Basketdrottningarna
De ville kalla sig något som ingav respekt, som sa något om hur bra de är. De tog sig namnet Queens. Drottningarna. Det lät kaxigt och kul.
I Queens spelar några av Sveriges bästa 16-och 17-åriga baskettjejer. I höst spelar de i Allsvenskan, serien snäppet under Damligan.
- Det är kaxigt att döpa sig till Queens. Men så är vi bäst också, säger Malin. Många hajar till när de hör namnet. Det blir intresserade och undrar vilka vi är.
Det är en varm vårdag. Inne i hallen tränar Queens 2000.
Det är tuff träning på hög nivå. Spelarna jobbar hårt och det syns att de kan mycket om basket. Jenny, som är tränare, leder övningarna. Hon avbryter spelet med jämna mellanrum. Visar spelarna hur de ska stå, hur de ska röra sig på planen. Det är sällan tyst. Tjejerna frågar om de inte förstår vad Jenny menar. De ser koncentrerade ut, pratar högt med varandra. Visar ”Här! Passa mig!” när de vill ha bollen, och varnar ”Akta där, bakom dig”.
Jennys lillasyster Malin dribblar bollen och Olivia är tätt, tätt uppe och försvarar. Hon är som ett plåster på Malin. Malin har ena armen i vinkel för att skydda bollen så att Olivia inte ska kunna ta den från henne.
- Många tycker det är tråkigt att spela försvar. Men inte jag. Jag tycker det är roligt att jaga bollen, säger Olivia Kolo, som är Queens bästa försvarsspelare. Hon är pointguard, den spelare som styr spelet från bakplan, och är snabb som vessla. Hon gillar namnet Queens. Tycker det känns tufft. Malin håller med.
- Det är kaxigt att döpa sig till Queens. Men så är vi bäst också, säger Malin Svensson.
Många hajar till när de hör namnet. Det blir intresserade och undrar vilka vi är.
- Folk tror att vi är elaka, men vi är hur snälla som helst, säger Camilla Fagerberg, som med sina 1,81 hör till de längre spelarna i laget.
Som en andra familj
En bit bort står Albulena Beqiri och övar hoppskott och skottfinter. Hon är lagets normalt sett bästa skytt, men har skadat knäet och kan inte träna fullt ut än. Hon längtar tills hon är bra igen.
- Jag tycker det är så kul att spela. Jag höll på med gymnastik förut, men min mamma tyckte det såg så otäckt ut med alla volter och så, så hon är glad att jag valde basketen.
- Det roliga med basket är att man aldrig vet hur det ska gå i en match. Du kan ligga under med 20 poäng och det är bara minuter kvar, men kan ändå vinna matchen. Det är ett snabbt spel, mycket kan hända.
I fjol vann Albulena skytteligan för 86-tjejerna, hon snittade 18,4 poäng. Det är ett mycket bra snitt. I en match gjorde hon 29 poäng.
- Jag är bra på att skjuta, men måste bli bättre på trepoängsskotten. Och så måste jag bli bättre defensivt, säger hon självkritiskt.
Liksom de andra spelarna i Queens har hon sina bästa kompisar i laget.
- Vi har hållit ihop sedan vi var små, så vi känner varandra bra. Det är som en andra familj för mig. Är man ledsen finns det alltid någon att prata med. Som när min morfar dog, då var alla jättesnälla mot mig.
Albulena tycker att vänskapen i ett lag blir speciell. Det går inte att jämföra med det hon har med sina andra vänner. Man har ett gemensamt intresse och har mycket att prata om. Många av spelarna går dessutom på samma basketgymnasium, så de ses ofta. Basketen tar stor plats. Flera timmar i veckan tränar de.
- Vi har kommit varandra jättenära. Vi förstår varandra på ett särskilt sätt. Det känns som om man är systrar, säger Malin som bara tycker det är kul att ha sin riktiga syster som tränare.
- I början kunde man tycka att det var jobbigt att ha en storasyster som skulle bossa över en. Man nu är det bara kul.
Även hennes pappa Kjell är engagerad i klubben. Han är ordförande i Queens och ibland pratas det inte annat än basket hemma vid köksbordet, berättar Malin och skrattar.
- Det kan kännas som att bo i ett klubbhus. För ibland är alla spelarna där också.
Basketen en passion
Malin började med basket för att hennes syster Jenny spelade. Nästan likadant var det för Camilla. Hennes mamma spelade när hon var ung och det var därför Camilla sökte sig till basketen.
- Basketen ger en så mycket. Man får självförtroende och lär sig att samarbeta. Det gäller ju att kunna lyssna på varandra, säger Camilla, som precis som Albulena och Olivia är uttagen i juniorlandslaget.
- Vår styrka är just att alla kan vara med alla. Vi har bra sammanhållning, det är viktigt. För mig är basket en passion. Jag älskar att spela och träna, säger Camilla, som fort har blivit riktigt bra. Hon började inte spela förrän för fem år sedan, då hon var elva år gammal, men har vuxit till en stor och stark spelare. Det syns att hon är bra grundtränad. Hon rör sig smidigt på planen och kommer ofta rätt till bollen och så river hon ner returer framför ögonen på de andra tjejerna.
- Jag tar många returer när jag bestämmer mig för att göra det, säger Camilla och får det att låta enkelt.
Både hon och Albulena och flera av de andra tjejerna har som mål att spela basket på college i USA, basketens moderland. I USA spelas det den bästa basketen. I WNBA, damernas högsta liga, är alla spelarna stjärnor. Deras matcher direktsänds på tv och tiotusentals åskådare finns på plats när de spelar. I Sverige håller de bästa spelarna till i Damligan. Det är inte alls otroligt att någon i Queens spelar där om bara ett par år. Men först ska Albulena, Camilla, Olivia, Malin och de andra tjejerna anta sin största utmaning hittills. Att spela i Allsvenskan, snäppet under Damligan. Det är stort.