Krönika: Jag behöver en jordbävning
Jag är en sån där bra kille. Jag skriver listor på saker jag tycker om att göra. Saker som gör mig lycklig. Jag skriver dagbok för att ventilera mina problem. Jag pratar med mina vänner och har långa utläggningar om samhället, kärleken, friheten och revolutionen. Jag är en sån där bra kille. Jag skriver långa listor, ibland varje dag, om vardagliga saker som jag tycker om att göra; Plocka sesamfrön från tallriken med fingret, äta många cashewnötter, gå barfota på gräset under sommarhalvåret, få blandband från vänner, sitta och skriva långa mail till människor jag bryr mig om. Dricka nyponté.
Jag är en sån där bra kille. Jag talar ut om känslor och problem. Jag laddar ner hemsidor på bara några sekunder och tycker att teknikens under är fantastiska. Jag skriver kärleksdikter och ställer mig på scen och läser dem för en publik som verkligen uppskattar det. Jag får dunkar i ryggen och kramar för mitt mod. Jag är en sån där bra kille. Jag har anpassat mig till ett bra klimat. Jag har planscher på mina väggar, Amelie, Morrissey, Muhammed Ali, Ghandi. Jag har förebilder. Jag har en inspirationsvägg med bilder och citat. Jag är en sån där bra kille.
Vi behöver ett krig.
Vi behöver en jordbävning
Vi behöver en pest.
Igen.
Tryggheten är vilseledande. Den blandas lätt ihop med lathet. Jag vet inte vilket det är jag vaggats in i men det saknas någonting. Det saknas någonting här vid min sida. Någonting att kämpa för. Någon att slåss för. En revolution. En kärlek. En motpol.
Ett krig. En jordbävning. Pesten.
Vi är såna där bra killar. Jag och mina vänner. Vi går och tränar, smörjer in oss med hudlotion när vi är torra, skriver dikter, fotograferar, gör film, är konstnärliga, är känsliga när det behövs men hårda och principfasta när det gäller, välartikulerade och artiga. Vi är såna där bra killar utan några som helst problem. Vi är våra egna krig. Vi slåss mot oss själva. Och varandra. Dagligen.
Jag behöver en jordbävning.
Det här är för lätt. Jag tillåts göra det jag vill. Det finns inget tuggmotstånd. Det finns ingen kamp. Inget behov av en revolution. Vänsterpartiet är bara kulisser. Arbetarrörelsen är död.
Den här delen av världen är inte fri. George W Bush har fel. Göran Persson och Tony Blair har fel. Alla har fel. Det här är ingen fri och demokratisk värld. Det här är fångenskap.
Varje dag går åt att slåss mot det. Mot det faktum att vi är så trygga. Det är en cirkel som går runt sig själv och kommer tillbaka igen.
Alltså:
Jag har ingenting att slåss för. Inget krig. Ingen jordbävning. Ingen pest. Istället slåss jag mot det faktum att jag inte har någonting att slåss emot. Jag slåss emot ingenting. Där faller det.
Jag är en sån där bra kille. Som talar ut om sina problem. Som skriver krönikor och artiklar om saker som kärlek, revolution och frihet. Jag är en sån där bra kille som skriver långa mail och dikter. Äter cashewnötter och dricker nyponté. Tittar på dokumentärer om Israel-Palestinakonflikten. Skänker några kronor till välgörenhet då och då.
Skriver långa listor. Varje dag. På hur jag ska bekämpa tristessen. Hur jag ska slåss mot tillåtna himlar.