Krönika: Om att ta sig ur deppigheten
Sara Walter, 19 år:
"Med vilja och styrka tog jag mig ur depressionen"
Du känner nog igen det. Antingen är det du. Eller så vet du någon. Den där tysta flickan som alltid sitter för sig själv. Hon som aldrig räcker upp handen på lektionerna, som alltid arbetar ensam på grupparbeten. När hon går genom korridorerna har hon huvudet sänkt. Möter hon någons blick av misstag är det ilska som speglas i hennes ögon.
Det var jag. JAG var den flickan. Och jag var bara 15 år. Men visst, jag log ibland. Skrattade med mina vänner. Men innerst inne kände jag det som ett kompakt mörker. Jag kände en tomhet som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det hände att jag skadade mig själv, skar mig, som ett sätt att fly. Som om det skulle hjälpa. Under vårterminen var jag inlagd på sjukhus för min depression under två veckor. När jag kom tillbaka till skolan blev jag minst sagt förvånad. Lärarna daltade med mig, behandlade mig som ett litet barn, men undvek att nämna något om det som hade hänt. Det gjorde mig irriterad. Varför kunde dom inte bara bete sig som dom brukade? Jag ville inte särbehandlas! Och om det var något dom undrade så kunde dom väl frågat? Men antagligen var dom rädda. Mina vänner behandlade mig som vanligt, vilket var skönt. Men ändå märkte jag att dom undrade. Förmodligen hade dom tusen frågor, men vågade inte prata om det. Kanske trodde dom att det skulle få mig att må sämre. Eller var det tryggare för dom att blunda?
Jag klandrar absolut inte mina vänner, dom har alltid varit underbara mot mig. Det är inte lätt att ha en vän som mår dåligt och så inte veta vad man ska göra för att hjälpa. Jag skulle önska att de hade sagt till mig som det var. Att dom hade sett att jag mådde dåligt och förstod att något var fel. Tagit med mig till skolsyster, en lärare eller någon annan vuxen. Antagligen hade jag ändå nekat och kanske snäst av dom, men jag kanske hade fått den hjälp jag behövde, innan det gick så långt.
Jag tror att många av mina lärare såg att något var fel, men helt enkelt blundade. Det är enklare att låtsas som ingenting och gå förbi, än att vara den som stannar och försiktigt lyfter på locket. Det krävs mod att våga se, för många är rädda för det som inte är ”normalt”.
Min väg ut ur deppigheten var inte lätt, det vore en lögn att påstå. Det krävdes vilja och styrka och ibland föll jag tillbaka. Men jag hade bestämt mig, jag skulle bli fri och må bra och envisheten fick mig att fortsätta kämpa. Det fanns ett fåtal människor som jag vågade lita på. Dom svek mig aldrig och dom fick mig att inse att det var okej att visa sina känslor. Det var faktiskt ok att gråta och skrika! Dom fanns alltid där och gav sitt fulla stöd och jag vågade till slut berätta om allt det mörka som fanns inom mig.
Och i samma takt som jag lärde mig att inte hålla allt som gjorde ont inom mig försvann också viljan att göra illa mig själv. Jag behövde det inte längre. Jag var fri.