Vi blir bara mer och mer kära
Det är inte lätt att vara kär när man bor långt ifrån den man älskar. Men Annelie och Linn ger inte upp. De träffades för ett halvår sedan genom en sida på nätet för tjejer som gillar tjejer.
Annelie är redan där när vi kommer till fiket. Hon ser lugn ut, tittar på oss med stora klarblå ögon och väjer inte med blicken när vi pratar. Ögonen är svartmålade, liksom hennes naglar. Hon bär spetshandskar som går ända upp till armbågarna.
När Linn slår sig ner på stolen bredvid spricker Annelie upp i ett leende, och ögonen blir glada. De pussas, och stämningen vid bordet är plötsligt fnissig. De har bara hunnit träffas några gånger än så länge, eftersom de bor i olika städer.
Linn gestikulerar mycket när hon pratar. Hon är uppspelt och rusigt, lite fnittrigt glad. Hon är inte sminkad, men hon har ett stort brandgult halssmycke på sig. De sitter tätt, tätt med händerna sammanflätade.
- Ibland när vi skiljs åt gör det ont i käkarna bara för att man har gått omkring och lett hela tiden, säger Linn.
Annelie skrattar. Båda har varit ihop med killar innan, inte med tjejer. Så de är varandras första tjej.
- Jag försökte träffa killar förut. Provade verkligen. Det längsta förhållandet varade i två månader, men det kändes fel. Det funkade inte. Jag kände mig kär precis i början, men känslan försvann. Den höll aldrig i sig när det gällde killar, säger Annelie.
Blev kär på en gång
De lärde känna varandra på Sylvia, en sajt för tjejer som gillar tjejer. Annelie, som är 17, och två år äldre än Linn, fick tips om att sajten fanns och la ut en sida om sig själv. Likadant hade Linn gjort. Det var första gången Annelie uttalade för andra att hon är homosexuell. Ingen visste något innan.
- Det var skönt. På den sajten kunde jag säga som det är. Efter ett tag tog Linn kontakt. Vi började prata om lite allt möjligt, och hon verkade helt okej.
- Jag blev nog kär i henne direkt i princip, skrattar Linn, som tyckte om bilden som Annelie hade lagt ut på sin sida och tyckte hon verkade trevlig.- Hon var så söt.
Båda ler. Annelie slår ned blicken.
- Det är så nytt, så man blir liksom blyg, säger hon.
Gick om varandra
Det gick en tid innan Linn sa vad hon kände för Annelie.
- Jag skrev: ”Jag vet inte vad du känner för mig, men jag tycker om dig”, eller något i den stilen. Då svarade Annelie att hon kände samma sak. Gissa om jag blev nervös! säger Linn och grimaserar med hela ansiktet.
På högra näsvingen glimmar en röd sten, stor som ett knappnålshuvud.
Till slut bestämde de att skulle ses. Annelie tog sig till Göteborg, där Linn bor.
- Men när jag kom till stationen var hon inte där. Jag skulle ha tagit en buss, men jag hittade ett tåg som var billigare. Och det visste inte Linn…
- …hon hade ringt hem till mig och sagt det, men jag var för nervös för att lyssna. Jag tänkte bara: ”Det är hon, det är hon!” när Annelie ringde. Så vi missade varandra, förklarar Linn.
- Jag var också så nervös. Det tog ett tag innan jag vågade ringa, men jag tänkte att det måste jag ju göra om jag ska kunna träffa henne, säger Annelie.
Hon skrattar åt minnet.
Fummelkram
Efter att ha letat bland alla möjliga bussar, och efterlyst Annelie i högtalaren på stationen, fick Linn till slut syn på henne.
- Vi hade pratat om vilka kläder vi skulle ha på oss. När Annelie gick förbi mig kollade jag på henne, men så tänkte jag: ”Nej, det kan inte vara hon!”. Hon hade fel jeanskjol på sig, mycket längre än vad hon hade sagt. Men så tog hon tag i mig, och då bara: ”Shit, det är ju hon!”
- Vi kramades på en gång, lite tafatt så där. Ja, som en gubbe som dunkar en annan gubbe i ryggen, säger Linn och garvar.
- Jag vet inte hur många skor jag tittade på den dagen! Vi hade sagt att Linn skulle ha färgade skosnören på sig…
Linn fnissar, böjer sig fram och lutar huvudet mot Annelies axel.
Mjuk att ta i
De träffades en helg till, men sen dröjde det innan de sågs igen. Avståndet gjorde att det var svårt att träffas, och Annelie kände att hon var tvungen att tänka lite på eget håll. Linn var ju bara 14.
- Det gick ett tag. Linn hann fylla 15, och jag tyckte att hon var mycket mer vuxen än min lillebror som är lika gammal.
De hade kontakt via mejl hela tiden, och på så sätt fördjupades kärlekskänslorna. Men det räckte inte att bara skriva. De saknade varandra och ville ses igen.
- Det bara klickade på något sätt mellan oss. Hon har liksom … karisma. Och så är hon mjuk att ta i, säger Annelie och sticker ett finger i sidan på Linn.
Linn lutar sig bakåt på stolen och skrattar.
Ihop på riktigt
I dag är de ett par på riktigt. De har lämnat Sylvia för att det var så många ”heterosexuella killar och gubbsjuka människor” som störde där inne, och för att det började kosta pengar att vara medlem. Nu har de varsin sida med bilder på QX, en annan sajt. På Annelies finns en dikt på engelska som hon har skrivit till Linn. Som en kärleksförklaring.
- Och så har jag fått det här i födelsedagspresent, säger Linn och halar fram ett smycke hon har gömt i en kedja under tröjan - ett litet hjärta i silver.
- Jag tycker silver är så mycket du, säger Annelie och tittar på Linn.
Linn tittar tillbaka, dröjer kvar lite med blicken, och säger att hon inte har tagit det av sig sedan hon fick det.
Vill ses oftare
Fast de hörs ofta kan det kännas svårt att de inte kan ses så ofta som de vill.
- I början vågade man inte, men nu vill man bara pussas och kramas. Det vill man göra hela tiden, säger Linn. Det är som att man bara blir mer och mer kär.
- Jag blir liksom blommig och väldigt glad när jag är kär, säger Anneli. Och så ler jag hela tiden, vilket mina kompisar har börjat påpeka. Men varför är du så glad? frågar de. Jag har pratat med Linn!, svarar jag.
- Ibland kan killar komma fram och stöta på en när man är ute. Då säger jag att jag är upptagen, att jag har en flicka i Göteborg. Och de bara: Har du placerat din unge i Göteborg? Nej, min flickvän bor där.
Båda skrattar.