Krönika: Man vill ju sväva på rosa moln
Publiken sitter förväntansfullt och biter på naglarna. Den röda sammetsridån börjar sakta rullas upp. Någonstans slås det an en ton, kanske på en bastuba, kanske en harpa. Sorlet dämpas och in på scenen kommer hjälten. Blodiga händer och sot i ansiktet. Han drar in luft i lungorna och börjar tala till månen om sin älskades hals. Om alla ensamma nätter. Att han skulle dö för hennes skull. Plocka ner stjärnorna och brodera hennes namn i jorden. Ut från ett buskage kommer den unga mön, den vackra kvinnan sjunger, konstigt nog i samma toner som mannen. Hon sjunger om sina kalla lakan, om alla ensamma nätter. Att hon skulle samla fåglarna i en kvittrande kör för att ackompanjera den rodnande gryningen. De gungar sjungandes mot varandras famnar och publiken ger upp en nöjd suck. Någon torkar bort en tår. Händer fattar händer. En blyg pojke i tonåren som precis har blivit tillsammans med sin flickvän gör ett tappert försök att kyssa henne. Ridåerna faller. Applåderna dånar.
Det är någonting med klassiska kärlekshistorier som inte stämmer överens med verkligheten. Korrigering: Det finns inte ett uns av sanning i klassiska kärlekshistorier.
1. Jag kan inte sjunga. En promilles promille av mina vänner kan ens ta en ton och försöka sig på att sjunga ”Den blomstertid nu kommer…”, än mindre samla tillräckligt med mod för att sjunga det inför någon man är förälskad i.
2. Jag har aldrig och kommer aldrig att gå ut i krig och om jag gjorde det skulle jag knappast komma levande tillbaka och OM jag kom tillbaka skulle jag aldrig vara vid mina sinnens fulla bruk för att kunna tala med någon levande människa igen.
3. Man kan inte plocka ner stjärnor.
4. Man kan inte beordra alla fåglar att sjunga.
5. Kärlek som finns på film existerar nästan aldrig i verkligheten och om den väl kommer så är man oftast för dum för att märka av den.
Verkligheten består av helt andra sånger. Deppiga poplåtar, vemodiga emo–ballader och dystra countrydängor.
Man går inte på små moln när man är kär. I stället går man med huvudet ner i asfalten och oroar sig för nästa gång man tvingas träffa den där speciella personen. Nästa gång man måste tänka på vad man säger, hur man säger det, hur man står, sitter, andedräkten, frisyren, hållningen, kläderna.
Det finns en oändligt lång checklista där varje punkt är livsviktig för att man ens ska kunna våga sig på en millisekund av ögonkontakt. Viktigt att komma ihåg är att allt det här bara är innan man har startat någon slags relation. Om man väl kommer så långt att man är i ett förhållande kommer det en hel uppsjö av andra problem som måste tas under behandling: Svartsjuka, prestationsångest, gemensamma beslut, vänner, gamla flickvänner och pojkvänner, föräldrar, sex, erfarenheter.
Det finns en väldigt bra anledning till att klassiska kärlekshistorier fungerar så otroligt bra i böcker och på scen. Det är en fantasi som vi alla skulle vilja uppnå. Man vill gå på rosa moln, man vill sjunga ikapp med stjärnor och fåglar. Det finns en idé om kärleken som vi alla längtar efter men som bara kommer att fungera som ett ouppnåeligt mål för de flesta. En vän till mig var upp över öronen förälskad i en flicka. Han lärde sig att spela banjo och en stjärnklar natt ställde han sig utanför hennes fönster. Med nervösa fingrar började han spela det lilla han kunde på sitt instrument och sjöng hennes namn om och om igen. Hon föll pladask och de blev ett lyckligt par. Det händer ibland att filmen blir verklighet. Ibland.
Och när ridån har gått ner så har magin från scenen på något sätt spridit sig till publiken. Några går hem med fler leenden i fickorna. Händer hårt flätade om varandra. Försöker sjunga fast ingen av dem kan.
Det är kärlek.