Fotbollskärlek- så blev N'Diwa proffs
Att bli fotbollsproffs. Det där som alla drömmer om men ingen lyckas med. Men N’Diwa Lord, 19 år från Stockholm, vet hur man gör. Nu avslöjar han sin hemlighet.
– Kärlek, säger han. Riktigt stark kärlek.
Det är två dagar kvar tills N’Diwa ska lämna handelsprogrammet på Skärholmens gymnasium och ta planet till sin proffskarriär i England. Han har blivit värvad av den engelska klubben Bolton och nu väntar spel på elitnivå i Premier League. Nervöst? N’Diwa bara skakar på huvudet.
– Jag har arbetat bort sådana känslor. Jag blir inte nervös.
N’Diwa har precis fyllt 19 år och hans dröm håller redan på att gå i uppfyllelse. Det är dags att lämna backpositionen i Djurgården för en internationell karriär. Det är inte första gången han flyttar. Han kom från Kongo till Sverige när han var sju år. Sedan dess har han flyttat, med sin mamma och sin syster, mellan Gnesta, Hökarängen, Spånga och Skärholmen. Och gått i lika många skolor.
– Ibland kan livet kännas overkligt. Men det ligger riktigt hårt arbete bakom det här.
Det har inte kommit gratis. 8–9 träningspass i veckan. Varje vecka. N’Diwa pratar om disciplinen, och koncentrationen. Om att offra för att nå målet.
– Jag har tagit stora risker. Om det inte skulle funka med fotbollen, har jag inget annat.
BESTÄMDE SIG FÖR ATT SATSA
Men det fungerar. N’Diwa säger att han har lärt sig att vara hundra procent fokuserad. Det började när han var 15–16. Han fick en egen agent och kom med i pojklandslaget. Han hade flyt. Och det var då han bestämde sig.– Jag tog ett beslut. Att jag skulle satsa. På allvar.
Och det gjorde han: satsade allt. N’Diwa är 1,88 lång och vältränad. Han säger att det är därför han passar så bra i försvaret. Dessutom, säger han, spelar han aggressivt. Men det märks inte när han pratar. Han är lugn och har en varm blick. Kompisar och festande fick vänta. Han säger lite klurigt att ”lite grann” har han hunnit med tjejer, men något långvarigt förhållande har han inte. Det finns inte tid. För trots alla träningar har han klarat av skolan också. N’Diwa ser så bestämd ut att jag undrar om han skulle kunna ha valt vad som helst, som att bli kirurg eller filmstjärna, jurist eller pilot. Eftersom han har gåvan: att kunna totalfokusera. Han skrattar och slår bort min fråga.
– Det är inte lika lätt när det handlar om annat. Då får jag anstränga mig mycket mer för att hitta koncentrationen. Jag älskar verkligen fotbollen. Det är kärleken som gör att jag kan det här. Jag gillar kanske inte prov i skolan lika mycket som jag gillar fotboll. Han ler snett och jag tror honom. Fotbollen är hans passion, nästan en besatthet. Med en riktigt stark kärlek orkar man satsa, säger han.
– Jag vet kompisar som egentligen är bättre än jag men som inte klarar disciplinen. Kanske älskar de inte spelet tillräckligt mycket.
N’Diwas kontrakt kommer att ge honom mycket pengar. Men han är noga med att betona att pengar inte är hans drivkraft.
– I alla år som jag har tränat i regn och kyla, då är det ingen som har gett mig pengar. Jag har fått betala för att spela. Jag hade aldrig orkat hit om jag bara ville bli rik.
MENTAL TRÄNING LIKA VIKTIGT
Kärleken till fotbollen har inte dött. Även om N’Diwa har varit sliten i perioder. Den stora rädslan är att få en skada. Då kan karriären vara slut. Det kan hända i morgon.– Men jag får inte tänka så. Inte om jag vill spela bra.
Han har märkt hur viktigt det är med mental träning. När han var yngre kunde han vara så nervös att han ”inte kunde stå på sina fötter” när han gick ut på planen. Han var rädd för motståndarna, eller för att göra bort sig. Då gick det inte bra. Den nervositeten har han arbetat bort men han säger att han vill träna upp sin mentala kapacitet ännu mer. Han vet att han är bra, men också att han kan bli bättre. Han vill lära sig att ”använda hjärnan bättre”.
– Man använder bara en liten del av hjärnan. Jag vill lära mig att utnyttja den mer.
När det verkligen gäller, då vill N’Diwa vara ifred. För att ladda inför en match stänger han av mobiltelefonen. Han tänker igenom hur han ska röra sig på planen. Ser framför sig att det går bra. Och han ber till Gud. Hans gudstro har alltid varit stark. Den hjälper honom att skärma av och hitta lugnet. Han försöker göra allting långsamt också. Lugn och långsam frukost. Han rör sig långsamt, stressar aldrig.
– Jag vill spara den höga pulsen till matchen. För då går den upp.
Nästan lika viktigt som att kunna fokusera när det verkligen gäller, är att kunna koppla bort fotbollen när det inte är träning. N’Diwa gillar att läsa. Han läser allt möjligt, brukar låna böcker som han hittar hos kompisar. Den bästa boken han har läst heter Ondskan och är skriven av Jan Guillou. Den handlar om en kille som växer upp med en tyrannisk pappa och sedan hamnar i en hård miljö på en internatskola. N’Diwa berättar:
– Han har haft det väldigt svårt men han går vidare ändå. Han låter sig inte påverkas, för han är mentalt jättestark. Man ska vara så.
JÄRNHÅRD VILJA
Jag förstår att N’Diwas vilja är järnhård. Han håller med.– Jag tycker att tiden går så fort. Nu har jag precis fyllt 19 år och hittills har det gått jättesnabbt. Jag vill ju verkligen göra något med mitt liv och då måste jag satsa.
Han har höga krav på sig själv. En back behöver egentligen inte vara så tekniskt skicklig. Men N’Diwa vill vara både snabb och teknisk. Innan han började som back var han mittfältare. Fortfarande springer han gärna upp i anfallet. För, som han säger, fotboll går ju ut på att göra mål.
– Ingen förväntar sig att en back ska göra mål. Så när det händer, då känns det så himla starkt!
Han ler och vrider sig så att man riktigt ser den pirrande känslan som sprider sig i hans stora kropp. Men alla tränare tycker inte om det, en del vill att N’Diwa ska hålla sig på sin plats i försvaret. Hela livet har han haft samma dröm: att bli fotbollsproffs. Det har varit en lång kamp. Men ibland kan han nästan tycka att det har gått för lätt att smälta in.
– Man kämpar och kämpar och sedan blir det mest ”jaha, är det så här det är?”. Man vänjer sig snabbt.
Därför måste han hitta en ny dröm så fort den första har blivit verklig. Det är livsviktigt, säger han, annars vet han inte vart han är på väg.
Den dröm som N’Diwa har nu ligger nära i tid. Snart är den verklig. Han drömmer om en match i England. Stora stadion, 30 000 personer på läktaren. N’Diwa springer ut på planen, för nu ska han spela fotboll. Alla här hemma i Sverige ser honom på TV. De tittar på honom, de ser N’Diwa.