Krönika: Följa drömmen eller skita i det
När min pappa satte sig hos arbetsförmedlaren blev han tillfrågad om vad han kunde göra. Året var 1985 och Olof Palme levde. Färgerna var neonblå och neonrosa. Adidas hade kvar sin gamla logotyp med spetsarna.
Min pappa svarade att han var fotograf. Han hade bilder på människor som blev skjutna. Som blödde till döds. Kvinnor som grät över sina söner. Söner som grät över sina mödrar. Fläckade negativ.
Arbetsförmedlaren tittade ut. Det var vinter. Det snöade. Svaret blev att min pappa skulle försöka glömma jobbet som fotograf. Det skulle inte gå. Men elektriker däremot.
Min pappa fick blanketter. Han tackade för hjälpen.
Utbildningen innebar skuld hos CSN samt ett stort hål i hjärtat. När han var färdig som elektriker fanns där inga jobb. Det snöade igen. Färgerna hade dämpats lite. Det var i början av nittiotalet. Eurodiscon var populär. Kriss Kross hade på sig sina byxor bak och fram.
Jag skrev min första diktsamling i en godisbutik i mina barndomskvarter. Det var sommaren innan gymnasiet. Färgerna på blocket var olika eftersom jag hade kladdat med spritpenna. Jag minns inte vad man spelade för slags musik på radion men i min freestyle var det skatepunk och hardcore. Mina byxor hängde ner mot knävecken. Jag hade en kedja från byxlinningen till plånboken.
Kommunen hade ordnat med sommarjobb till ungdomarna. Det handlade om att försöka att inte ha tråkigt för hundra kronor om dagen. Mitt sätt att undvika tristessen var att köpa några block och pennor och skriva om djurförtryck, klasskamp och orättvisor. Ämnen som låg min ålder nära till. Solen lyste över Göteborg.
Jag skickade in dikterna till en man vid namn Bengt. Jag var sexton år. Bengt var långt över fyrtio. När jag fick svar hade jag svårt att läsa vad texten sade. Det låg en hinna av bitterhet över som gjorde det svårt att förstå. Det hade börjat mulna utanför. Jag började gymnasiet. Klippte mig.
Bengt menade att det jag hade skrivit inte var poesi. Han sa att det fanns vissa regler för hur poesi ska se ut och vara. De reglerna hade jag inte följt alls.
Utanför mitt fönster har september bestämt sig. Det ska bli höst. 2004 har bara några månader kvar men vi kommer att minnas det som året då sommaren bestämde sig för att vara hos oss i två veckor och sen dra.
Bengt sitter i sin stuga ute i skogen och är säkert lika ensam och bitter som han var för några år sedan. Bredvid honom sitter arbetsförmedlaren och försöker övertala Bengt att bli elektriker. Bengt muttrar något om regler. Arbetsförmedlaren visar upp en blankett. Det regnar. Ett regnmoln just ovanför deras huvuden.
Min pappa sitter vid sitt skrivbord och redigerar sina fotografier i datorn. Det är någonting i hans blick som säger att han skiter fullständigt i vad de bittra människorna runtomkring honom tycker. Efter några år bestämde han sig för att det var antingen eller. Följa drömmen eller skita i det. Han följde den. Jag gjorde likadant.
Solen tittar fram och vinden blir inte lika kall. Det är september. En ny start. Tusentals möjligheter.