Syster med sin bästa kompis
Johanna och Rosanna var bästisar redan i dagisåldern. En dag fick de veta att de skulle bli syskon. Två familjer sprack och en ny bildades.
– Vår nya familj ser nog hel ut. Men den är inte riktigt det, säger Rosanna.
Det finns ett före, och det finns ett efter. Johanna och Rosanna minns det som var före. De pratar om de två familjerna som bodde grannar. Barnen var bästisar, mammorna var bästisar, och papporna också.
– Våra pappor hade likadana båtar som låg bredvid varandra. Barnen och båtarna och föräldrarna, allt passade så bra ihop! säger Rosanna.
– Vi var tillsammans hela, hela tiden. Så minns jag det, fyller Johanna i.
SOM EN SÅPA
Men så kom en 30-årsfest och en kyss som förändrade allt. Johannas mamma och Rosannas pappa blev ett par, barnen flyttade ihop i samma hus och en ny familj var född. Då var Rosanna sex år, Johanna var fem.
– Det var som en såpa. Jättedramatiskt! berättar Rosanna.
Det har gått mer än tio år sedan dess. Rosanna är 17 år, Johanna är 16. Rosanna är brunögd och mörkhårig, Johanna blond och blåögd. Rosanna har mycket smink medan Johanna, som kommer direkt från sin basketträning, är osminkad. Rosanna pratar snabbt och mycket, Johanna är lugn och har en stadig blick.
Rosanna har frågat ut sin pappa om vad som egentligen hände när de två familjerna blev en.
– En gång satt vi i båten och pratade från fyra på eftermiddagen till fyra på natten, bara om skilsmässan! Jag ville få reda på allting som jag inte mindes själv. Förresten, säg till om jag pratar för fort. Alla brukar klaga på det, säger hon.
Johanna däremot, har aldrig frågat sina föräldrar om skilsmässan. Flera gånger under samtalet avbryter hon Rosanna.
– Jag visste verkligen inte det här. Jag tycker inte om att prata. Min mamma brukar säga: "du berättar ju aldrig vad du känner!" Men det blir jobbigt när alla andra vill att man ska prata hela tiden.
BO I VÄSKOR
Både Johanna och Rosanna är vana vid att "bo i väskor", som de säger. En vecka hos mamma, en hos pappa. Eftersom båda två har varsitt helsyskon också – Johanna har en lillasyster och Rosanna har en storebror – är det alltid full fart när de ses.
– Ena veckan har våra föräldrar fyra barn, nästa har de inga alls, berättar Johanna.
När de pratar om alla sina minnen är det just det livliga som de minns först. Allt bus och alla lekar.
– På ett sätt var det ju det bästa som kunde hända när man var liten: att få flytta ihop med sin bästis, säger Rosanna.
– Men vi var nog grymt jobbiga. Vi har filmat mycket med video. Då ser man att det inte är en lugn stund. Det är bara tjatter: "Pappa, pappa, tittar du? Filmar du nu? Men pappa titta på mig nu då!", härmar Johanna.
Johannas och Rosannas berättelser faller in i varandra. Varje minne väcker upp ett nytt.
– Jag minns att vi tog på oss alla kläder i hela ditt rum. Säkert femtio tröjor. Och femtio byxor!
– Ja! Vi blev så här tjocka! säger Rosanna och vaggar med armarna rakt ut i luften, som om hon vore jättestor.
– Minns du när vi lekte Baywatch i badkaret?
– Ja, SOS! En låtsades dö och den andra skulle rädda. Och i sängen hade vi pirayor!
Nu är det inte så lätt att veta vem som säger vad. Det går snabbt, meningarna är halva och tjejernas ögon är glansiga av skratt. Det märks inte längre att Johanna inte tycker om att prata.
– Kommer du ihåg det värsta? När vi satte tandkräm och bomull på hela badrumsväggarna och la Polly i badkarsvattnet så det blev helt brunt!
– Och klippte din systers hår som en trappa?
MAMMORNA OSAMS
Men det finns några mörkare stråk i berättelsen också. Sådant som ibland tar längre tid att minnas. Johanna blir lite allvarlig.
– Jag grät jättemycket. Särskilt på somrarna.
Rosanna stannar upp.
– Gjorde du?
För även om Johanna och Rosanna känner varandra väldigt väl, har de inte pratat om precis allting. Johanna berättar om sommarloven när hon var tre veckor hos pappa och tre hos mamma. Det var en lång tid. När hon var hos pappa längtade hon efter mamma och när hon var hos mamma längtade hon efter pappa. Det spelade ingen roll att hon hade en ny familj som var stor och myllrande. Längtan fanns där i alla fall.
– Jag brukade fundera på hur det skulle ha varit om mamma och pappa hade fortsatt tillsammans.
Rosanna lyssnar och tänker en liten stund, innan hon säger.
– Jag brukar mer tänka på hur det ska bli i framtiden. Med våra mammor som inte klarar av att träffa varandra. Jag blir orolig när jag tänker på studenten eller på om jag ska gifta mig någon gång. Ska bara en av dem få komma då? Jag tycker att de är barnsliga. De borde kunna hälsa på varandra, i alla fall för vår skull. Vi är ju jätteoskyldiga till det här.
HELSYSKON
Även om Johanna och Rosanna är olika är det lätt att tro att de är syskon. De har det där speciella syskonsättet att prata med varandra. Lugnt och avslappnat, lite i förbifarten: ”Kommer du till middagen?” Det hörs hur väl de känner varandra.
– Jag är inte som du. Du släpar alltid runt på fem påsar mellan dina föräldrar. Jag klarar mig, bara jag har mina basketgrejer, säger Johanna.
Rosanna tittar upp, möter Johannas blick. Hon ler, känner igen beskrivningen.
Själva ser de sig inte som syskon. Inte riktigt. Kanske är det därför som de inte har varit svartsjuka på varandra. Båda tycker att det är roligast när alla barnen är hemma. Johanna säger att det kan vara lite annorlunda när hon kommer till sin pappa, som också har skaffat sig en ny familj, med yngre barn.
– Jag tycker jättemycket om dem, både mina syskon och min styvmamma. Men ibland känns det konstigt att pappas nya barn får vara med honom hela tiden medan jag bara är där varannan vecka. Någon gång har jag nog tänkt: "Men det är ju min pappa"! Det är lättare att jämföra med de barnen, för vi är ju riktiga syskon.
Både Johanna och Rosanna tycker att det är bra och viktigt med syskon, kanske särskilt när föräldrarna skiljer sig. Johanna berättar om sin helsyster, som är två år yngre.
– Henne har jag alltid med mig, det är bra. Om jag är hos mamma, är hon där. Och när hon flyttar till pappa, flyttar jag också. Så jag träffar faktiskt henne dubbelt så mycket som jag träffar mina föräldrar.