Bråk, skratt, skrik och kramar
Ibland känns tonåren som en dålig spionfilm. Du smyger och ljuger upp rökridåer om ditt liv för att dina förföljare inte ska få upp spåren.
Michel och Paula bråkar mycket, nästan hela tiden enligt dem själva. De träffas inte så mycket där hemma, de äter inte tillsammans, de pratar knappt. Det låter rätt hemskt – eftersom Michel är Paulas son.
När vi kommer hem till dem är det Paula som öppnar. Michel sitter på sitt rum med en kompis. Dörren är stängd. Och ungefär så brukar det tydligen vara. Michel har sina polare och vill helst inte veta av mamma.
Ibland är det svårt att prata och vara med sina föräldrar. Varför? För att de är pinsamma.
På vilket sätt är Paula pinsam?
Michel: Hon frågar grejer rakt ut när folk är här! Hon är så skämmig när hon snackar… Hon kan stå här, inför massa polare: ”Gå nu inte och få en massa sjukdomar eller gör folk gravida!”…
Paula: Okej, för det första så är det alltid en massa kompisar här. Ska jag snacka med Michel så får de höra det också. Och dina kompisar behöver väl också få veta. Om till exempel preventivmedel. Det är min uppgift. Jag hoppas ju att allt det pinsamma jag säger fastnar så att det sen i nån situation plingar till och Michel faktiskt minns vad jag försökt lära honom!
Michel skrattar förläget men ändå med någon slags förtjusning åt Paulas plan.
Michel: Du snackar så… Men vi fattar, vi är inte dumma, vi kan ta hand om oss!
Det kanske är det som föräldrar måste våga förstå. Att deras barn kan klara sig. Om de får chansen att visa det. Michel har den där typiska hungern i sig. Han vill utforska allt omkring sig – ifred.
DEN OSYNLIGA MAMMAN
Hur är en perfekt förälder?
Michel: Det finns inte nån perfekt förälder. Men nån som är…inlåst på rummet hela tiden! Alltså, jag tycker om min mamma, men hon snackar för mycket. Hon är för ungdomlig! Det är jobbigt.
Paula: En perfekt förälder är nån som har ett eget liv, egna vänner. Nån som bryr sig och lyssnar! Som det går att prata med och lita på.
Michel: Jag tycker att hon bryr sig och snackar för mycket.
Det är det Michel tycker är jobbigt, att Paula lägger sig i och snokar. Han menar att han inte har massa grejer inom sig som han håller hemliga. Han har ju vänner som han känner att han kan lita på och prata med. Han tycker att han har koll på läget. Därför behöver inte Paula lägga sig i.
Paula: Fram till han blev tretton så pratade han med mig. Om allt. Om vänner, saker som gjort honom förbannad, om känslor och funderingar, om varför vi finns. Jag har alltid försökt förklara varför det är farligt att gå och trycka på känslor ensam, att vi måste prata ut om det. Så om Michel väljer att prata med kompisar istället för mig så är det helt okej. Jag har ett extremt kontrollbehov… Kanske har jag ärvt det. Och att du har gjort som du har gjort – som att sticka hemifrån till exempel – det har förvärrat mitt kontrollbehov.
Allt som Michel gör påverkar Paula. Och kanske har även Paulas kontrollbehov påverkat Michels val. Att det han gör ibland är ett sätt att frigöra sig.
DET STÄNDIGA SMUSSLANDET
Michel ler stort när han tänker på allt han försökt hålla hemligt. När han har druckit, när han och polarna ”rymt” hemifrån, när de gått på klubb. Och nästan alltid har Paula kommit på dem.
Michel: Fast om hon inte kommit på mig så kanske jag skulle göra de här grejerna igen… När hon får reda på det blir jag ju rädd och sen pallar jag inte fortsätta.
Paula: Kommer du ihåg vad du berättade när vi bråkade och du var skitsur? ”Bara så du vet så röker jag och jag har gjort det i ett helt år!”
Michel: När jag är arg så kan jag berätta vad som helst! För att göra henne lika sur. Annars är det som att hon vinner – om jag är arg och skriker och hon bara står där helt lugn.
Paula: Jag har aldrig straffat Michel när jag har fått reda på saker han gjort. Jag har frågat honom, han har berättat och så har vi pratat om det. Vad jag tycker om det, vad som har varit farligt eller fel, vad det innebär. Och det har fungerat bra så. Det kanske också leder till att han kan lita ännu mer på mig när han blir äldre.
När är det skönt att ha en mamma du kan prata med?
Michel: Alltid, faktiskt. Men bara jag själv får bestämma när! Mest om problem med skolan, med lärarna. Hon brukar kunna hjälpa mig, vad jag ska säga och göra för att fixa det.
När är det som bäst, i relationen mellan er?
Paula: När han kommer självmant. När han berättar utan att jag tryckt på, utan att jag öppnat hans dörr och frågat om saker tusen gånger. För då är det att hans behov att prata som bestämmer och inte mitt behov av att få veta.
OMVÄNDA ROLLER
När jag frågar om de kan beskriva varandras bra sidor blir det nästan komiskt. Michel svarar: ”Hon har inga”. Och Paula räknar upp den ena efter den andra hos honom. Han har ett varmt hjärta, han är inte långsint, han är öppen och en god lyssnare, han har bra musik- och klädsmak… Det märks att hon älskar sin jobbiga tonårsson väldigt mycket. Och hur mycket Michel än försöker förneka det så känner han ju likadant.
Paula: Han är pussig och kramig mot mig, även inför sina kompisar. Han pussar mig alltid hejdå och sådär…
Michel: Jamen, det måste man ju, det har jag vant mig vid. Då är det inte skämmigt, det är ju ändå min mamma.
Och till sist kommer det alltså fram. Beviset på att Michel inte alls bara vill bli av med morsan.
Paula: När jag går ut med vänner så ringer han tjugotre gånger på en kväll! ”Var är du, vad gör du, när kommer du hem?”
Michel: Ja, men det är klart. Du är min mamma, klart jag blir orolig!
Paula: Det har jag fört över på dig, haha! Du har blivit som jag!