trombonist. De har alltid ordnade frisyrer och är rätt vanliga personer. Inga utstickare.
Men du sticker ju ut!
- Jag? Nej, det tycker jag inte.
Har du några tips till nån som vill börja spela blås, men inte får tummen ur?
- Ja, att köra hårt i början. Först måste man lära sig att få ton och det är då det är som svårast. Men när man har kommit över det blir det lättare och roligare.
Vad gör du om 10 år?
- Antingen är jag rockstjärna eller så sitter jag i ett litet radhus och kollar på tv. Jag tippar på att jag blir en normalsvensson. Men musiken kommer alltid att finnas kvar.
Linda Pira Giraldo, 19, Stockholm, Sångerska
Får rysningar av: Att stå i kyrkan och sjunga med mina vänner. Det låter så himla bra!
Bästa musikminnet: När jag var elva år och sjöng gospelcovers i Kungsträdgården. Efteråt skrek alla ”en gång till, en gång till”. Vilken känsla det var! Oförglömligt.
Lyssnar på en lördagkväll: Gamla klassiker som "R.e.s.p.e.c.t" med Aretha Franklin.
- Om det finns en scen och en mikrofon ska jag upp! "Scenen är min" brukar jag säga. Att stå på scen är en kick, det är oförklarligt, helt sjukt. När jag går upp på scenen då vill jag inte gå ner. Innan är jag alltid nervös. Då kör jag djupa andetag, sångövningar och jag brukar be. Det hjälper alltid. Men när man väl är på scen försvinner nervositeten. Då pirrar det i hela kroppen, äh, jag kan inte förklara! säger Linda Pira Giraldo och skrattar.
Hon har älskat att sjunga så länge hon kan minnas. Men det dröjde många år innan hon förstod att hon faktiskt var bra på det också. Först efter mycket tjat från musiklärare och vänner sökte hon till Hässelbys musikgymnasium. Nu, ett par år senare, pluggar hon afroamerikansk sång på Kulturama och sjunger med artister som ghettoprinsessan Ayesha.
-Jag får jätteofta lust att sjunga på tunnelbanan! Människor är så himla tråkiga där, de ser helt sura ut. "Tänk om jag skulle få en mick" brukar jag tänka. Om jag gjort det någon gång? Jo, det har väl hänt, haha! Jag och mina kompisar brukar alltid sjunga när vi ska in till stan på kvällarna. Men jag skulle nog inte våga göra det helt själv.
Måste man ha bra självförtroende för att uppträda?
- Nej, det tror jag inte. Jag trodde ju aldrig att jag kunde sjunga, men jag ställde mig ändå på scen därför att jag älskade att göra det. Då blir det ju automatiskt att man får självförtroende för att man vet att det är så kul.
Kan vem som helst träna upp sin röst och bli riktigt bra?
- Ja, det tror jag. Det är bara att öva. Jag har aldrig sjungit i kör eller nåt, utan lärt mig genom att sjunga hemma. Det gäller att sjunga hela tiden så att man lär känna sin röst och blir bekväm med den. Man kan gå ut i skogen och skrika så att man vet sina gränser och vad man kan göra. Lek med rösten. Jag sjöng överallt när jag var liten, min mamma ba: "gaaah!" Jag kunde gå upp mitt i natten och sjunga. Jag förstår varför de tyckte att jag var jobbig...
Måste man vara skolad som sångare?
- Nej nej nej, absolut inte. Jag tycker om mycket känsla. Det finns folk som inte alls är så musikaliskt begåvade men de sjunger så grymt för de sjunger med hela själen.
Som Håkan Hellström?
- Ja, han är grym.
Är det viktigt att ha en förebild?
- Det är viktigt att ha någon iallafall. Det kanske inte behöver vara en artist, det kan vara mamma. Min förebild är pappa. Han är stark och jobbar hårt hela tiden, fast han är ändå glad och rolig. Han är cool. Musikaliskt är Stevie Wonder min förebild för att han är så otroligt begåvad och modig.
Nåt mer du vill säga till läsarna?
- Håll drömmen vid liv.
Gustav ”GG” Brunn, 17, Lund, Gitarr
Älskar: Ironi
Drömsamarbete: Vanilla Ice
Sjunger i duschen: "Jag vill inte va punkare" av FGHC
På julafton för två år sedan knackade en taxichaufför på Gustav Brunns dörr. I handen höll han en Hagströms Superswede, en julklapp från Gustavs kusin.
- Det är en gura i toppklass. Jag blev så peppad när jag fick den! Tills dess hade jag spelat på en riktig skitgitarr. Hade jag inte hade fått den nya hade jag nog inte spelat så mycket nu, säger GG. Han sitter i en regnfuktig bil en lördagskväll i Lund efter en spelning med sitt band Semi. Tusen kompisar vill krama honom och GG tappar bort sin tjocktröja, sin plånbok och ursäktar sig till slut för att han är så yvig.
- Det är lite mycket i huvudet nu. Den här spelningen är den bästa jag någonsin gjort! Det har aldrig varit så mycket röj framför scenen som ikväll.
Var du nervös innan du skulle upp på scen?
- Inte ikväll faktiskt. Men det är inte kul när man är så nervös att man hyperventilerar. Men man får vända nervositeten till något bra. Man får stråla ut energi istället för att vända den inåt. Det går att jämföra det med att balansera på en planka. Om plankan ligger på marken går du på den utan problem. Höjer du den någon meter går det också bra. Men höjer du plankan femton meter upp i luften tänker du att du aldrig kommer att klara det. Samma sak är det med att spela. När man är i replokalen är man inte nervös, men när man står på scenen blir man det. Då får man tänka att folk är där för att titta på ens band. Och att om man ger publiken vad de vill ha, ger de tillbaka det man själv vill ha.
Så hur ska ett bra band vara live?
- Om man står i publiken ska det kännas som om bandet spelar för en själv. Jag var på en hårdrocksfestival förra året och kollade på Nightwish. Jag tycker egentligen att de suger, så jag stod ganska långt bak och lutade mig mot ett träd. Men så plösligt pekar sångerskan mot publiken, rakt åt mitt håll. Det kändes verkligen som att hon pekade på mig och även om det inte var så, kändes det som om jag fick någon kontakt med dem. Det blev att jag lyssnade på dem och tyckte att musiken var schysst bara därför.
Brukar du vara på nåt särskilt humör när du får lust att spela?
- När jag är ledsen för någonting, som olycklig kärlek, brukar jag ta gitarren och spela. Musik för mig är så mycket känslor. När jag spelar kan jag uppnå samma klimax som när man ska säga till någon att man tycker om den. Man vet inte riktigt hur det ska gå och det pirrar i magen. Kärlek och musik är väldigt nära varandra i sinnet för mig.
Har du någon musikförebild?
- Jag har ingen idol direkt. Men en kille som var musikansvarig på Hemgården där jag repar har betytt mycket. Han spelar själv gitarr i ett punkband och han har gett en klapp på ryggen när det har behövts. Utan honom skulle jag fortfarande spela skabbig hårdrock i replokalen.
Är det inte jobbigt med alla gitarrister som ska spela solon hela tiden?
- Jo, gitarrunk är det värsta som finns. Gitarrister som försöker spela över deras kapacitet. De spelar för mycket och för snabbt och så blir det otajt och äckligt. Som när det är värsta metallsolot till en ballad.
Vad gör du om tio år?
- Jobbar som studiotekniker. Jag skulle kunna betala för att jobba med sånt! Sen så vill jag ju spela själv också. Men det kommer väl inte gå att leva på, så jag får jobba på 7-11 samtidigt.
Olof Svenblad, 19, Motala, piano och pianodragspel
Älskar: Hösten och skånsk reggae.
Hatar: Inte så jättemycket faktiskt.
Musikförebild: Tori Amos. Hon har utvidgat gränserna och gjort musik på sitt eget sätt.
När Olof Svenblad var fem år älskade han jazzlegenden Jan Johansson och drömde om att bli pianist. På sin sjunde födelsedag fick han sitt första piano. Olof började ta lektioner i klassisk musik, men övergick till att komponera hårdrocksballader på högstadiet. Nu, efter tre år på musikgymnasiet Rytmus i Stockholm, föredrar han lugn, tillbakalutad musik inspirerad av Nick Drake och Damien Rice. Sedan ett år tillbaka använder han även pianodragspel som ett komplement till sin musik.
- När folk hör ordet dragspel tänker de på skärgårdsgubbar som spelar någon fånig vals. Men för mig är dragspel argentinsk tango. Jag gillar den melankoliska tonen. Det kan låta så rent och vackert, säger Olof.
Finns det fördomar om piano också?
- Ja. Det finns de som tycker att det inte är så tufft och modernt. De tänker sig en man i frack som spelar någonstans där det är högt i tak och alla är finklädda. Tänker de däremot på en gitarrist ser de någon som är mer åt rockhållet framför sig. Det är en stor fördom, för det kan vara precis tvärtom!
Vilar det inte något slags romantiskt skimmer över pianot också?
- Absolut, det är lite det här med pianobarkänslan. Någon fin, romantisk charm.
Så har du använt dig av pianot när du ska lägga in en stöt på någon?
- Ha, ha, nej! I sådana fall omedvetet… Men inte som i filmer när man ställer sig vid flygelkanten och röker cigarr.
Vad är det bästa med piano?
- Att man blir ett med det på ett sånt speciellt sätt. Det är så lätt att sjunka in i det. Alla toner ligger framför en, det är bara att välja och vraka. Och så är det ett obegränsat och dynamiskt instrument. Man kan spela väldigt lågmält och man kan hamra på det.
Och det sämsta?
- Att det är så otympligt. Det är inte kul att vara pianist när man är ute i naturen och får en bra idé. Med en gitarr kan man åka upp i bergen och filosofera.
Har du något tips till någon som vill börja spela?
- Man måste fråga sig vad det är man älskar med musik och varför man vill spela. Många slutar för att de har blivit lotsade åt fel håll och inte hittat sin väg. Men man måste hitta den vägen och när man gjort det ska man gå den.
Måste man ha bra självförtroende?
- Man måste ha kärlek till det man gör. Du kan inte framföra musik om det inte finns något av dig själv i det. Det märks och kan lätt bli banalt och platt. Har man mycket av sig själv i det man framför kommer självförtroendet automatiskt.
- Det är också många som stänger in sig i tankar om att de inte kan lära sig. De säger att de är för gamla och att det är för sent att lära sig. Sådana tankar måste man släppa och det är klart att det behövs självförtroende till det.
Har du något speciellt musikminne?
- När jag och två vänner, Johannes och Frida, spelade på en lunchkonsert i skolan. Vi framförde mina sånger och allt var så bra det kunde bli. Vi fick en otrolig kontakt med publiken. Det kanske inte låter så speciellt, men allt kändes 100% rätt och det är inte alltid det händer.
Ofta är det ju inte de stora, pompösa grejerna man minns bäst…
- Nej, det kan vara små, små saker. Jag fascineras mest av detaljer och ögonblick. Det är mitt motto: ”Det enkla är det vackra.”
Hur är det med prestationsångest då?
- Ja, det har ju funnits någon liten röst i bakhuvudet som säger att man vill vara bättre än andra. Man tittar på de som har bättre teknik och det är klart att man kan bli lite avundsjuk. Men med tiden har jag gått in för att göra min egen grej. Jag kanske inte är världens bästa pianist, men det spelar ingen roll. Det handlar inte om teknik, utan om känsla. Kanske låter klyschigt, men det är så!
Cissi Efraimsson, 15, Nacka, Stockholm, trummor
Älskar: Musik; att spela och lyssna
Hatar: Folk som snackar om hur bra dom är hela tiden
Drömspelning: Att spela förband till något riktigt bra band och vara deras kompisband.
Cissi Efraimsson tar fram en bok som är fylld med dagbokstexter, teckningar, klotter och bilder. Hon pekar på ett foto av Oskar Sandlund, trummisen i David Sandström Overdrive.
- Han är så jävla bra! Det var när jag såg honom som jag blev säker på att jag vill trumma, för det såg så roligt ut när han spelade. Man ser att han bara älskar det. Han utstrålar glädje och skrattar hela tiden. Han är jättesöt också! Jag åkte faktiskt till Eskilstuna bara för att se honom, säger Cissi. Hon trummar med fingrarna på sitt vattenglas och kan knappt sitta still när hon berättar om Oskar och andra favoritartister som Smiths och Her Majesty. Cissi har just repat med sitt band Her Peas på en fritidgård i Nacka.
- Vårt mål är att spela förband till Her Majesty. Det skulle passa skitbra för vi har samma sättning och är lika många medlemmar och så börjar båda bandnamnen på ”Her”. När vi säger att vi har ett band är det skitmånga som bara ”åh, då kan ni bli nya Sahara Hotnights”, bara för att vi är tjejer. Nya Her Majesty säger jag!
Hur länge har du spelat trummor?
- Sedan jag var jätteliten, för min brorsa är trummis och jag tyckte väl det verkade ballt. Jag hade ett minitrumset i plast först och så lärde brorsan mig lite. När jag var tio år började jag ta trumlektioner fram tills nu, men jag ska sluta med det nästa vecka. Det ger mer att spela med Her Peas och så är det mycket roligare.
Vad är det bästa med trummor?
- Att slå! Slå olika rytmer och kombinera olika slag. Man ger järnet när man spelar. Och så låter det så bra. Man får en kick och blir glad.
Och det sämsta?
- Att man är ensam när man övar. Jag måste gå ner i källaren när jag spelar hemma. Och att man inte kan dansa samtidigt!
Vilket är ditt bästa musikminne?
- Den bästa konserten jag har sett var Her Majesty på Augustibuller. Det var så mycket folk runt omkring mig som kände likadant och alla diggade musiken och sjöng med. Det var en sådan närhet mellan publiken och de på scen. Fatta vad härligt det är att kolla på band. Fatta då hur det ska vara att stå på scen! Jag tycker band är så himla bra. Det som de har gett mig vill jag kunna ge till andra. Drömmen är att se människor som dansar till musiken jag spelar. Publiken behöver inte älska mig - eller det kan de göra om de vill, haha - men det viktiga är att de älskar min musik.
Vad gör du om tio år?
- Då har jag rest jättemycket, långt och länge. Jag har bott på Kuba och så jobbar jag med något inom kultur. Men allra helst är jag trummis. Jag hoppas att jag får vara ute och spela varenda helg, hela tiden.
Har du några tips till andra som vill börja spela?
- Det gäller att ha vilja. Börja repa på någon fritidsgård eller flytta ner i någons källare. Sen är det viktigt att ha bra kompisar i bandet och att man har kul, annars är det ingen idé. Det handlar inte om att vara så himla begåvad, man ska spela för att det är roligt!