Krönika: Det sista sommarlovet
Mellan fjorton och sexton. I en tidsrymd på två år. Däremellan har de flesta sitt sista sommarlov. I alla fall i min generation. Plus några år före och efter. Det är då de flesta får uppleva sitt sista riktiga sommarlov. Från början av juni till mitten av augusti. Som en dödsdömds sista måltid. Sista natten med gänget innan man blir förälder. Ett avsked till en tid och samtidigt en hälsning till en ny.
Det är inte alltid lätt att säga vilken dag man blev vuxen. Vissa vet inte ens vilket år det hände. Vissa vet inte ens att det har hänt och vissa har helt enkelt inte tagit det steget än. De känner sig inte mogna än och vill hålla fast i barndomen.
Det finns vissa nyckelåldrar. Du blir gammal nog för att ha sex när du är femton enligt lagen. Du får komma in på krogen när du fyller arton. Du får köpa alkohol på systembolaget när du är tjugo.
Jag kan säga exakt vilket datum och vilket klockslag som jag tog steget över. För mig handlade inte om en viss födelsedag. Ingenting särskilt hände med mig när jag blåste ut ljusen på min artonårsdag. Däremot vet jag vad som hände klockan fyra på morgonen den 24 juli 2003.
Jag och mina två vänner hade bestämt oss för att ta en buss till Kroatien. Det skulle ta ungefär två dygn att åka ner och lite längre tid hem. Vi köpte biljetter och laddade oss mentalt. Resan skulle gå från Göteborg till Trogir. Från ca 20 grader till 37. Europa till Europa. Men en helt annan värld.
Bussen dit är en annan historia. De två veckorna i Trogir är en annan historia. Bussen tillbaka är en lång historia men det jag vill berätta om hände under den sista etappen: Jag sitter vid fönstret på en buss. Bredvid mig sitter mina två vänner. Resten av bussen är full med resenärer. Danskar och svenskar under sista etappen. Vi har åkt genom Kroatien. Slovenien. Österrike. Tyskland. Vi har just tagit oss över med färja till Danmark. Bussen står still i väntan på de danska poliserna. Alla har tagit fram sina pass och väntar. Poliserna har ficklampor och uniformer. De tittar på pass efter pass och säger tack. De tittar på mitt pass och sedan på mina vänners. De säger okej och de säger tack. Vi säger ingenting. Stoppar ner våra pass igen.
Framför mig sitter en familj: Pappan är blind och leds i allting av sonen som är strax över sju år. Mamman har ett orange skynke över huvudet för att dölja håret. I famnen har hon ett nyfött barn. De har orientaliska utseenden. Irak. Iran. Afghanistan. Jag vet inte riktigt. Jag är trött.
En av polismännen går fram och lyser med ficklampan på pappan och ber om pass. Han förstår inte. Han säger det igen. Pass. Ingenting händer. Så stöter han till mannen med ficklampan och upprepar fast nu med högre röst. Pass. Ingenting. Det slutar med att det kommer fler polisbilar. Jag sitter och lutar mig mot rutan och ser hur familjen står utanför bussen. Klockan närmar sig fem. De har plockat ut väskorna ur bussen och poliserna talar högt och gestikulerar med händerna. Mamman pratar högt och gestikulerar med händerna. Ingenting. De har inga pass.
Det första som hände när familjen tvingades av bussen var att de andra resenärerna snabbt paxade deras platser med diverse väskor och tillbehör. En tonårig kille med en stor godispåse i handen lade sig över ett av dubbelsätena. Där den blinde pappan satt innan. Exakt samma plats.
Jag tappade något den dagen. Jag fyllde inget särskilt. Jag hade inte födelsedag. Mitt sista sommarlov var sommaren 2003. Efter det kunde jag nypa mig i armen utan att det gjorde lika ont. Jag hade fått hårdare hud. Det var ingen festdag. Inga partyhattar. Det bara hände.