Plötsligt kunde jag höra!

Tystnad, tolkar och teckenspråk. Tre ord som länge varit vardag för hörselskadade Kim Juhanidotter. Men inte längre. En operation i år har förändrat allt. I dag kan Kim höra.
-Det är så roligt med alla ljud. Vinden, fåglarna och alla mobiltelefoner", säger hon och ler med hela ansiktet.

När Kim Juhanidotter, 20 år, presenterar sig sker det på tre sätt. Hon uttalar sitt namn samtidigt som hon bokstaverar det på teckenspråk. Sedan gör hon tecknet för blomma.
-Jag fick det som liten för att jag alltid tyckt om blommor.
Kim är inte döv, men hörselskadad sedan barndomen. Varför vet hon inte. Inte läkarna heller. Bara att. Som liten flicka fungerade hörseln något bättre, men med åren försämrades den drastiskt. Världen blev allt tystare, och en värld av tecken tog över mer.
Visst har hon varit ledsen många gånger, berättar hon. Men inte så att hon har sörjt sig sönder och fördärvad.
-Jag är inte sån. Man kan göra vad man vill även om man är hörselskadad. Jag har i alla fall inte låtit det hindra mig, säger hon övertygande.
Men ändå. Minnet av vissa ljud, som favoritlåten Depeche Modes "Only when I loose myself" fanns där – förevigt i hennes inre. Och med dessa minnen en längtan efter att kunna höra bättre.

DUBBELSPRÅKIG

Kim sitter avslappnat på sängen i sitt rum hemma hos mamma i stockholmsförorten Gamla Enskede. Det midjelånga mörkfärgade håret ramar vackert in hennes ansikte.
-Jag har gått hela grundskolan i dövskola. Där pratades det bara på teckenspråk. Men jag har alltid velat prata också, och har gjort det hemma. Många tycker att jag pratar väldigt bra, säger hon lugnt.
Det är sant. Hon talar väldigt tydligt. Själv kallar hon sig dubbelspråkig. Hon menar att det finns ord i svenskan som inte går att uttrycka med teckenspråk, och tvärtom. Genom att använda båda blir uttrycken rikare.
Så berättar hon om det dramatiska som inträffade den 9 februari i år.
Orden väljs omsorgsfullt:
-Jag kunde plötsligt höra så mycket bättre. Det var som en helt ny värld öppnade sig.

FÖRSÖKA FÖRSTÅ LJUDEN

Kim berättar om operationen. Läkarna satte in ett Cochlea implantat, ett avancerat tekniskt hjälpmedel, i skallbenet och snäckan i innerörat. Det gjorde att hörseln förbättrades. Hon har svårt att beskriva riktigt hur det kändes.
-Det kändes….wow! säger hon och öppnar sin famn som om hon försöker fånga in något stort.
-Man är som ett barn som försöker förstå alla ljud. Var de kommer ifrån. Det är hemskt och samtidigt jätteroligt.
Så tar hon ett andetag. Tänker lite. Och säger:
-Fast egentligen behöver man inte höra. Man klarar sig bra ändå. Men eftersom jag, till skillnad från många döva, har ett hörselminne visste jag vad jag gick miste om.
Hennes döva kompisar tycker inte att hörseln är viktig.
-Döva ser sig som en kulturell minoritet och inte som handikappade. Man är stolt över den man är. I dövvärlden är dövhet det bästa som finns. Det är inget självändamål att kunna höra. Och så kommer det plötsligt en möjlighet att kunna operera sig. I dag opererar man döva när de är små, vilket gör att döva blir allt färre. Det är klart att det blir ett stort hot, förklarar Kim.
-Jag kan förstå det, fortsätter hon. Men jag ville inte låta det hindra mig.

INGET ÄR SIG LIKT

Kim hörde talas om implantatet för ett och ett halvt år sedan på en ungdomskonferens för hörselskadade. Hon kände sig först lite "anti". Men det visade sig att implantatet var som gjort för att hjälpa hennes hörselskada.
Ett antal undersökningar, tester och samtal med kuratorer och öronläkare senare opererade hon sig.
Därefter blev ingenting sig likt. Hon minns att det var snö ute när hon lämnade sjukhuset. Och att hon för första gången kunde höra fotstegen som knirrade och knarrade i snön.
-Jag såg en människa långt borta, men kunde ändå höra stegen av honom i snön! Det var fantastiskt! säger Kim och sprudlar över av känslor.
Mest lycklig blir hon av ljuden i naturen, i skogen där hon hämtar kraft.
-Förut var skogen död för mig. Jag gick in i den och den var tyst. Det fanns träd men ingenting mer. Men nu är fåglarna närvarande hela tiden, även när jag inte ser dem. Jag hör vinden, träden. Det känns jättemycket.

LJUDEN SKAR I HUVUDET

Men att plötsligt kunna höra har inte bara varit roligt. I början var allt ett enda stort kaos, säger Kim. Ljuden invaderade henne och hon hade svårt att värja sig.
-Jag blev yr. Jag förstod ingenting och ljuden skar i mitt huvud. Hjärnan jobbade stenhårt. Jag upplevde det som om det fanns en barriär mellan mig och alla ljud.
Det första hon gjorde när hon kom hem från sjukhuset var att ställa sig framför spegeln och lyssna till sitt eget tal.
-Det var ganska hemskt, säger hon och grimaserar.
Hon minns hur otroligt trött hon var samtidigt som hon inte kunde sova på nätterna. Det var en stressad första tid. Så skrattar hon till och säger:
-Fast nu känns det som om jag alltid hört!
Det har nu gått ett par månader sedan inkopplingen av implantatet. Kim säger att det fortfarande är de små ljuden som fascinerar henne mest. Naglar som knäpper eller raspandet av fingrar över jeansen. Eller när hon första gången hörde familjens sköldpadda komma gåendes över golvet.
Hon berättar ett minne från sportlovet:
-Jag hade lite ont i huvudet. Jag tog en magnecyl och lade den i ett glas vatten. Det fräste så att jag hoppade högt. Den lät jättearg."

STÖRRE VALMÖJLIGHETER

Innan operationen kunde Kim sitta helt i sin egen värld på tunnelbanan. Det var skönt, säger hon. Fast i dag kan hon välja om hon vill höra, och det känns ännu bättre.
-Jag kan stänga av hörseln helt om jag vill. Jag tar alltid av de yttre delarna av implantatet när jag ska duscha eller sova. Då blir det helt tyst.
Sedan i höstas går Kim på Naturbruksgymnasiet i Järna, ett par mil utanför Stockholm. Det är ett "vanligt" gymnasium för hörande elever som vill bli ekologiska lantbrukare.
Kim är övertygad om att den hörande världen erbjuder större valmöjligheter. Att det finns fler arbeten och utbildningar att välja bland. Och det säger hon som valt ett yrke där hörseln egentligen inte behövs?
-Ja, det är sant. Men det är känslan. Jag är fortfarande höreselskadad, men mindre. Jag har fått hörsel. Och nu måste jag lära mig att använda den. Det kan gå snabbt eller långsamt. Det spelar ingen roll, det får ta den tid det tar".