Mer än bara fotboll
Solen skiner över konstgräsmattan. På planen avlöser matcherna varandra, precis som det ska vara när fotbollssäsongen äntligen kommer igång efter en lång mörk vinter.
Den här söndagen har Svensk-syrianskas 16-åringar tagit sig till Kärrtorps IP i södra Stockholm. Det är vänskapsturnering för att trimma in de sista detaljerna i spelet innan allvaret i S:t Erikscupen börjar.
- Lyft upp laget gubbar!
- Men domaren! Ser du inte att han håller mig i tröjan?
Det ropas precis hela tiden.
Efter tio minuter har inget av lagen något tydligt grepp om matchen. Då händer det. Killarna i rödgula tröjor får några extra sekunder på sig mitt på offensiv planhalva. Benjamin ser en öppning och lättar upp bollen i en båge bakom motståndarnas försvarslinje. Målvakten tvekar ett ögonblick. Och vips är forwarden Elias först på bollen, rundar målvakten och slår den i öppet mål. 1-0 till Svensk-syrianska föreningen. En bra inledning på försäsongens sista match - snart är det äntligen dags för den riktiga säsongen.
Tempot är högt i matcherna som Svensk-syrianska och motståndarlagen spelar i miniturneringen. Däremot varvas suveräna dribblingar med riktigt dåliga passningar. Ganska typisk försäsongsfotboll. Svensk-syrianska slog Ingarö, och förlorade sedan mot Bagarmossen, men det verkar glömt tio minuter efteråt. Då sitter hela gänget inne i fiket på idrottsplatsen. En snabblunch innan dagens sista match mot Spårvägen. Under lunchen ropas det också en hel del, precis som på plan:
- Inte en chans att Arsenal vinner Champions League!
- Ey, ska du skriva om oss?
- Kom, sätt dig!
BLANDADE RÖTTER
Så jag tar plats på en stol och snackar om fotboll och livet med gänget. Spelarna i laget har mycket mer blandade rötter än vad lagets namn – Svensk-syrianska föreningen – antyder.
- Pappa frågade om det bara var syrianer som fick spela, berättar Amir Khalaf, vars föräldrar är från Irak. Men jag sa ”Nej, alla får plats”.
Killarnas familjer kommer bland annat från Libanon, Chile, Eritrea, Irak, Turkiet och Syrien.
- Det handlar inte om att vara syriansk eller inte, säger Ghasem Baha, lagets andra irakier. Jag har helt enkelt gått i samma klass som många av lagkompisarna sen tvåan.
Laget bildades 1999, men de flesta har känt varandra mycket längre än så, i och med att de bor nära varandra i Rinkeby och Hallonbergen längs tunnelbanans blå linje i Stockholm. Dessutom går många i samma skola.
Killarna tränar fotboll fyra gånger i veckan, men de gör också en hel del annat ihop. Åker in till stan tillsammans, för att softa på ett café. Eller bara går ner på Gården i Rinkeby. Spelar kort eller biljard. Eller så samlas man för en gemensam tv-kväll, då det visas en bra fotbollsmatch.
Den ende i laget som inte är från trakterna längs blå linjen är Jan Maksud. Han bor i Vällingby. Hans förra lag splittrades och folk hamnade i olika lag.
- Det var fler svenska killar i Kälvesta, men egentligen inget annorlunda. Ett lag är ett lag, säger Jan, innan det är dags att värma upp inför matchen mot Spårvägen.
NÖJDA MÅLSKYTTAR
Efter att Elias gjort 1-0 handlar det bara om Svensk-syrianska. Lagkaptenen Pasel snor bollen av en motståndare och driver framåt. Från straffområdeslinjen får han en perfekt träff med vristen. Målvakten får fingrarna på bollen, men kan inte hålla den. Ribba in och 2-0. Innan halvtid kommer också 3-0. Det är mittbacken Jan som gör mål från nära håll. I andra halvlek gör Spårvägen ett mål, och sedan avslutar Elias matchen som han började den, med att göra mål. 4-1 kommer efter att han sprungit igenom försvaret i hög fart. Målgesten efteråt känner publiken runt Kärrtorps IP igen från tv – matchtröjan uppdragen över huvudet och armarna utåt som ett flygplan. När Elias dragit ner tröjan igen syns också dagens bredaste leende i hans ansikte.
Men allra lyckligast efter matchen kanske Jan är. Ögonen glittrar när han vandrar in i omklädningsrummet efter slutsignalen.
- Som mittback blir det inte ofta jag får chans att göra mål. Men det är jättekul när det faktiskt händer, säger han.
STOLT LAGKAPTEN
- Det är en skön känsla att ta på sig bindeln på armen innan match, berättar Pasel Assalum. Han är lagkapten för Svensk-syrianskas 88:or.
- När jag tar på den känner jag att det här är mitt lag, säger han. Och med bindeln vet jag att jag får respekt.
Pasel låter inte alls stöddig när han säger det. Snarare är han stolt att få förtroendet att vara lagkapten, och med den rollen följer ett speciellt ansvar. Som lagkapten är det han som ser till att hela gänget sköter uppvärmningen som de ska. Och under match är det hans jobb att lugna ner lagkompisar om de blir för upphetsade, över felaktiga domslut eller jobbiga motståndare.
- Ibland tvingas jag säga hårda ord, men killarna förstår varför. Vi känner varann så väl allihopa för vi umgås nästan jämt, förklarar Pasel.
Har du någon förebild som lagkapten?
- Det är i så fall Roy Keane i Manchester United. Han är en bra spelare, och han peppar sina lagkamrater i både bra och dåliga stunder. Dessutom är han mittfältare, precis som jag.
Vad säger dina föräldrar om att du är lagkapten?
- De tycker det är roligt. Och inte bara mina föräldrar förresten. Min morbror har nästan slutat kalla mig vid mitt namn. Nu ropar han bara "Kapten" när han vill mig något!
FOTBOLLEN ÄR BENJAMINS FASTA PUNKT
En av Pasels bästa kompisar, både på fotbollsplanen och utanför, är Benjamin Rencber. Just nu är hans vardag väldigt annorlunda från de andra lagkompisarnas.
- Jag gick individuella programmet på gymnasiet under höstterminen, men slutade efter jullovet. Det var för jobbigt, berättar Benjamin.
Sen en tid tillbaka är fotbollen därför Benjamins fasta punkt i livet. Nu handlar veckodagarna mest om att få tiden att gå tills kompisarna och syskonen slutar skolan, och mamma och pappa kommer hem från jobbet. Benjamin har olika knep för att få tiden att gå.
- Jag brukar ligga kvar i sängen till elva-tiden. Sen tar jag god tid på mig att fixa frukost. Vad mer? Ja, jag kollar på tv, lyssnar på musik, spelar tv-spel. Fotbollen blir definitivt ännu roligare än annars, nu när jag inte har något annat att göra. Man längtar efter träningar och match.
Under vintern har Benjamin haft gott om tid att fundera över vad han vill göra. För att sitta hemma på dagarna vill han inte göra i längden. Till hösten ska Benjamin söka in på en kockutbildning.
- Tre år är det!
Benjamin ler:
- Det kommer bli jobbigt att lära sig gå upp på morgnarna. Men jag har alltid gillat att laga mat.
Brukar du bjuda hem lagkompisarna på mat någon gång?
- Nej, jag har inte gjort det än faktiskt. Men det tänker jag göra. Och killarna vet att jag är bra på att laga mat, för på somrarna är det alltid jag som sköter grillen nere vid ängen, medan de andra lattjar runt.
Ta bort:
Lika given är Benjamins position i fotbollslaget. Han spelar mellan mittfält och anfall, en nyckelposition i laget. Där blir han en länk mellan mittfältaren Pasel och Elias som är lagets toppforward.
SPELA I SAMMA LAG SOM BRORSAN
Joe Boulos är målvakt. Han fyller 15 i höst, och är yngre än de flesta i laget. Om det någon gång skulle kännas jobbigt att vara lagets minsting så kan Joe söka stöd hos storebror. Elias Boulos är lite mer än ett år äldre än Joe och spelar på helt motsatt position i laget - han är toppforward, och den som gör flest mål i Svensk-syrianska.
Hur kommer det sig att ni har hamnat på så olika positioner?
- Det är väl så att Joe alltid har varit en stuntman-typ, flinar Elias.
Joe medger lite blygt:
- Jo, jag gillar att slänga mig.
Hur är det att spela i samma lag som brorsan då?
- Det känns bara skönt, tycker Joe.
Joes favoritspelare är Spaniens landslagsmålvakt Iker Casillas. För att han är ung och bra. Elias tycker bäst om Ronaldo.
- Jag gillar hans finter, säger Elias. Han utmanar alltid försvararna. Man ska våga göra det. Inte som andra forwards som bara springer och nickar.
Antagligen finns det ytterligare en viktig förklaring till varför just Casillas och Ronaldo är brödernas favoriter. Båda spelar i Real Madrid, som är hela familjen Boulos favoritlag.
När killarna i laget ser tv-matcher tillsammans så gör de det ofta hemma hos Elias och Joe. Förutom att de har en stor tv, så är brödernas mamma och pappa väldigt fotbollsintresserade. Flera av killarna i laget har andra favoritlag, som Milan och Manchester United. Så när laget ser Real Madrid-matcher hemma hos familjen Boulos brukar halva laget heja på motståndarlaget, vilket det än är, och jubla när motståndarna gör mål. När Joe och Elias berättar om det, så ropar flera av lagkompisarna ut:
- Och när Real Madrid gör mål springer de fram till oss och jublar - hela familjen!