Sara kämpade för sin kompis

I nian kom både Sara och Rebeca nya till klassen. De blev bästisar. Men efter några månader fick de veta att Rebeca skulle utvisas, hon skulle skickas tillbaka till El Salvador. Sara kände det som om världen rasade ihop. Men samtidigt blev hon arg, och stark. Det här är berättelsen om Saras kamp för att Rebeca skulle få stanna.

Förra vintern var iskall i det lilla samhället Hagfors i norra Värmland. Men utanför ett gult trevåningshus brann en eld ur en tunna, och massor av ungdomar vakade dag och natt. De tänkte hindra polisen från att hämta Rebeca och hennes familj. Det kryllade av fotografer och journalister: på några veckor hade Hagfors blivit känt i hela Sverige.

Saras röst är mörk när hon pratar om de här vinterveckorna. Ibland blir hennes ögon blanka och hon blinkar en extra gång.
– Det är som om jag har töjt ut min arm och slängt iväg den. Man är kompis med någon och så poff, försvinner hon.
Rebeca fick inte stanna. Trots allt som hände i Hagfors, trots veckor av kamp dygnet runt, valde myndigheterna att utvisa henne. Sara saknar Rebeca, mycket och ofta. Ändå ångrar hon ingenting, hon säger till och med att kampen för Rebecas familj är bland det bästa hon har varit med om.

Bestämde sig för att kämpa

Utanför Rebecas hus var det alltså proppfullt av ungdomar. Men vi backar bandet lite till: Sara Abrahamssons kamp började någon vecka tidigare. Hon satt i skolan och fick en otäck känsla i magen: det var något som inte stämde. Det hade gått två dagar sedan Rebeca fått sitt utvisningsbeslut och nu var hon inte i skolan. Sara skyndade sig hem till Rebeca, men hon fick ringa på flera gånger innan dörren öppnades.
– Rebeca grät och bad mig om och om igen att hämta hennes bror. Jag frågade vad som hade hänt och det var då hon visade mig sina handleder.
Rebeca hade skurit sig och svalt 22 tabletter. Sara tog sin halsduk och virade den runt Rebecas handleder, innan hon sprang efter hjälp. Den natten blev Rebeca hemskickad från sjukhuset, trots att Sara minns hur Rebeca sa att hon inte ville "åka hem till blodet". Nästa dag försökte Rebeca på nytt att skära sig. Sammanlagt gjorde hon fyra självmordsförsök.
Det var då som Sara bestämde sig för att kämpa. Hon ville att historien skulle få ett rättvist slut. Hon ville inte förlora Rebeca.

Hoppet växte

Veckorna som följde blev intensiva. Nästan overkliga, lite som i en film. Saras kompis Jessica tog mod till sig i matsalen, när det var smockfullt vid borden. Hon reste sig och ropade rakt ut att Rebecas familj skulle utvisas om inte alla hjälpte till att göra motstånd. Det blev knäpptyst. Jessica fortsatte:"Gå till Rebecas hus och protestera!" Då rullade det igång. Nästan alla i matsalen följde med. Det blev mer än hundra personer. De hade inga plakat, men tejpade ihop några papper och skrev "Låt dem stanna!". Alla började ropa, först lite spridda skrik, men till slut var många alldeles hesa. Och redan samma kväll kom det första TV-teamet.
Rebecas familj höll sig inne i lägenheten. I flera veckor. Utanför höll ungdomarna vakt: trötta, frusna, men med ett växande hopp. När Migrationsverkets personal kom för att hämta familjen, vände de bara och åkte tillbaka.
– De såg att det var omöjligt. Det kändes som en seger, men vi förstod att de skulle komma igen, minns Sara.

Drog nytta av journalister

Ungdomarna började bli misstänksamma mot varenda vuxen som närmade sig:
– Vi var nog otrevliga. Vi frågade vad de egentligen ville, vi var ju rädda.
Men allt fler började visa sitt stöd. En kvinna kom förbi med en matpåse och ett kuvert med tusen kronor. Sara spärrar upp ögonen för att visa hur förvånad hon blev. Det var ungefär då som de märkte att de kunde dra nytta av journalisterna.
– Om vi sa till dem att vi behövde mera ved för att vi frös, dröjde det bara några timmar innan någon privatperson kom förbi med en säck! Tidningarna hjälpte oss att sprida vårt budskap.
Sara förstod att familjens chanser att stanna ökade för varje nyhetsinslag. Hon var med i Nyhetsmorgon i TV och hon skrev en debattartikel om Rebeca i Aftonbladet. Hon skrev: "Okej, jag är bara femton år och kan kanske inte göra så mycket åt allt det här. Men jag vill försöka och jag vill lyckas! Jag älskar henne som en nära vän och jag är rädd om henne."

Många minnen

Redan första dagarna i nian hade Sara tänkt på hur söt Rebeca var. Men framför allt var hon varm. Sara säger att hela Rebecas familj var full av kärlek.
– Jag fick en chock första gången de kom fram och kysste mig på kinden! Så gör ingen i Hagfors.
Sara har tänkt på det efteråt:
– Man borde säga "Jag älskar dig" mycket oftare. Om det är så man känner.
Hon tittar på mig utan att le. Håret är tjockt och brunrött, ögonfransarna svarta av mascara. Jag ser hur saknaden hugger tag i henne.
– Det är värst när jag är ledsen eller om jag har bråkat med någon. Jag vände mig alltid till Rebeca då. Hon var så bra på att trösta och hade jämt bra råd om vad jag skulle göra för att det skulle bli rätt.
Men Saras minnen är glada också. Hon berättar om gemenskapen vid Rebecas hus. Hur folk kom dit som "värsta fienderna" men blev vänner där. Hur Rebecas storebror Ricardo gick ut i trapphuset och spelade gitarr på natten när de frusna demonstranterna försökte sova. Hon minns det vackra fackeltåget med mer än femhundra personer. Hur demonstranterna levde på "körv", som hon säger på sin breda värmländska, och hur de ibland ringde till pizzerian och tiggde till sig gratis pizza. Hur det tutade i hela Hagfors, efter att demonstranterna hade satt upp skylten "Tuta om du vill att dom ska stanna".

Valde att åka

Men en dag, efter tre veckor, tog kampen slut. Det kom en taxi och Rebecas familj valde att följa med. De ville inte ha något bråk, var rädda att bli bortsläpade med våld om de vägrade. Sara säger att det var både dystert, lugnt och fint. Men sedan försvinner orden för henne.
– Det var…, börjar hon.
Och fortsätter efter en paus:
– Jag grät inte direkt då. Vi fick tid att säga hejdå, men jag har svårt att visa känslor när jag är med andra. Så när jag kom hem…
Hon tystnar igen och blicken är långt borta.
– Då bröt allt som var. Då var det knäckt, det bara rasade.

Inget misslyckande

Nu är Rebeca långt borta, och Sara bor kvar i Hagfors med sin saknad. Jag frågar hur det känns att inte lyckas nå sitt mål. Saras allvarliga ögon tittar upp. Hon verkar uppriktigt förvånad över frågan.
– Rebeca är inte här, men vi har inte misslyckats. Vi fick ut vårt budskap i hela landet. En massa folk fick upp ögonen för vad som händer i Sverige. Det är också en seger.