Walis resa
Tre dagar ensam i lastutrymmet på en båt. Sedan fyra timmar i bil med två män han inte kände.
– Det här är Stockholm, sa föraren på bruten engelska, och släppte av Wali på gatan i en stor främmande stad.
”Stockholm?” Det var första gången Wali hörde det namnet.
Walis pappa var försvunnen. Tagen av talibanerna. Troligtvis dödad. Wali bodde med sin mamma och fyra yngre syskon i Afghanistan.
– Talibanerna sa att vi hade vapen som pappa lämnat efter sig, berättar Wali. Och att vi skulle lämna fram dem. Om vi inte gjorde det skulle vi få böta. Vi hade inga vapen och inga pengar att betala böter för. Vi var rädda att talibanerna skulle ta mig också. Walis mamma ordnade så att han kunde fly. Han lämnade sin familj när han var femton år. En god vän till fadern låssades att Wali var hans son och tog honom med i sin bil. Först över gränsen till Turkmenistan, vidare till Kazakstan och sedan till Ryssland. Wali fick bo i den goda vännens familj i Moskva.
– Jag gick nästan inte ut på tre månader, säger Wali. Jag tittade mest på teve. Det var roligt för dom hade så många kanaler. Jag hade aldrig sett sånt i mitt hemland.
Han minns att han spelade fotboll några gånger med några andra afghaner och så minns han att han tänkte på sin familj.
– Jag hade ingen kontakt med dom, säger Wali. Posten fungerade inte, telefonerna fungerade inte. Så hur skulle jag kunna ha det?
Återigen hjälpte familjens vän Wali. Han ordnade resan från Ryssland till Sverige. Wali hade inga saker med sig. Bara kläderna på kroppen. Jeans och t-shirt. Och så klockan som hjälpte honom att hålla koll på dagarna. I tre dygn låg han i bagageutrymmet på en båt. En man som han inte kände hade gett honom några filtar och visat var han kunde uträtta sina behov. Wali hade bara några konserver att äta.
– Jag vet inte varför det blev Sverige och jag vet ingenting om männen som tog mig till Stockholm, säger Wali. Jag hade inget annat val än att lita på dem.
Irrfärd på Stockholms gator
Det var vackert väder den där dagen när Wali blev avsläppt på en av Stockholms gator. Varmt och soligt och mitt i sommaren. Han irrade om kring i staden. Kände på sedeln i fickan. Femtio dollar. När han blev hungrig beställde han en hamburgare på McDonalds. McDonalds kände han igen. Så gick Wali in på en polisstation.
– Jag berättade att jag var från Afghanistan, att jag inte hade några papper och inget pass, berättar Wali. Polismannen tittade på mig och sa: ”Jaha. Men det är inte mitt problem. Det är ditt, vad har vi med det att göra?”
Wali vandrade planlöst vidare på Stockholms gator. Flera timmar senare tog han kontakt med några poliser i en bil. De skickade honom till Polisens centralstation. Där fick han en lapp i handen, av en polis. En adress skriven på tre språk. Svenska, engelska och persiska. ”Åk dit. Ta pendeltåg. Där tar de hand om dig.” Så Wali tog tåget.
– Jag var väldigt rädd för att åka fel. Jag visste inte om mina pengar skulle räcka till ett hotell, minns Wali.
Adressen på lappen gick till Carlslunds flyktingförläggning i Upplands Väsby. Där fick Wali en säng. Och det var underbart att sova. Wali väntade i sex månader på Carlslund. En lång och orolig väntan. Han delade rum med tre män. Det var trångt. Två våningssängar. Varsitt skåp. Wali sov i en av underslafarna. Och mannen som hade sängen ovanför hade ofta besök av sin flickvän på
nätterna.
– Carlsund var ett hemskt ställe, säger Wali. Alla går och väntar där. På att kanske få stanna i Sverige. På att kanske få reda på något om sin familj. På att kanske bli avvisade. Alla lever så nära varandra med sin oro och sin ångest. Men Wali stod ut. Han träffade en annan kille från Afghanistan som varit längre i Sverige.
– Vi talade samma språk och han kunde berätta för mig om Sverige. Det gjorde mig lugnare. Han blev en stor trygghet.
Walis nya hem
Det är måndag eftermiddag. En kille och en tjej ligger på soffan i det stora vardagsrummet på Sörbacken. Ljuden från en amerikansk såpa i teve. På Sörbacken bor åtta tonåringar i ett stort radhus. Alla har kommit som flyktingar till Sverige, utan familj eller nära anhöriga. Sörbackens personal fungerar lite som föräldrar. De lagar mat och hjälper till med läxor. Wali kom till Sörbacken i Uppsala efter att han hade fått uppehållstillstånd i Sverige. Idag serveras det pastasallad i köket. Alla tar middag när de är hungriga. Wali värmer en liten portion i mikron. Han har varit på migrationsverket efter skolan. Hoppades få träffa sin handläggare. Men hon var upptagen.
– Det var ingen idé att vänta, säger Wali. Egentligen är det ingen idé att gå dit. Dom vill att man ska ringa. Men då är det alltid telefonsvarare. Och de ringer aldrig tillbaka.
Wali ser trött ut. Tankarna är någon annanstans. Han har väntat så länge. På svar från migrationsverket om hans mamma och syskon ska få komma till Sverige. Sedan Wali flydde från Afghanistan har resten av familjen flytt till grannlandet Iran. De bor fattigt.
Och hans mamma har varit sjuk. Wali är orolig. Ansökan om att få hit resten av familj lämnades in för två och en halv månad sedan. Handläggaren sa att det skulle dröja fjorton dagar att få besked. Men ännu har inget hänt.
– Det är svårt att koncentrera sig på annat, säger Wali. Det vore bättre om de sagt på en gång att beskedet dröjer. Nu undrar jag varje dag efter skolan om jag fått någon post.
– På helgerna är det annorlunda, då kommer inte posten, då slipper jag i alla fall undra, säger Wali.
De senaste åren har varit mycket väntan för Wali. Men han försöker leva också. Hans liv pågår ju här, just nu. Han säger att han har fått många, många vänner i Sverige och så tar skolan mycket tid. Wali läser in basämnena. Snabbt och målmedvetet. Han trivs med det och med livet på Sörbacken. Rummet på övervåningen är ljust och hemtrevligt. På väggarna hänger två bilder av en indisk filmstjärna. Wali gillar indisk film. Ovanför sängen sitter ett klassfoto. Wali är i mitten på bilden. Han pekar på en vacker flicka med stora ögon, som står i bakre raden.
– Det är min flickvän.
Walis ögon ler. Han bjuder på te. Fönstret är öppet och frisk sommarluft strömmar in.
– Det här landet är ett paradis, säger Wali, men tillägger sedan skrattande:
– I alla fall på sommaren.
Fakta:
År 2002 kom 550 ensamma flykting- barn och ungdomar under arton år till Sverige. Till Europa kommer ungefär 17 000 barn och ungdomar per år, som officiellt registreras som ”ensamkommande”. Antagligen är det ännu fler, om man räknar med alla som inte registreras.