Krönika: Nu får det fanimej vara nog!
Det spelar ingen roll hur mycket vi blundar. Hur många tidningar vi kastar i papperskorgen utan att läsa, hur snabbt vi zappar förbi nyheterna eller undviker ämnet på kafferasten. Det händer ändå. Kriget fortsätter. Vapenexporten likaså. Högt uppsatta grisar, vare sig de heter Persson eller Bush, bryr sig inte om vad människorna tycker. Makten har lagt sig som en svart bindel över deras ögon och allt stavas P-E-N-G-A-R. Människoliv är sällsynt valuta men ändå det vi ska sträva efter. Det är det enda som räknas. Men jag lever i dagarna. Mer än någonsin känner jag att jag lever. Det kan tyckas att misären frodas runtomkring i världen, som oönskade nässlor, sprider som sig som en löpeld från kanal till kanal, från löpsedel till löpsedel. Så är det. Mycket händer i vår värld nu som vi inte mår bra av, som gör att sömnen blir fragmentarisk och hackig och aldrig så långvarig som vi hade önskat. Men det är under tider som dessa som allt blir verkligt.
Jag skulle kunna stoppa ner en febertermometer i varje demonstrationståg och glaset skulle spricka och sprida kvicksilver över gatorna. Det bubblar av en medmänsklig värme sällan tidigare skådad. Överallt på det blå klotet samlas människor, oavsett tidigare dispyter och gräl och förenas i ett gemensamt Fuck you till krigsherrarna. Så är det. Dagens nej stavas inte med mjuka runda ord utan i skenet av en fackla som gör varje bokstav till ett brinnande klot av eld. Därför fortsätter jag läsa tidningarna. För att för varje dag få bekräftelse på att det som händer är fel och att det är många med mig som tycker det. Att det har vuxit fram en global antikrigsrörelse, större än någon i dess slag tidigare skådad och med så mycket glöd att tusentals och åter tusentals gick i demonstrationståg redan INNAN kriget bröt ut. För att sätta sig så in i glödheta på tvären. Det som förstärker smärtan är att ledare som vi har varit med och valt och som på alla sätt ska representera folkets åsikter är samma män och kvinnor som idag helt och hållet tar sina egna beslut. Struntar fullkomligt i att gatorna är fulla av skrik och nej-rop. Men det betyder inte att det saknar effekt.
Jag kan lägga huvudet mot kudden och sova gott. Eftersom jag vet att när jag vilar och samlar kraft för kommande dag så finns det andra ryggar som tar över bördan, på andra sidan klotet där solen just gått upp reser sig en människa och säger att det får fanimej vara nog. När han sover så gör jag likadant. Ställer mig på mitt torg i min stad och säger att det räcker. Att man inte kan bete sig hursomhelst. Och det är den kampen. Den glöden. Det brinnande hjärtat som gör att det går att uthärda det här. Hur hemskt det än verkar så vet vi att hopp finns och att människor finns.