Från vänskap till kärlek
Serhat har en nära vän. Hon heter Jeanette. Och med henne kan han prata om allt, skratta och kramas. Det är bara det att hans känslor har börjat förändras.
När dom träffades för fyra år sedan var det inget speciellt med Jeanette. Serhat minns att de tog varandra i hand och sade ”hej”. Inget mer. Sedan dess har vänskapen smugit sig på, vuxit och blivit väldigt stark.
– Vi ses kanske någon gång i veckan och där emellan pratar vi i telefon några gånger också.
Serhat och Jeanette går i olika skolor och har få gemensamma vänner. När de ses gör de inget speciellt egentligen. Går på stan kanske eller kollar på film. Sådana vanliga saker.
– Vi pratar om allt möjligt och skrattar. Hon är rolig nästan hela tiden.
Serhat söker efter ord för att beskriva den där särskilda känslan som man bara har med vissa, speciella människor. Riktiga vänner. Han berättar att dom brukar laga mat tillsammans. Och det är nästan så att man kan se honom och Jeanette sprätta runt här i det hemtrevliga köket bland grytor och matångor. Dom lagar pasta med creme fraiche och tonfisksås. Serhats specialitet.
– Jag vet att hon älskar mig, säger han. Alltså som kompis. Vi har sagt det flera gånger till varandra.
Han tycker om att tänka på henne. Det märks.
– Hon har ljust hår och ljusa ögon och är ganska liten, säger Serhat och blir tyst. Sedan säger han, nästan blygt:
– Hon är söt.
”Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. Hon är snäll, rolig och går att lita på, allt jag vill att en vän ska vara.”
KÄNSLORNA FÖRÄNDRADES LÅNGSAMT
Serhat minns inte riktig när känslorna började ändra karaktär. När han började gilla Jeanette mer än som en kompis. Han vet bara att det inte var så från början.
– Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. Hon är snäll, rolig och går att lita på, allt jag vill att en vän ska vara.
– När vi började umgås hade hon pojkvän. Jag såg henne liksom inte på det sättet.
Nu tänker han ganska ofta på hur det skulle vara om de var tillsammans
– När vi gör grejer tillsammans. Som när vi går på stan och håller om varandra, då känner jag att hon är precis som jag vill att min tjej ska vara.
– Jag gillar att hon säger vad hon tycker. De flesta andra tjejer jag har träffat håller mest med och tycker likadant som jag hela tiden. Men hon kan säga emot, tycka annorlunda och diskutera.
Det ringer i telefonen. Serhat svarar. Det är någon som söker hans mamma. Och Serhat säger artigt att hon jobbar. Samtalet avslutas.
– När det ringer, säger Serhat och pillrar med sin mobiltelefon, hoppas jag att det är hon.
Han tittar upp och skrattar åt sig själv.
– Men det skulle kanske inte vara så stor skillnad om vi blev tillsammans egentligen, funderar han vidare. Inte just nu. Vi gör ju nästan samma saker nu som vi skulle göra om vi var tillsammans. Det är framtiden som blir annorlunda.
Han har tänkt på det. Flytta ihop och vara med varandra varje dag. Sådana saker.
Och så låter Serhat fantasin dra iväg med honom. Han skrattar:
– Vi ska bo i ett stort hus och ha tre barn. Två pojkar och en flicka. Det skulle bli söta ungar.
BERÄTTA DET ELLER INTE?
Serhat är stillsam men ser glad ut när han pratar om hur han ska göra. Verkar helt lugn. Fast det är en stor fråga som hänger i luften: Säga det till henne eller inte? Han berättar om ett tillfälle när han och Jeanette låg på sängen i hans rum och kollade på film. Dom kramades, som så ofta. Nära, nära varandra, som vänner. På varsin kudde. Då kände han den där känslan igen. Att han gillar henne mer än bara som kompis.
– Love and basketball, hette filmen, berättar Serhat. Den handlar om en kille och en tjej som är kära i varandra. De är barndomskompisar och har känt varandra hela livet. Men så måste killen åka till andra sidan USA för att gå en basketutbildning och de skiljs åt.
– Men de får varandra i slutet såklart, ler Serhat. Och historien verkar inge honom något slags hopp.
– Jag skulle nog helst vilja att hon bara förstod, funderar han. Så jag slapp säga det rakt ut. Om hon inte skulle ha samma känslor för mig vill jag ju inte förstöra vår vänskap. Om jag inte har sagt något så får hon ju veta det när hon läser tidningen ...
– Om vi inte blir tillsammans kanske hon skulle tänka på det ändå. Om vi kramades kanske hon skulle undra om jag gjorde det för att stöta på henne.
Han vill inte göra det till en stor grej. Inte säga: ”Du, vi måste prata”, förbereda vad han ska säga eller komma med blommor.
– Det är onödigt smörigt. Antingen gillar hon mig eller inte. Och jag tror inte blommor hjälper.
Sedan säger han plötsligt att han tror på ödet. Kanske är det därför han är så lugn.
– Om det är meningen att vi ska bli tillsammans då blir det så.