Krönika: Hallelujah!
Det måste vara någonting särskilt med Gud. Inte bara att han sände ner sin enda son och allt annat som står i Bibeln och diverse religiösa skrifter. Det måste vara någonting annat med Gud. Något som får människor världen över, flera miljoner för att vara exakt, att göra allt möjligt från att stå och skaka inne i ett vitt tält medan en kostymklädd pastor står på scen och skriker, till att ta livet av sig själv genom att fästa spränganordningar på kroppen. Det måste alltså vara någonting extra med mannen däruppe förutom att han skapade hav och land. Något som får människorna att be om frälsning.
Själv tror jag inte på Gud. Men jag tror på frälsning. Inte den sortens frälsning som ibland kan förekomma under ritualer och religiösa ceremonier utan den sorten som kommer när man minst anar det. Små, små saker som händer i vardagen som utan Gud och utan helig skrift ändå ger mig skälvningar nerför ryggraden. Och en slags renhet i själen. Definitivt någonting renande. Gud är helt okej men det känns som att jag tycker om oss mer. Vi. Människorna. Det är där frälsningen ligger. Ta en kram till exempel. Vid rätt tillfälle kan det ligga mycket helighet i att hud möter hud. Två vänner, två älskande, modern och sonen, som träffas igen efter att ha varit ifrån varandra länge. Luften kan bli kvav av all spänning. Det finns väldigt mycket frälsning i en kram som tar i och vägrar släppa förrän all glädje och alla minnen har gått ett varv mellan kropparna.
Ta musiken i en freestyle vars batterier är på upphällningen. Sekunderna när man vet att det kan ta slut när som helst men lik förbannat sitter man och väntar och drar ut på det in i det sista och vägrar ge upp hoppet innan man hört sista meningen i Redemption song. Bob Marleys röst i vinterrusket. Det är väldigt mycket frälsning. Ta den där minuten efter att gåshud har uppstått på halsen. När det känns så rätt, att det här är någonting utöver det vanliga. Och hon skakar till lite lätt under läpparna och undrar om du ska med upp på en kopp te. Det är så mycket frälsning att vår herre i himlen sitter och undrar varför han slösade sina år på ökenvandringar och moseböcker.
Och det finns ord som överlever ökenstormarna på Internet. Ett mejl eller varför inte ett telefonsamtal från en long lost friend som bara tycker att han skulle ringa sådär spontant. Det finns så mycket frälsning i ett långväga telefonsamtal att jag funderar på om inte vi människor är en religion i oss själva. Att det egentligen är vi som är våra egna gudar, för jag har nog aldrig varit så nära himlen som när jag är med dem jag tycker mycket om.
Människorna runt omkring mig som tycker att jag är okej och att jag är fin som jag är. Det är fanimej frälsning mina vänner. Hallelujah!